Är sjuk och sjuk

Helgen kom och gick, med sommarfest på lördagen.
Jag drack en starköl, och började sedan kallsvettas som en gris.
Haltade runt och kippade luft och tänkte på vad dumt det är att ens försöka dricka alkohol med alla kemiska substanser som härjar i min kropp utav de mediciner jag intar.
Det blev med andra ord en fortsatt nykter festkväll och tänkte väl på vad bra det skulle vara dagen efter när man vaknar utvilad och pigg.

Dagen efter började med en väldigt lång sovmorgon. Blev nästan lite chockad när jag tittade på klockan. Jag fick riktigt dra mig upp, kroppen ville inte alls fungera och hjärnan sprängde irriterat.
Vad fasen var nu detta? Inte baksmälla i allafall, så långt var jag säker.
Var det kroppen som lagt av helt nu eller?
Dagen hankade sig fram sakta men säkert, och jag grimaserade illa vid rörelser. Jag tog ett par värktabletter och slocknade omgående i soffan.
Klockan 21.00 hade jag sovit i flera timmar och slog mödosamt upp ögonen. Halsen värkte och var tjock, huvudet sprängde fortfarande.

Nej, inte bli ännu mer sjuk!
Mardrömmen när man redan är sjukskriven och dålig, är nämligen att bli ännu sämre...
Så blev mardrömmen sann, måndagen har kommit med halsont och feber. Inte bara jag är drabbad, sambon vaknade i morse och mådde lika tjyvens han.
Så idag har vi legat på varsin soffa, tittat på film, ätit glass och gnällt över våra tjocka, onda halsar.
Så j**la töligt.

En tid av eftertänksamhet

Jag hade en otroligt jobbig natt.
Biverkningar utav veckans medicintisdag, den värsta sorten.
Jag kunde inte ens lägga mig och sova, svetten rann av mig och det kändes nästan som om jag fått en överdos av någon drog.

Jag satt vid datorn, låg i soffan, låg på toaletten och bara mådde piss. Sambon skulle upp och jobba tidigt, så jag ville inte väcka honom genom att vandra in och ut ur sovrummet.
På morgonkvisten lugnade det tack och lov ner sig lite, och jag lade mig i sängen en halvtimme innan sambons väckarklocka började tjuta.
Det blev några timmars sömn i allafall, men jag känner mig nästintill överkörd av en stor och tung långtradare.

Det värsta är ju att jag har saker att ta itu med, men det är jobbigt när kroppen mår så dåligt.
Ja, hjärnan med, det vandrar upp ganska fort i tentaklerna där uppe.
Hoppas att det håller sig lugnt nu tills det släpper åtminstone, för en sådan här natt pallar jag inte med mer den här veckan i allafall.

Blowing in the wind

Det var som det brukar på midsommar.

Om än lite mer blåsigt än annars.
Dagen började med störtskurar som slamrade hårt och irriterat på plåttaket över oss, för att sedan upphöra helt plötsligt lagom till lunch.
Solen tittade glatt fram och värmde upp den friska luften, och så hjälpte vinden till att torka bort den lilla regnpöl som låg kvar på vår trädgårdsmöbel.

Och sen var det så större delen av dagen.
Sol och vind, vind och sol. Till slut blåste det dessvärre mer än vad solen orkade värma, riktiga vintervindar var det.
Jag satt i full vintermundering och tittade på när grannarna kastade av sig kläderna och gled i sin stora, vedeldade badtunna på gården.
Det såg både skönt och fruktansvärt kallt ut.

Men det var midsommar, och den kom och gick som alla andra dagar.
Och istället för att sitta ensam hemma, som jag var helt säker på att få göra, så kom jag mig till slut bort till grannen och fick lite sällskap i allafall.
Bättre än inget, och idag är det då en ny dag igen.

Nederbörd

Så regnar det då äntligen.
Visst är det väl synd att det verkar som om midsommar kommer att regna bort i år igen, men det behövde verkligen komma ner lite vätska i backen.
För egen del spelar det inte så stor roll. Sambon jobbar och jag vet inte om jag tar mig någonvart ändå.

Jag har det ju inte så bra vid det här vädret, det ska ju inte förnekas. Ganska rejält fetjobbigt om man ska vara helt ärlig.
Det är "baby-steps" som gäller hela tiden, att långsamt försöka tänka fram den ena foten framför den andra utan att trilla ihop av smärtan som förvärras vid minsta rörelse.

Det är en evig kamp, varje dag.
Glad midsommar på er allihop.

Ibland undrar man ju

Solen skiner, gräset är brunt, pengar existerar inte och allt känns så jäkla hopplöst.

Ibland undrar jag vad fasen allt ska vara bra för?
Kan det inte bara finns en blå himmel med små orosmoln som glider förbi lite svagt emellanåt?
Nej, istället så ska det vara tjocka, fläskiga svartgrå vidunder som riktigt "hänger" på himlen. Och man riktigt känner att det ju är en själv som de siktar in sig på.
De bara hänger där hela tiden, och ibland - men bara typ när man sover - så låter de en solstråle släntra in emellan kärlekshandtagen.

Jag är så trött på att aldrig kunna bidra med något här hemma.
Jag skäms verkligen över att ha den här sjukdomen och att inte kunna ta del av vårt vardagliga liv längre.
Det äter inte bara upp mig själv längre, det äter upp min stackars sambo med.
Och tänk att aldrig kunna ha pengar tillräckligt för att bidra i den vardagliga kassan...

Visst, visst, jag betalar halva hyran och elen och vi delar på telefon/internet. Men när kunde jag vara med och betala på maten senast?
Inte på säkert ett år!
Det är så otroligt knäckande att veta att man är den bidragande orsaken till sin andra hälfts ekonomiska nederlag varje månad.
Och det blir verkligen ingen skillnad, oavsett hur jag gör!

Ibland önskar jag att jag aldrig hade blivit född. För jag förstår verkligen inte vad jag skulle till denna sketna värld och göra egentligen...

Kanske, kanske inte...

Ska snart åka in och titta hur det ser ut på min arbetsplats.

Lite skäms jag över att jag inte varit där sedan de fick nya lokaler i mars. Samtidigt så har det hela tiden funnits en anledning till varför jag inte har gjort det.
Men nu kändes det som att jag kanske måste försöka häva den där spärren och komma ut lite. Och dessa människor har jag ju faktiskt jobbat nära inpå i över sex år innan jag blev sjukskriven.
Det är en saknad i sig att inte ha haft dem nära under den här tiden, samtidigt som det också är något jag har valt själv.
Jag har bara inte orkat bry mig, och de få gånger jag varit där har jag bara känt mig i vägen för deras jobb och stressen som alltid råder på bygget.

Och alla dessa frågor...
Jag förstår ju varför de ställs, jag skulle säkert göra det själv i omvänd situation, men alla ställer ju alltid samma.
Snälla, säg något annat!
Prata inte om den här jäkla helvetes sjukdomen, prata om väder, hundar, vad som stod i tidningen - vad som helst.
Låt mig bara slippa att för en gångs skull behöva tänka och prata om all den här smärtan. Bara för att den finns och jag har den, så kan jag faktiskt diskutera annat emellanåt.

Största orosmomentet för hela trippen är dock om det kommer någon taxi.
Kanske, kanske inte...
Jag beställde den i god tid i fredags, och fick en väl tilltagen hämtningstid med tanke på den inte speciellt långa resan.
Passade även på att beställa hemresa samtidigt, vilket var mer luddigt att tidsbestämma. Men ungefär en timme borde vara lagom så här att börja med, jag är ju inte direkt fit nu för tiden.
Sen får vi väl se om jag kommer hem eller inte.
Kanske, kanske inte...

Men jag måste ju förstås komma dit först, så jag får väl invänta en taxi i taget. Hoppas nu bara att de inte tjabblar bort mig idag igen.

Barnskrik och fylleläten

Så var det lördag.
Skönt med helg tycker säkert många, andra får vilket de vill eller ej åka till sitt arbete och slita. Som sambon gör hela helgen.
Andra tar till vara på helgen som den fest den alltid inbjuder till, och som boende i lägenhet tar man förstås också alltid del av alla dess ljud och läten.

Barnfamiljen rakt inunder oss har under dagen haft andra barnfamiljer på besök, med knoddar i allt från 70-110 cm i strumplästen.
Likheten är dock att alla barn, oavsett längd och ålder, har en förmåga att försöka överrösta allt och alla i deras närhet. Och de illskriken som ett barn har förmågan att få fram gånger fyra är INTE att leka med.
Jag och hunden satt större delen av eftermiddagen och tittade chockartat och lidande på varandra, medans barnen härjade runt i våra öron.

Till slut gick vi ut, det var olidligt.

Väl ute var det inte heller så lugnt och stilla, men grannarnas och barnens ljudnivåer sköljdes liksom runt i den somriga vinden och gjorde det hela lite behagligare för våra öron.
Ett grannpar som är relativt nya och mycket trevliga, berättade att de väntade besök under kvällen och kanske skulle bli lite högljudda.
Skönt att de förvarnar i allafall, då har man ju åtminstone en chans att emigrera om man vill.

De var lite glada i hågen för en timme sen, satt och skrålade på sin uteplats medans grilloset nådde min näsa. Nu verkar de redan ha fått tillräckligt, eller så vilar de bara stämbanden.
Det är i allafall ganska lugnt och stilla runt dem för tillfället.

Barnfamiljerna på besök har som tur är också hittat härifrån, och vi försöker hitta någon slags rofylld lördag, jag och djuren.
Det är så himla skönt när det bara är tyst, lugnt och stilla.

Åh så tröttsamt

I tisdags kom det ingen taxi och hämtade mig när jag skulle till sjukhuset. Igen.
Fjärde gången nu som de tabbar sig. Denna gång var det dock inte taxibolaget, utan Värmlandstrafik som hade gjort fel.

Jag trodde ju att det skulle bli så mycket enklare nu när jag fick färdtjänstpass, men nej, det är banne mig svårare att ta sig iväg!
Jag börjar bli orolig att jag snart inte ska få komma in till bassängen över huvudtaget, eftersom jag har haft en del korta återbud sista månaderna.
På torsdagar så vet de att det inte alltid går, för på torsdagar har jag nästan alltid väldigt jobbiga biverkningar av medicinerna. Så de är alla fullt medvetna om att det inte är möjligt för mig att ta mig iväg.
Men på tisdagarna är det oftast inga problem.
Stel och ont, javisst. Men jag mår inte illa, kräks eller har otroligt obehaglig huvudvärk som gör att jag får svimkänslor.
Så gissa om det är otroligt irriterande när det är taxi och Värmlandstrafik som gör att jag inte tar mig iväg!
Och de få gånger som de faktiskt kommit, så har de aldrig kommit i tid heller.
Jag är alltid sen till mina tider på sjukhuset...*suck*

Det kom lite mer regn igår. Skönt!
Och frampå kvällen gick graderna ner rejält och det blev en behagligare temperatur i lägenheten.
Något som gjorde mitt sinne lite lättare till mods, för när det många nätter har varit över +30 grader INOMHUS i lägenheten, så har jag varit sanslöst lättirriterad och motbjudande att umgås med.
Och idag ser det också ut att hålla sig på en ganska skön medeltemperatur.
Inte så kul väder om man är ledig och mest sett fram emot att solbada hela dagen, men helt okej för en annan och andra som har haft det jobbigt i den tryckande värmen.

Och snart är det midsommar. Sill och färsk potatis och kall öl.
Jag är inte så förtjust i nubbe, och så ska jag ju ta det lite lugnt med alkohol i samband med medicinerna.
Men jag har ingen aning om vad vi ska hitta på i år. Förra året var vi över till grannen.
Det verkligen ösregnade större delen av förra årets midsommar, så vi satt inomhus och hade knyt. Jag tappade bara mitt glas en enda gång, så det var en bra kväll. :)
Men i år vet jag inte riktigt vad man kan hitta på.

Helst av allt så skulle jag vilja åka bort under midsommarhelgen med några kompisar.
Hyra en stuga de dagarna, ta med oss hunden, grilla, bada, spela spel, umgås och ha trevligt och lugnt.
Komma bort lite hemifrån och all dess stress.
Är man fyra stycken så blir det inte så dyrt. Kanske 200 per skalle för hela helgen.

Men sambon vill nog inte, och de flesta har väl redan sina planer klara. Så brukar det nämligen vara.
Men jag skulle i och för sig tycka att det vore kul att åka bara vi två med, men då är det ju lite mer pengar som ska ut.
Ingen idé att tänka på det, han jobbar säkert hela midsommarhelgen ändå.
Det blir nog hemma, framför tvn och program med midsommarfirande och kanske lite ostbågar i slutändan ändå...

Lite vatten på steken

Gissa om jag faktiskt blev lite glad när jag tidigt i morse vaknade av det välbekanta smattret av regndroppar på fönsterbläcket.
Kunde inte riktigt förstå varför allt var så extra ömt och stelt igår, för inga tecken tydde egentligen på något regn eller oväder.
Det har ju förvisso varit ganska blåsigt ett par dagar, men solen har lyst obarmhärtigt under tiden.

Så kom det då en skur, och jag somnade om och hoppades(jo, jag gjorde verkligen det!) på att vakna upp till en sval, gråmulen och regnig dag.
Men när väckarklockan ringde för sambon under förmiddagen, så nog fasen glassade solen runt husknuten och himlen lyste glad och blå.
Läste sedan i tidningen att det nu är brandfara i så gott som hela landet, och den ritade bilden på Sverigekartan lyste ilsket röd för mina ögon.
Ändå säljs engångsgrillar som smöret i solen, och man undrar vart de grillar med dem nu? Det är ju liksom brandvara överallt.

De fagra droppar som damp ned när de flesta av oss ännu sussade gjorde varken sveda eller värk, de försvann ner i jorden som om de aldrig ens existerat.

Den förr så gröna, granna gräsmattan är nu ful, taggig, stel och gulbrun runt husen.
Men ändå, ÄNDÅ, så sitter hyresvärden och klipper den med sin åkgräsklippare just nu!
Ärligt talat, vad fasen, det finns ju inget att klippa!
Dött gräs växer liksom inte, gör något roligare!
Han, gamla farbrorn, kunde gått och väl ligga med en kall öl på sofflocket och känna att det finns lite skönhet i det här med sommar och att samtidigt vara pensionär.

Själv ska jag nog faktiskt låtsas som att det regnar, och lägga mig framför tvn och känna att det är lugnt idag.

Sjukligt varmt

När värmen började komma till i våras så upplevde jag ett smärre uppsving av bättring i kroppen.
Jag blev piggare, kanske lite rörligare och faktiskt något mer smärttålig än tidigare.
Jag tänkte att det nog var kroppen som började vänja sig efter allt som ändå pågått under en så lång tid, och värme var ju oftast något positivt för personer med RA och andra ledsjukdomar.
Jag kände till att värme också kunde vara sämre för vissa av oss, men då jag själv alltid upplevt värmen som något positivt och lyckoframkallande tidigare i livet, så trodde jag att den skulle funka så även nu.

Upp till +20 grader funkar det hur bra som helst. Lagom luftfuktighet också.
Mellan +25-+30 grader och allt högre luftfuktighet, så är det nästan likadant - om inte värre - än på vinterhalvåret.
Över +30 orkar jag inte ens beskriva - olidligt!
Jag har legat och svettats, plågats, haltat mycket illa och varit i alldeles risig och förfärlig form i flera dagar.
Jag kan inte sova pga värmen, jag kan inte äta pga värmen, jag kan inte vara glad pga värmen.
Jag som alltid längtar efter värme och sommar så fort det inte är det.
Nu kommer jag på mig själv att längta efter svala vår-och höstkvällar, ja det trillar till och med ur en och annan julsång ur munnen emellanåt.

Jag har fått handledsstöd på prov nu i allafall. Och det känns bra.
Jag blir inte förmer i styrka eller rörlighet, men jag har undvikit att tappa några saker åtminstone. Alltid något.
På torsdag får jag två stycken tumstöd också, en för varje hand.
Jag riktigt längtar efter dessa, för tummarna är ett bekymmer. Och det var väldigt skönt att ha dessa stöd på mig. Det var som om de svaga lederna i tummarna nästan slappnade av lite grann.

Sist och kanske minst.. :)
STORT GRATTIS till Malin och Anders som i morse blev föräldrar till ytterligare ett av världens mirakel, en liten tös!

Den underbara doft av

Vi har fått en ny granne.
Jovisst ser ni, ytterligare en! Den råder full ruljans på den här gården.
Vet inte om det är bristen på drickbart vatten som gör det eller om det är fler som fått ofrivilliga besök i sina hem, men försvinner gör de alla som oftast.
Ja, vi drar ju vår kos i slutet på sommaren vi med.

Den sista i raden av inflyttade grannar har med sig fem hästar.
Jag har ingen aning om vart hon har tänkt stalla in dem när det börjar bli kallt, men bete finns det gått om här i allafall. Och just nu går de alla fem och betar nere på gravfältet dit jag ofta haltar ner med vår hund, när kroppen pallar vill säga.

Tog bort min sista trogne följeslagare och häst i januari 2007.
Han var gammal och hade börjat tappa tänderna. När han inte klarade att tillgodose sig sitt hö längre, var det liksom ingen mer tid att vänta.
Jag red honom in i det sista.
Dock inte alls så mycket som tidigare, för min sjukdom hade ju trillat på mig redan samma sommar. Så det fick bli när det fanns ork och kroppen orkade med.
Jag beställde två blyertsteckningar för inramning hos Elisabeth Ljungberg i god tid innan han gick bort, och det är jag otroligt glad för. En huvudbild och en helkropp.
Huvudbilden är helt underbart vacker, hon har verkligen fångat hela hans uttryck.
Jag tänker på honom ofta, han kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.

Så när vi hela familjen(jag, sambon och hunden) tultade nedöver till gravfältet igår kväll, så föll den där underbara känslan av häst så naturligt in i mitt bröst.
Hur de höjde sina huvuden och klippte med öronen när vi närmade oss. Hur de följde oss med blicken, innan de snart kom lunkade fram till staketet.
Sen följde de oss troget på sin sida om tråden, medans vi sakta tog oss fram på vår.
När sedan den underbara doften av häst nådde min näsa, ville jag nästan gråta av längtan.
Och när sedan den stora skimmeln ställde sig med huvudet i min famn och ömsint slickade min hand, så var det en hel armé med känslor som rusade upp i hjärnan.
Det var så fint, och det var så...längesen!

Nu skulle det aldrig vara möjligt för mig att häst, för jag kan inte ta hand om en för tillfället.
Men jag hoppas verkligen att jag blir så bra att jag skulle kunna skaffa en igen, för nu vet jag precis hur mycket jag saknar att inte ha någon.

Vart tar världen vägen?

Det varken är, eller har varit lätt att vara sjukskriven.

Om Moderaterna fikade runt på sina "välfärdsmöten" i höstas med de mest överdrivna idéer, så är det inget emot vad de gör nu.
Trots att alla mätningar och statisktik visar att det kommer att finnas färre jobb och fler arbetslösa till hösten igen, så ska alla jobba, jobba och åter jobba.
Och man får inte vara sjuk, sjuk är ett ord som Moderaternas regeringsledande kommer att radera ur ordboken. Det och ordet arbetslös.
Vad chockade de ska bli lagom till jul, när plötsligt socialen kostar så mycket pengar, eftersom alla sjuka och arbetslösa kommer att vända sig dit för att överhuvudtaget kunna betala sina hyror.
Och då kommer säkert ett nytt förslag lagom till nyår att socialbidraget ska avskaffas.

Jag bad inte om en kronisk sjukdom.
Jag var mitt uppe i livet, i mitt esse, och jag jobbade så ofta och så mycket jag kunde. Varför skulle jag frivilligt gå hemma och släpa och kosta staten pengar?
I mitt senaste sjukskrivningsunderlag skriver min läkare att han faktiskt är tveksam till om jag kommer att kunna förvärvsarbeta någonsin mer.
Var det bara ett practical joke det eller?
Det tyckte i allafall min nya handläggare på Försäkringskassan, för han talade arrogant och uppkäftigt om för mig att jag var ung, och unga människor fick inte kroniska sjukdomar - så det så!

Och som om inte den känslokalla mannen var nog, så kommer nu detta nya regeringsförslag som en enda stor fet smäll på käften.
Herregud, vad ska jag ta mig till om de drar in min sjukpenning?
Jag klarar ju mig inte ens hemma, kan inte köra bil, inte gå i trappor eller knappt gå på plan asfalt.
Kroppen värker ständigt och ibland så bara ligger jag i flera dagar och tar mig inte ur sängen.
Och vem skulle vilja anställa mig?
För jag vet ju inte ens om jag kan jobba varje dag, det vet jag ju oftast inte förrän samma dag när jag vaknar hur läget är.
Och vilka jobb skulle jag ens kunna söka?

Ett tag trodde jag att jag skulle orka med att kanske sitta i en växel eller på en kundtjänst av något slag.
Men sittandes vid datorn tar axlarna slut ganska snabbt och jag måste lägga mig ner.
Stress och negativa saker gör hela sjukdomen värre på alla sätt, och att sitta i en kundtjänst med stundtals irriterade kunder är ju inte alltid positivt.
Fötterna gör ont, så stå någon längre stund är inte att tänka på.
Höfterna värker illa ju mer jag sitter.
Bäst mår jag om jag ligger stilla på rygg, med armarna på varsin sida om kroppen, och allra helst ska det inte finnas några som helst tankar som vill upp och mala sönder hjärnan.

Men det är svårt. Det har varit svårt länge, och nu blir det ännu mer svårt.
Jag vet inte hur jag ska klara det här längre, det äter upp mig inifrån.

I teknikens värld

Några dagar efter anländandet dog min mp3-spelare.
Det har funkat alldeles fantastiskt bra, jag har varit så nöjd med den. Men idag fick den nog, och nu måste man alltså skicka tillbaka eländet och hoppas på att få en ny.
Samtidigt vill inte min mobil och dess USB-kabel låta sig kopplas upp emot datorn. Detta har heller aldrig varit några problem tidigare.

Det känns som om hela dagarna består av problem just nu.
Vattnet håller på att renas ifrån kolerabakterier i vår lägenhet, så vi lever allihop på sådant där jättemiljövänligt mineralvatten på flaska.
Men imorgon ska det tydligen funka att dricka kranvattnet igen, vi hoppas på det bästa.

Ända sedan vi flyttade in har vi haft otroligt många små strömavbrott. Detta är något som alla husen på gården är drabbade av.
Under vintern lugnade det dock ner sig, men nu är vi uppe i minst fyra-fem om dagen!
Och varje gång startar min dator(även om den är helt avstängd innan), och hela digital-tvboxen reset:ar. *suck*
Och DVD:n som hjälper till i krånglet genom att tugga sig igenom varenda skiva man sätter i, oavsett den är ny eller gammal.
Det verkar som om hela kåken har drabbats av teknikfel!

Mitt i allt teknikkaos så kommer Anticimex hit imorgon för en jättestor besiktning på hyreshusen, då de är så gott som sålda.
Vad roligt att man fick reda på det i tid och hinner städa. Jag är glad om jag kommer att vara påklädd lagom till de bankar på dörren.
Om de inte bara går rakt in med hyresvärdens nyckel förstås, man vet inte riktigt numer...

Störningsmoment

Med risk för att dunka på någon i ren och skär ilska, så försöker jag istället skriva av mig lite aggression.

När vi kom hem igår kväll, så insåg vi att vi haft oönskat besök i vår lägenhet.
Oönskat i den grad att våra hyresvärdar och X antal personer till, hade knallat rakt in i vår lägenhet med egen nyckel medans vi var i stan - fastän att vi sagt att vi inte ville att de skulle göra det när vi inte var hemma.
För de ringde nämligen och frågade!
Man kan ju undra vad det telefonsamtalet hade för mening, när de uppenbarligen struntade i vår vilja och integritet, och traskat rakt in i vår trygghet utan vårt tillstånd när vi inte var hemma.

Mycket personliga papper låg framme, mina mediciner stod framme, min plånbok låg öppet på köksbordet.
Sängen var obäddad, och min stora hög med kläder - som jag tappert försöker rensa ur - bredde ut sig på gästsängen i datarummet.
Vi hade velat vara hemma, så vi hade kunnat plocka bort de personliga papperen, ställt in medicinerna i skåpet, lagt undan plånboken, snabb-bäddat sängen och förklarat varför alla kläder låg framme i en enda röra.
OCH tagit emot dem.
De hade dessutom lämnat lägenheten med tända lampor, och stängt igen toalettdörren så katterna inte kunde komma in på lådan.

Vem vill ha en massa folk springande utan anledning i sitt hem när man inte är hemma, räck gärna upp en hand!
Och tänk er att ni sagt nej till personerna i fråga, så känns det ännu mer negativt.
Visst, de äger fastigheten och lägenheten och de har en nyckel, men det fanns ingen som helst anledning att gå in för att hålla någon slags "personlig visning" medans vi inte är hemma.
Det är faktiskt tre månader kvar tills vi flyttar!
Vi ställer gärna upp och visar lägenheten, men saken hör till den att ett par redan visat intresse för den och kommer att flytta in efter oss.
Men de har ju redan sett lägenheten två gånger redan, så varför sådan mani?

Jag blev uppriktigt asförbannad och besviken igår.
Det var nog tur att kroppen inte fungerar som den ska, jag hade nog kunnat gjort både en och två otrevliga saker som jag kände det.
Samma ilska har nu pumpat igång blodet igen, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.

Så nu sitter man här, grinig och sur kl. 08.00 på morgonen.
Vaknade stilla utav att sambon åkte till jobbet för trekvart sedan.
Somnade om, och vaknade av ett ryck en kvart senare.
Grannens 1,5-åring i lägenheten inunder gav till jordens illvrål, och nu har han grinat och skrikit obönhörligt sedan dess. Allt medan hans trötta moder står och skriker tillbaka.

Måtte våra tre månader gå jäkligt fort, för jag står inte ut med dessa människor längre...

Until we meet again

Ibland så undrar man varför.
Varför just vissa ska råka ut för de där olycksbådande olyckorna?
Varför vissa klarar sig med bara skrubbsår och varför vissa försvinner bort i ett andetag?

Natt till lördag den 31 maj så hände just en sådan där olycka som ställer frågetecknet.
Varför?

Varför just en 18-årig tjej, full av livsglädje och iver för livet, ska behöva sätta livet till i en jäkla olycka?
När jag läste att en 18-årig kvinna dött i en bilolycka strax norr om min hemort natt till lördag i tidningen, så kom det genast upp ett namn i mitt huvud.
Men det finns ju så många 18-åringar, och varför skulle det vara just hon? Det behöver ju inte ens vara någon ifrån hemorten där det hände.

Men idag fick jag svar på mina intuitiva farhågor.
Grannen bekräftade det jag anat sedan rubriken i text-tv.
Det var just exakt den person vars namn jag genast tänkt på.

På eftermiddagen åkte vi sakta emot Karlstad för att grilla hos svågern, men jag kände allt annat än roande skojfriskhet på vägen dit eller under tiden vi satt där.
Jag satt bara och tänkte på hennes glada uppsåt, hennes varma leende, hennes underbara ungdomlighet och hennes varma hjärta.
Och alla dessa OM.
Jag kan bara tänka mig vad hennes familj och närmaste går igenom nu, alla om, alla VARFÖR?.

Det finns inga ord som kan förklara, inte heller någon klocka att dra tillbaka.
Allt har redan hänt, det som inte fick hända hände.

Den 31 maj, 2008 gick du bort.
Hoppas att du finner ro och frid vart än du befinner dig.
Jag tänker på dig Malin.