Alla Helgons Dag

Foto: Tommie Ohlson

Eufori a la Christmas

Hemma ifrån kyrkogården, sambon eldar i kaminen och vi har tänt ljus lite här och var som lyser upp i mörkret.
Jag tog fram en aroma melt(doftvax) och lade i aromabrännaren, så nu sitter jag i eufori och fullkomligt njuter av den underbara doft som sprider sig i alla hemmets hörn.
Det doftar vanilj, kanel och kryddnejlika och jag längtar mig sjuk efter Julen.

För alla som fortfarande upplever det som att det är väldigt långt kvar till Jul, så kan jag upp lysa om att så inte är fallet.
Imorgon är det Alla Helgons Dag.
Nästa helg åker vi på den årliga julmarknaden i Mårbacka.
13 november öppnar Jul på Liseberg.
Två helger senare är det 29 november och första Advent!
Det är sex veckor kvar till Lucia.
Om sex-sju veckor börjar det trilla ned Jul- och Nyårshälsningar i alla dess olika format och färger i våra brevlådor.

Julkort

Det är faktiskt bara 55 dagar kvar till Julafton!
Ja, okej då. Det är ju inte om en vecka direkt. Men håll med om att det här året har gått ganska fort hittills? Så tänk då vad fort de här 55 dagarna kommer att gå.
Vi är snart där, snart är det Jul!

Underbar musikvideo :)

Oj oj

Nu hörde jag nästan hur det skrek "tråkig!" inne i huvudet och därefter insåg jag att det gått några dagar igen.
Fasen för dig som skrev att jag var tråkig! Det kommer att förfölja mig hela livet nu känns det som.
Så fort jag inte hör av mig till någon = tråkig!
Varje gång jag går i gårdagens kläder = tråkig!
För var gång jag inte svarar i telefon = tråkig!
När jag inte uppdaterar bloggen = tråkig!

Sen fortsätter det bara och jag förblir en tråkig och brun(kanske till och med grå) människa i allas ögon, inklusive mina egna.

Jag försöker lätta upp fredagen lite med låtar från Lily Allens "It´s not me, it´s you" och sitter vid köksbordet och tittar ut över fröjderna.
Det är fint här. Det är synd att vi bara hyr det här smultronstället, tänk att få bo så här jämt.
Jag älskar allt som har med vatten att göra. Kanske får man turen att bo vid havet eller sjön den dagen vi hittar ett eget ställe med. Men jag skulle tycka att en liten älv vore ganska mysigt också. :)

Det är en skön och obeskrivlig frihetskänsla att stå vid ett oändligt hav som lever och leker. Jag gillar den känslan. Önskar att den alltid kändes inne i bröstkorgen och spretade ut i varenda blodkärl i resten av kroppen.
Får nästan rysningar när jag tänker på det.

Idag består dagens bestyr av att åka till pappas grav och göra iordning för Alla Helgons Dag. Har köpt gravdekoration och så ska lyktan upp.
Vi tänkte ställa upp lyktan när vi var där förra veckan, men då hade inga andra kommit upp och ibland är det lite känsligt att göra saker för tidigt på kyrkogården. Har jag märkt...
Men nu är det absolut tid, så direkt efter frukost(eller när sambon sjusovare vaknar) ska vi åka iväg.
Ha en fin fredag allihop!

Fröken Fireplace?

Joså, det är jag det :)

Inkast av pics

Jag har nästan inte fotograferat något sedan vi kom hem från Gotland. Har inte orkat eller haft lust.
Nu kände jag dock att den fina hösten håller på att springa mig förbi precis som allt annat, och tyckte att det var dags att ta mig i kragen och ta några bilder. Så det gjorde jag, men ändå lyckades jag inte slutföra det jag hade planerat.

Istället för att leta bra "shoots", hitta snygga vinklar eller fina färger, så gick jag helt sonika ut på altanen och knäppte utan någon egentlig fokus i tre olika vinklar. Tyvärr var inte ljuset något att hurra över, jag tänkte lite för länge och solen hade redan hunnit ned i vaggan.
Men, det blev några höstbilder åtminstone.
Resultatet kan beskådas nedan.

Ruskigt värre

Vilken skum helg det blev. Fredagen känner ni ju till det mesta om redan, och lördagen blev om möjligt ännu lugnare.
Jag tänkte vila lite på sofflocket så att jag skulle vara pigg och glad lagom till alla halvdana lördagsprogram på TV:n.
Jag drog filten om mig vid 17.00-snåret, samtidigt som jag hörde de skräniga rösterna från dumburken. Sen sov jag djupt. Och länge.

Det kändes ju inte så skumt att vakna upp och allt var kolsvart runt omkring mig. Jag menar, det är ju ändå höst. TV:n hade slagit av och jag knäppte på.
Öööh..?
Efter att ha zappat runt lite insåg jag att klockan nog hade sprungit om mig denna kväll. För inte visar de väl CSI istället för barnprogram? Nej, det gör de inte.
När ögonen öppnat sig hyfsat, satte jag mig upp och linkade ut i köket. Där kom verkligheten i kapp mig. Väggklockan visade 21.50.
Men men, allt går i repris och jag hade en grymt skön sovtid där på soffan. Varför gråta över saker som som kommer åter?

Men under söndagen blev det jobbigt, för jag insåg att alla tre program jag hade tänkt kika på började på exakt samma tid.
Så jag började på det roligaste och kollade på Biggest Loser fram till första reklamen. Hann sedan se Amy Diamonds kör sjunga en gammal Katrina & the Waves-låt i Körslaget innan 4:an körde sin reklam och då zappade jag över till 1:an för att skumma lite på premiärprogrammet av Dansbandskampen.

Jag är ju ingen dansbandsmänniska över huvudtaget och jag såg nästan inget av programmet förra gången. Men jag ger gärna en extra chans innan jag drar ett streck över något, så jag gick in i det med öppna sinnen och ro i själen.
Tyvärr lyckades jag tajma chansen till dansbandet "Von Hofstenz" framträdande...
Med rysningar(inga bra sådana), kräkreflexer och allmänna obehagskänslor, lämnade jag snabbt kanalen efter att ha sett några sekunder på ren tortyr och satt sedan och försökte bita av mig naglarna samtidigt som jag resten av tiden tittade på trygga Biggest Loser.

Aldrig mer! Nu drar jag härmed ett långt och tydligt streck över allt vad Dansbandskampen heter.
Ska ta upp det med min kurator nästa gång, så jag kanske hämtar mig ifrån denna ångest som helt uppslukat mig.
Alla ni någon gång hör namnet "Von Hofstenz" i dansbandssammanhang - spring för era liv!

Lugn fredag

Det har varit en lugn och behaglig fredag. Fast kall.
Även om jag inte klagar så är det inte enbart nöjesamt att bo invid Sveriges största sjö. I allafall inte på ett berg, så att alla iskalla vindar blåser rakt inunder golvet och kyler ned hela min tak- och väggprydda värld. Ja, och golvet förstås.

Fast i vindar och kylan låter det sig knastra ganska så hemtrevligt ifrån kaminen i köket.
Och efter att ha intagit en balja kaffe och ganska mycket saffransbröd(oh yes, nu är det snart Jul!) under eftermiddagen, så blev kvällen ganska lugn och fridfull.
Tråkigt värre tycker säkert en del, men jag har ju en ny image att leva upp till nu då...

Jag har lyssnat på musik hela dagen och ylat med i allt som jag både kan och inte kan. Jag vet att det är olidligt när katterna stämmer in i ylandet. :/
Jag vet att det är totalt fruktansvärt när sambon stämmer in i ylandet. För då anser han att han är på samma våglängd och vill sjunga duett.
Och när både sambon och jag ylar ihop, då börjar hundarna skälla, gny och rulla runt på golvet. Sen börjar de också yla.

Så om ni undrar varför inte jag står på Idol-scenen i TV-rutan varje fredagkväll, så är det för att det pågår full konsert hemma. :)

Jag garvade öronen av mig i allafall

Orkar man inte skriva, så får man ta till andra knep.
Youtube är ett fantastiskt bra knep! :)

Jag är en tråkig människa

Jag fick ett mail igår som kort och gott kungjorde att jag är en tråkig människa.
Det stod nämligen: Du är en tråkig människa.

Nyfiken som jag är av naturen så var jag ju tvungen att veta mer(för det var ju liksom inte helt klart vad som menades liksom...) och svarade med frågan: Varför då?

Svaret lät inte dröja på sig.
Du uppdaterar ju aldrig din blogg för i helvete. Vad faen ska jag läsa??? Och skriv nått kul nångång för i helvete, man blir ju aldrig glad när man läser din blogg längre!!

I´m hit...
Jag har väl snittat på ett inlägg i veckan under hela sommaren och hösten, och det har väl inte varit så upplyftande läsning. Jag erkänner!
Inte ens inlägget om min kurator som pratade sex var ju roligt. Det var ju en ganska udda session och borde ju ha blivit smått intressant för er läsare, men jag lyckades bara få fram det negativa istället för det tragikomiska.

Jag brukar ju vara så bra på att meddela mig i text, men det har varit så nattsvart och grumligt uppe i huvudet. Blir ju ganska lullig på alla smärtstillande piller, men det är ju lite kul ibland också. ;)
Usch, jag har blivit en tråkig människa! En sådan som drar något gammalt över sig och tänker i brunt.
Aj aj, nu gör det fasen mer ont än tidigare alltså...

Ehum..?

Söker du jobb? Är du beredd att kränka dig hur mycket som helst för att tjäna några ynka kronor som kanske räcker till tio McDonalds-menyer?

Länken nedan är inget skämt.
Det är ett stört erbjudande till dig som är arbetslös och skulle vilja slippa slicka arbetsförmedlingens röv för en helg. Eller till dig som kanske bara vill slippa höra tanten tjata om att du inte drar in några pengar.
Men räkna med att hon kommer att filma och fotografera dig i smyg och förnedra dig på alla mediasajter som finns för resten av ditt liv...eller så gör garanterat någon annan det.

http://pb.arbetsformedlingen.se/Standard/SokViaArbetsort/VisaPlatsannonsViaArbetsort.aspx?ids=1594058&o=17&k=0&returntourl=http%3a%2f%2fplatsbanken.arbetsformedlingen.se%2fStandard%2fSokViaArbetsort%2fSokresultatViaArbetsort.aspx%3fq%3ds(ld(199)l(17))a(20)sp(65)sr(1)c(B7BBD7E3)%26ps%3d

Svinsäker

Idag har jag varit och fått första sprutan med Pandemrix, vaccin emot svininfluensan. Om tre veckor ska jag få den andra sprutan och sedan ska jag förhoppningsvis vara "svinsäker".
Känns skönt att ha fått första omgången nu, jag har ju inget immunförsvar överhuvudtaget och lyckas ju alltid få precis all skum skit som finns.

Blir lite irriterad när jag läser tidningar och på nätet och hör hur otroligt många som inte tänker vaccinera sig. Visst, det kanske inte alls bryter ut någon jättepandemi och det kanske inte alls blir så allvarligt som alla säger.
Men tänk OM.
Och varför inte ta vaccin, det kostar ju inget?
Dessutom så undviker jag inte bara själv att bli allvarligt sjuk, jag hindrar även viruset att spridas vidare.
Tycker att det är en självklarhet att vaccinera sig!

Tänk lite längre än näsan räcker, tänk på barn, barnbarn, mor- och farföräldrar, släktingar, vänner, arbetskamrater.
Folk har dött och fler kommer att dö, och alla som har dött hittills har inte varit i någon riskgrupp, det har varit friska, starka människor också.
Och i riskgrupperna ingår inte enbart gravida, hjärt- och lungsjuka och människor med nedsatt immunförsvar, du är lika mycket i riskgrupp om du har astma, diabetes och-/eller är överviktig!

Gå och vaccinera dig, ta ditt ansvar inför dina medmänniskor.
Det finns faktiskt inga ursäkter.

Älskade Pappa

Grattis på födelsedagen älskade Pappa

Jag saknar dig något alldeles otroligt, och jag hoppas att du orkar lyssna på allt som jag berättar för dig var evig dag.
Kanske att jag gör dig lite stolt ibland, och kanske att du tycker att jag gör något gott då och då, inte bara en massa dumheter.

Idag skulle du ha fyllt 60 år om du hade varit kvar i jordelivet.
Jag minns tillbaka på ditt 50-årskalas, och minns mest ditt leende från den dagen.
Jag önskar att jag hade fått sett det idag igen, när du firat 60 år.
Jag har sjungit för dig varje år denna dag även fast du inte lever, men det vet jag att du vet redan.
För mig kommer idag alltid att vara din födelsedag så länge jag lever.

Din Dotter

Ovärdigt

Det blev inte många blogginlägg i september. Skäms på mig.
Eller...nej. Det finns alltid en orsak till allt, och jag har haft många den senaste månaden. Det senaste halvåret också. Till och med de senaste tre åren om man ska vara krass. Något som jag dock försöker att inte vara, men ändå.
Det är sanningen på ett vitt papper.

Efter att ha varit i Uppsala sista gången för i år(ja, kanske faktiskt för ett bra tag framöver), så kom jag hem med en och en halv ytterligare diagnos i bagaget, samt en ny medicin att prova.
Försökskanin var det.
Men de har ju lyckats forska fram en färdig och en misstänkt diagnos på ett helt år, och det får väl anses som godkänt(?).

Jag känner mig dock mycket mer nere och deprimerad efter det senaste besöket, för nu vet jag att den här smärtan, den försvinner inte.
Jag som trodde att om jag bara fick rätt medicin, så skulle det vara guld och gröna skogar igen. Jag skulle jobba, träna, dansa, skratta, gifta mig och skaffa barn, och livet skulle fortsätta med ett leende i ett ständigt varmt och ljuvligt solsken.
Nu blev det inte så. Även om jag får rätt medicin som bromsar reumatismen, så kommer aldrig smärtan att försvinna.
"Kronisk muskelsmärta." Och där försvann alla odds.

Så utöver arbetsterapi, sjukgymnastrehab, kuratorbesök och reumatologbesök, så ska jag nu även gå i sk. smärtskola. Och lära mig att leva med smärtan. Lära mig leva med det som jag alltid fruktat allra mest.
Det är ironiskt att det som jag alltid har varit mest rädd för ända sedan barnsben, har blivit ett kroniskt monster som nu äter upp mig inifrån.

"Beskriv var det gör mest ont" vill alla veta.

Och jag svarar.
Överallt. Det gör ont överallt. Till och med i ansiktet.
Det gör ont när sambon kramar mig. Det gör ont att sova. Det gör ont att äta. Det gör ont när jag rör mig, spelar ingen roll hur lite. Ju mer jag rör mig, ju mer ont gör det.
Vanliga simpla benknäppningar(som en del kan framkalla frivilligt) känns som om ett ben i kroppen går av för varje litet jäkla knäpp.

"Hur länge sitter det i?"

Hela jäkla tiden. Det försvinner aldrig.
Det känns mindre ibland om jag vilat mycket och inte gjort något. Men det försvinner aldrig.

Och nu har skiten fått en namn också.