Slag i sak efter ännu en dröm

Tror ni på att man kan drömma sanndrömmar?

Jag omkullkastar troligtvis mig själv genom att ställa frågan, så fort man nämner att man har drömt om saker innan de har hänt så riskerar man att klassas som något som borde sitta inspärrat.
Eller kanske ta receptbelagda mediciner.

Alla drömmer hela tiden, inget konstigt i det. Men varför drömmer en del saker som sedan händer?
Är det varsel, en ofrivillig inblick i framtiden, en slump?
Och hur vet man att det är sant som de säger, att de drömt om något innan det inträffat?

Jag skrämde nog en arbetskamrat en aning för ett tag sedan och det var inte alls min mening.
Men jag drömde om henne och det sista jag hörde i huvudet innan jag vaknade var "du måste tala om det för henne".

Det var nog fjärde drömmen jag drömt som handlat om någon annan, där jag drömt allt så klart och tydligt och där jag får ett budskap vad jag ska göra med det sedan.
När jag berättade om min dröm för min kollega, var det dock första gången jag tog mod till mig att faktiskt göra det. Kanske för att jag visste att hon var lite "mottaglig", inte så stängd som många andra är.

Så här i efterhand är jag jätteglad att jag berättade för henne om min dröm, även om det troligen skärrade henne lite just då(och kanske nu med, men hoppas inte!).
Så fort jag berättat, så kände jag ett väldigt lugn i mitt inre och jag kom till ro på något sätt.
Jag tolkade det själv som att jag hade valt rätt och att de efterkommande signalerna också tydde på det.

För ett tag sedan drömde jag även att jag stod med en blå sten i min vänstra hand och orden "lapis lazuli".
Trodde inte att det betydde något alls, men några nätter senare kom drömmen tillbaka med ytterligare information.
På morgonen slog jag ovetande "lapis lazuli" på Google och vad det var? Jo, en blå sten! En läkande, blå sten för att vara exakt.

Så igår gick jag in på stadens enda(?) affär som säljer stenar och kristaller och köpte mig en alldeles egen blå lapis lazuli.
Och väl där kände jag in några stenar till som kändes bra i vänsterhanden, men om de och min lapis lazuli ska jag berätta mer om i nästa inlägg. :)

Solen värmer på

Fisherman houses
Originally uploaded by Sundinska

Otroligt vad fort det går nu. Jag hinner inte med.
För bara någon vecka sen tänkte jag att jag måste skynda mig på att ta några riktigt snöiga vinterbilder innan snön tinar undan, men nu har ju hälften redan försvunnit!

Lite vinter finns dock att skåda här:
http://www.flickr.com/photos/sundinska

Man kan skratta sig lättare

Så mycket ledsamt på en gång.
Dödsfall, om inte nära inpå, så ändå så påtagligt och med så mycket eftertanke.
Jag tänker på dig S, varje dag och varje kväll.
All värme, all god energi och all kärlek till dig.

Jag vet inte om ni hittat in på bloggen om Anna och hennes kamp emot den aggressiva cancern som drabbade henne som nybliven mor.
Jag hittade in på den av en slump för längesedan, därför känns det extra jobbigt att läsa hennes sambos rader om hur Annas låga flämtat till och slocknat.
Jag grät floder för varje mening, varje ord. Jag gråter ännu bara jag tänker på det.
Hur mycket smärta ska en människa behöva genomlida och hur mycket smärta ska de anhöriga behöva genomlida?

Döden drabbar oss alla mer eller mindre genom livet, den är oåterkallelig.
Sorgen är alltid svår att bära, men med åren så tonas den ned lite. Och man minns ändå allt det goda, det bra och det roliga, hellre än det hemska, mörka och smärtsamma.

Häromdagen gick jag och sambon in i nyöppnade ICA och där var det folk vill jag lova. Nyhetens behag har minsann inte lagt sig och vi armbågade oss fram som apor i bur genom hela affären och den långa tiden i kön.
Väl där i affären så började jag tänka på min pappa. Vi åkte alltid och handlade varje månad till han och mamma, bara han och jag.

Min pappa var inte rädd för att göra bort sig på något sätt.
Tänkte han på något så sa han det gärna, högt och klart så att alla runt omkring onekligen kunde missa vad han sa.
Att han gärna klämde kommentarer som handlade om tjocka fruntimmer som handlade upp hela affären, om illaluktande farbröder med otäck hosta eller skelögda barn, det bekom honom inte ett endaste dugg.
Han kunde stå och fisa högljutt i den värsta familjeruschen och gjorde grimaser till barnet i kundvagnen bredvid.
Ibland skrattade barnet förtjust, ibland började det gråta... Pappa skrattade dock alltid roat, oavsett slutresultat.
Han älskade att gå runt och sjunga och tralla och kunde sjunga samma låt om och om igen i timmar.
Ibland kunde jag be honom sjunga någon annan bit och då brukade han fråga vad han skulle sjunga istället.

"Vad som helst, bara något annat än den där", sa jag.

Varpå han funderade noggrant och länge innan han tog ton - för samma låt som han sjöng fem minuter tidigare.

I början, de där första åren av våra månadsturer, då var jag fortfarande så ung att jag tyckte att det var fruktansvärt pinsamt. Jag ville helst bara sjunka ned genom jorden eller dö.
Precis som alla andra ungdomar som skäms ögonen ur sig över sina föräldrar.
Men de senare av åren, då jag blivit vuxen nog att skratta(eller vuxen nog att inse det roliga i allt dumt), så gick jag och kunde nästan inte sluta skratta bredvid pappa.
Han var den härligaste av glädjespridare utan att veta om det. Och att bjuda så på sig själv att han nästan gjorde sig själv till åtlöje, det var så strongt.
Han var så modig min pappa.

Så när vi gick där i den överfulla affären, då tänkte jag på hur det hade varit att gå där med honom. Och jag har inte kunnat sluta skratta sedan dess.
Så mycket tokiga minnen som jag bara älskar att ha med mig.

Allra helst önskar jag ju att jag fortfarande kunde ha pappa i livet, men livet vill ju som vi alla vet, inte alltid som en själv.
Men minnena har man alltid kvar och bilderna.
Och när jag sitter här och skriver så kan jag fortfarande höra pappas röst när han sjunger där i affären.

"Oh, oobee doo! Jag vill ju va som du-u-u
Jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u
Det vill jag nu-u-u
Ett djur som ja-a-ag
det lär sig bra, bli en människa-a-a!"

Unga människor ska leva livet

Unga människor ska leva livet och känna att de har allting framför sig.
De ska inte dö för tidigt, mitt uppe i sitt livs skede. Men tyvärr gör de det ändå och vi andra kan bara stå och se på, lyssna, sörja och sända varma tankar, kanske tända ljus.

Jag känner att det är så tragiskt. Även om han inte var en person jag stod nära, men han har ändå alltid varit med sedan flera år tillbaka och jag tyckte att han var en sådan härlig personlighet. Och han gjorde henne så glad och lycklig, lyckligare än jag någonsin sett henne tidigare.
De var nog varandras "kärleken i mitt liv".

Nu fick aldrig tiden och livet utvisa.
För den ena lågan slocknade alldeles för tidigt.
Och hennes lyser ensam kvar på gården de köpte tillsammans och i allt som finns runt omkring henne, där ser hon honom.
Och där finns han också, det är jag säker på.
Bara inte på samma sätt som förut.

Oh Canada

OS-abstinensen har börjat lägga sig. Men jag är fortfarande för att emigrera till Kanada. Vilket fantastiskt land det är!
Tror faktiskt att Kanada är snäppet bättre än Gotland. Gotland är ju trots allt Sverige och styrs med därmed också med järnhand av den svenska regeringsbluffen med Reinfeldt i spetsen.
Jag vill flytta till utkanterna av Toronto och skaffa årskort till Toronto Maple Leafs hemmamatcher.
Sedan ska jag heala mig själv i alla deras fina parker som finns i mängder överallt. Och lyssna på kanadensiska nationalsången till både frukost och kvällsmat och känna mig stolt och snäll som alla andra kanadensare.

Jag har aldrig känt mig stolt och snäll i Sverige. Ändå är jag född och uppväxt här. I Sverige är man mesig, rädd och elak. Troligtvis för att man är så rädd. Rädsla kan utspegla sig på många sätt.
Sen är vi så snåla i Sverige. Vi är så snåla att vi inte ens har råd att bjuda på ett leende.
Och vi törs inte sjunga vår egen nationalsång i skolorna på nationaldagen, för invandrarna kanske tror att vi är rasistiska...

I allafall så fick jag en sådan otrolig gåshud av att höra alla I BC Arena sjunga "Oh Canada" efter att Kanada vunnit OS-guldet i ishockey, att jag grät bara av känslan.
Tänk att vara så stolt och fri. Och snäll. :)

Ett ord

OS-abstinens.

Grattis till hockeyguldet Canada!

Grattis till andra bronset Johan Olsson!

Grattis till bronset André Myhrer!