Flyttlådor, minnen och pappas jobb

Det är mitt i natten. Jag sitter vid köksbordet och tittar ut i mörkret genom stora, nakna fönster.
Inga gardiner, inte ens stängerna är kvar. Nyputsade av bästa svärmor några timmar tidigare.

Det ekar kusligt om man går in i det annars så mysiga vardagsrummet.
Det ekar lite i köket också, trots att det fortfarande är belamrat med flyttlådor och säckar med sänglinne och nytvättade kläder som ingen orkat vika.

Det kördes två flyttlass tidigare under kvällen med stora flyttbussen som svärfar lånat ifrån sitt jobb.
Vardagsrummet tömdes. Alla böcker i sina lådor åkte iväg. Alla filmerna, alla fotografierna och ena lådan med julsaker står nu allena i det nya huset.
I det snart gamla huset sitter vi och djuren.
Det är fortfarande drivor med flyttlådor staplade i hela köket.
Sovrummet är fortfarande fullt möblerat. Data-/gäst-/förrådsrummet är lika fullt möblerat. Liksom hallen och toaletten.
På toaletten surrar näst sista maskinen tvätt. Imorgon bitti ska den sista maskinen köras. Det blir sängkläderna som fortfarande är kvar i sängen. Sista natten i det snart gamla huset.

Det känns vemodigt.
Jag vill faktiskt inte flytta. Jag trivs så bra här.
Jag gillar att sitta och titta ut över sjön när jag äter frukost.
Jag gillar att fotografera båtarna och alla himlens färger ifrån vår altan.
Jag tycker om att titta på när hästarna noppar gräs i hagen. Blåser vinden emot mig känner jag deras härliga lukt, och minnen uppenbarar sig i hjärnan. Fina minnen av fina djur, fina vänner.

Över sjön ligger pappas gamla arbetsplats.
Ingen vidare utsikt egentligen, med en stor, grå betongklump.
Men den har minnen med sig den också. Minnen av pappa.
Minnen när vi fiskade på kajen intill betongklumpen, men inte fick upp fisk utan - mopeder(!).

Solen värmer underbart ute på altanen, där även snön lyser upp så vackert.
När det regnar, så smattrar det så högt på taket i vardagsrummet att man inte kan höra vad de säger på TV:n.
Den underbara värmen och det varma ljuset när kaminen i köket sprakar upp i en eld.

Jag kommer att sakna det här huset och dess ljus väldigt mycket.

Från filmen "Into the Wild"

Kattsand

Vi bytte kattsand för ett tag sedan.
Orsak?
Vi åkte enbart till en affär för att köpa en specifik sorts kattsand och tyckte att det var väldigt onödigt.
Problemet är att den nya kattsanden stinker, blir snabbt dålig och katterna tycker inte alls om den.
Nu när vi ska flytta, så har vi bestämt oss för att byta tillbaka till den gamla kattsanden igen.
Vi blir glada, katterna blir glada, det kommer lukta gott på toaletten igen.

Så ser ni en skäggig, men ganska så söt man vandra runt på Willys lite då och då, med en överfylld kundvagn med enbart kattsand, då är det min sambo ni ser. :)

Och när jag ändå skriver några enkla rader för allmänheten, så vill jag passa på att hälsa till vädergudarna att det inte behöver regna mer den här veckan!

Lite trångt och lite fyrkantigt

Har mycket tankar i huvudet, men inte varken tid eller ork nog för att plita ner dem för tillfället.
Just nu levs livet lite trångt och aningens fyrkantigt med flyttlådor över högt och lågt.
Inte trodde jag att mina böcker skulle sluka sex stora flyttkartonger inte! Men det gjorde de. Och DVD-filmerna fick till slut plats i tre lika stora lådor.
Och en låda full med gamla fotografier. Det låter inte mycket med en låda, men tänk er en jättestor flyttlåda fullastad med foton.
Inte insatta i album, utan löst eller i sådana där kuvert som de skickar ut dem i när man framkallat dem.
Men det är inte alla foton, jag har på ett ställe till som ska packas ned.

Sambon är sjuk, snacka om att välja fel tidpunkt. Och så jag med mina onda leder som inte orkar så mycket.
Om precis en vecka ska vi vara utflyttade och utstädade. Jag har ingen aning om hur det ska gå till?!
Måtte någon däruppe stoppa i sambon förfriskningsstoft och - för åtminstone en vecka, ge dygnet 72 timmar.

Färg

Det målas tappert i nya huset.
Detta är ett hörn i matrummet. Snorgrönt för en del kanske, men det blir faktiskt ganska bra. Sitter med en kaffe och ser svågern slita.
Detta är sista rummet att göra i ordning, sedan är det bara stängsel runt tomten som ska upp.

Förhoppningsvis är det uppehåll i helgen, så inte de tappra, ideellt arbetande behöver slå ner stolp och sträcka stängsel i regn.
Jag ska göra mitt bästa att hålla humöret uppe hos dem med kaffe och hejarop!
Men risken är nog stor att jag åker på stryk om jag säger något... :)

Hit ska vi flytta snart

Foto: Tommie Ohlson

Lugnet har lagt sig

I tisdags kom så äntligen Lucy hem!
Glädjetårar, smått förvirrade djur, en ganska så vild och ilsken hemkommen katt...
Hon sov bort hela onsdagen och igår var hon nästan precis som vanligt. Vi låg och kelade både i soffan och i sängen länge, länge.

Nyblivna mammor berättar hur de bara kan sitta/ligga och titta på sina bebisar i evigheter utan förbehåll, med ett lyckligt leende på sina läppar.
Precis så kände jag när lilla Lucy kurade upp sig med ryggen emot min mage, sakta sträckte ut sig sådär majestätiskt som bara katter kan. Sen vände hon upp blicken med de gröngula ögonen och mötte mina med en alldeles varm blick.
Och jag tittade tillbaka och log sådär lyckligt, i en evighet, utan förbehåll.

Jag är så glad att hon är hemma igen och att allt verkar gå åt rätt håll, relativt fort också.
För bara två dagar sedan var hon som en vildkatt, vi vågade inte ens släppa ut henne ur kattburen förrän mitt i natten. Och då var det instängd i ett rum med sambon.
Kattburen har hon inte varit i sedan onsdagsmorse och sedan dess har det väl egentligen bara varit aggressivitet emot de andra katterna. Men hon verkar mer osäker än arg faktiskt.

Jag tror att det släpper med lite tid och lite kärlek.
Tiden läker alla sår och alla behöver vi ju kärlek.

LUCY HAR KOMMIT HEM!

Efter nästan 1,5 månad på vandring, blev Lucy idag iakttagen av en sommarstugegäst som genast ringde oss.
Vi letade och ropade i nästan fyra timmar fram till eftermiddagen, sen var vi tvungna att pausa (jag hade dock lämnat in för längesen).

Vid 19.30 ikväll ringer de igen och säger att hon kommit tillbaks och när Lucy hörde sambons röst, vågade hon sig fram såpass att han fick tag i henne!
Nu vilar hon ut, fortfarande instängd i kattburen.
Hon verkar ha blivit ganska skygg och förvildad under sin tid borta, så nu blir det väl som att starta om på nytt igen.
Men det gör inget, för nu behöver vi inte oroa oss över vart hon är eller vad som kan ha hänt henne längre.

Vi är i allafall otroligt glada över att ha fått hem henne igen!

När man ser saker ur ett annat perspektiv

Ibland så tror man att man ska se saker bättre ur ett andra perspektiv. Att saker ser enklare och bättre ut än vad de gjorde vid första anblicken.

När vi var och tittade på det nya huset som vi snart ska flytta in i, så hade nuvarande hyresgästen så otroligt mycket saker.
Det var rent och snyggt, men det var som att komma in i en samlares hem där allt bara såg otympligt ut.
Att vi sedan fullkomligt rusade genom huset med en överstressad hyresvärd, gjorde att vi bara längtade efter att huset skulle tömmas på saker och att vi i lugn och ro fick lalla runt och få en inblick i det som ska bli den nya vardagen.
Och lalla runt fick vi göra igår.

Det som från början hette "bara måla om två rum och sätta upp stängselnät för hundarna", heter nu "Operation: Färdigställa ruckel".
Eller ja, kanske inte ruckel. Men mer jobb än vad vi räknat med, helt klart.
Det första rummet som skulle målas om, insåg vi hade målats om för mycket på en tapet. Väggen formligen smulades sönder när man tog i den.
Så första rummet är det bara att börja riva ned väggar i, sedan ska det spacklas, slipas och - tapetseras.
Det andra rummet som ska målas om är det tack och lov bara att måla om, inga konstigheter.

Med ett tomt hus blev inte perspektiven bättre, tvärtom. Nu såg vi alla skavanker.
Så när vi får ork ska hallen målas. Skitigare, slitigare väggar får man leta efter.
Och vardagsrummets dystra tapet med alla stora, bruna fettfläckar ifrån möbler...
Hela övre hallens skitiga väggar gjorde inget bättre intryck trots att de var målade i en dyster smutsgrå färg från början.
En livsfarlig lös kontakt i badrummet.
Halva källaren under vatten. Det stank mögel.
Hela nedervåningen stank av något mer bekant ifrån mina barndoms år, nämligen cigarettrök.

Innan vi åkte därifrån hade vi turen att träffa den nuvarande hyresgästen som visade oss runt och berättade hur saker och ting fungerade. Hon var jättegullig och trevlig, fick en jättebra känsla av henne som person.
Men jag kunde ändock inte undgå att känna mer ångest när hon visade vindsluckan i taket och berättade att man måste tömma hinkarna som står på vinden när det har regnat, annars så regnar det in i sovrummet...
Vatten nedifrån och vatten uppifrån.

Talade jag om att jag är känslig emot mögel? Och alla vet om att jag har problem med motoriken och smärta som aldrig försvinner?

Det här blir säkert jättebra i slutändan, när vi har fått ordning på allt. För mycket är det.
Just nu har jag bara jätteångest, men samtidigt ligger det också en liten livsfarlig jäkel på lur uppe i planeten och fullkomligt tjuter av glädje.

"Det här kommer att bli skitkul!"

Jag vet inte jag.
Vad jag vet är att det kommer att bli ett helvete den närmsta månaden.
Som om inte allt redan är åt fanders, så har fortfarande inte katten kommit hem än. Och det är faktiskt värre än allt annat.

I fantasins värld

En ganska så svår skrivtorka har infunnit sig hos mig. Det är mycket ovanligt!
Ofta har jag så mycket i hjärnan som jag bara längtar efter att få ut någonstans, så att jag kan få lite ro där uppe. Och det är överflöd, trångt och ganska jobbigt en våning högre upp.
Men jag har inte orkat få ut det, inte ens orkat tänka ut det.

Istället valde jag en helt annan väg, en väg som jag nästan alltid valde när jag var yngre.
Vägen som leder till dit där bara fantasin hägrar.
Man låter oron, tankarna, stressen och allt annat gråsprängt ligga kvar i de överfyllda, skitiga motellrummen emellan hjärnhalvorna, men fyller upp bollhavet och bygger Lego i lekrummen i Fröken Höger istället.
Saker och ting blir inte lättare, men lite roligare.

Jag har lätt för fantasin. När jag var liten kunde jag nästan fastna i den ibland, nu är jag äldre nog att veta bättre. Men jag älskar den där världen, där man bara kan drömma sig bort och låta människor och varelser som inte finns ta del av livet som egentligen bara är mitt.
Och fantasin är också bara min, den delar jag inte med någon annan. Det är min värld som bara existerar för mig.

"Nu har hon ätit konstiga svampar igen. Flum-Sundinska i sitt esse..."

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen.
En frisk människa kan springa av sig tankar, hon kan sova bort oro, hon kan äta bort stenen i magen och hon kan nära sig med goda och bra energier som bara kommer till henne.
Men när en annan som inte är frisk(i kroppen) börjar känna stress, oro, magvärk, huvudvärk, ledvärk, muskelsmärta, att huden kliar, men man kan inte klia den, när håret trillar av och man bara träffar människor som formligen äter upp det lilla ljus man lyckas producera fram...

Jag kan inte ge mig ut en timme i elljusspåret. Jag kan inte gå ut på krogen och dansa bort en kväll. Jag får aldrig sova mer än 2-3 timmar åt gången, vilket bara gör mig tröttare.
Jag kan rada upp mängder med "kan inte", men jag vill inte skriva mer "kan inte"!
Men så är det tyvärr. Jag kan inte göra så mycket längre. Med kroppen.

Men med hjärnan kan jag göra massor. Vilket också är lite tyvärr.
För hjärnkontoret behöver också hållas rent, städat och i ordning precis som alla andra kontor. Dessvärre har jag ingen städerska som tuggar tuggummi och skvallrar hela dagarna, som kan fixa skiten där uppe bland mina motellrum. Jag måste göra det själv.
Men när jag inte orkar, när jag inte vill bry mig, då går jag in i lekrummen istället.
För i lekrum, där får det vara precis hur stökigt och tokigt och busigt som helst.