Vilken natt! Vilka filmer! Vilken underbart bra tredje film i Twilight-sagan!
Eclipse är den bästa av de tre filmerna hittills!
Mer får jag inte säga, för jag vet att det är många läsare som inte sett den än och de vill ju självklart inte få allt berättat för sig innan.
Idag fick jag fågelskit i ansiktet när jag stod och pratade med grannen, tillika även vår hyresvärd.
Det har aldrig hänt förut, jag har aldrig blivit siktad ifrån skyn någonsin tidigare.
Men någon gång ska ju vara den första för allt sägs det.
Och faktum var att det var mest roligt. Vi skrattade gott åt det som hände!
Ikväll så vankas det pizza och glatt sällskap hos Klara.
Klara är en av de finaste människor jag har lärt känna här i livet.
När jag blir äldre så önskar jag att jag blir som Klara.
Så där klok och rättvis, som sjunger och trallar och skrattar lika gott åt sig själv som med andra.
Som har fina, förståndiga barn och en gubbe som tycker om att cykla och snickra.
Dessutom så ska jag också räkna nedåt på min födelsedag från när jag fyllt 50 och så ska jag vara tuff och galoppera på hästen i skogen, fastän att jag har ont i knäna.
Men mest av allt så ska jag baka lika goda bullar som Klara.
"Med kärlek", som hon säger.
Jag har mycket att lära till dess, men jag har fortfarande tid.
Ikväll ska jag dit och se och lyssna, och lära mig lite mer. :)
onsdag 30 juni 2010
tisdag 29 juni 2010
Ikväll smäller det!
Jag ångrar mig inte. Men jag bävar också för hur detta skall gå.Vad tänkte jag med egentligen?
Jag vet vad som ska packas ned för kvällen/natten i allafall.
Det blir smärtstillande, LOKA, blandade nötter, bindor(allt på en gång förstås) och en stor dos jäklar anamma.
Och så ska jag nog vila några timmar innan det är dags att åka...
söndag 27 juni 2010
Chokladtårta
Chokladtårta på nötbotten a´la LCHF!Nötbotten:
100 gram hasselnötter (1,75 dl)
3 äggvitor
Chokladkräm:
180 gram mörk choklad (80%)
170 gram vispgrädde (ca 2 dl)
------
1 ägg
70 gram vispgrädde (knappt 1 dl)
Gör så här:
Nötbotten:
Mal hasselnötterna fint i mixer eller beredare.
Vispa äggvitorna hårt och vänd sedan försiktigt ner dem i de malda nötterna.
Bred ut i en rund form med löstagbar botten. Man kan även lägga ett bakplåtspapper i en form.
Grädda i 175 grader i ca 10-15 min. Botten ska bli ganska fast. Gör chokladkrämen under tiden botten är i ugnen.
Chokladkräm:
Koka upp 170 gram vispgrädde, lägg ned chokladen och låt den smälta under försiktig omrörning.
Rör ihop 70 gram vispgrädde och ägget i en skål.
Häll över den avsvalnande grädd-/chokladblandningen över ägg-/gräddblandningen och rör ihop.
Sänk ugnsvärmen till 160 grader.
Häll smeten i formen över nötbotten och grädda i ytterligare 20-25 minuter, eller tills fyllningen stelnat. Den kan gärna vara lite lös i mitten.
Ta ut formen ur ugnen och låt tårtan svalna helt.
Lossa sedan försiktigt tårtan från formen med en tunn kniv eller från bakplåtspappret.
Låt gärna stå i kylskåp över natten innan intag, den blir bara godare om den får "sätta sig" lite!
(Förvaras även sedan i kylskåp.)
Mycket gott med hallon och vispgrädde till!
Tillägg 20101119: För en "juligare" variant kan man ha kanel och kardemumma i nötbotten!
lördag 26 juni 2010
Min sorts frihet
Jag gillar att äta med händerna.
Det har inget att göra med att jag ofta har svårt att äta med bestick längre, jag har alltid gillat att äta med händerna.
Jag älskar att bara plocka upp med fingrarna av det jag vill ha, stoppa in det i munnen, känna lite frihet och en massa glädje. Och sedan slicka av de kladdiga fingrarna som om det vore det mest självklara i världen.
Jag kan ibland fortfarande höra mammas ord ringa i öronen.
"Men du är väl ingen bebis längre, ät med besticken!"
Upproriskt gjorde jag förstås tvärtemot hennes önskan så ofta hon kunde se det.
Lyckan var fullkomlig när jag som 17-åring satt på golvet i min alldeles egna lägenhet på 19 kvm och slevade köttbullar med händerna och in i munnen.
Jag var fri på alla sätt.
Samma vecka slutade jag även att bita på naglarna för första gången i mitt liv. DET hade dock inget att göra med att äta utan bestick!
Men känslan av ensamhet och frihet gav mig det lugn jag behövde för att känna harmoni i själen.
Det fanns inte längre något behov av att tugga sönder fingrarna.
Dessertostar, hjärtformad salami, gröna oliver. Bara kladdigt gott och mina tjocka fingrar.
Ett tänt värmeljus som skiner upp lite på bordet. TV:n visar Comedy Store på TV4 Komedi. Hörnen i rummet är mörka, men lugna.
Jag stoppar en stark ostbit i munnen som smälter. Blåmögel i sitt esse.
Så ser min kväll ut idag. Och jag njuter hejdlöst.
Det har inget att göra med att jag ofta har svårt att äta med bestick längre, jag har alltid gillat att äta med händerna.
Jag älskar att bara plocka upp med fingrarna av det jag vill ha, stoppa in det i munnen, känna lite frihet och en massa glädje. Och sedan slicka av de kladdiga fingrarna som om det vore det mest självklara i världen.
Jag kan ibland fortfarande höra mammas ord ringa i öronen.
"Men du är väl ingen bebis längre, ät med besticken!"
Upproriskt gjorde jag förstås tvärtemot hennes önskan så ofta hon kunde se det.
Lyckan var fullkomlig när jag som 17-åring satt på golvet i min alldeles egna lägenhet på 19 kvm och slevade köttbullar med händerna och in i munnen.
Jag var fri på alla sätt.
Samma vecka slutade jag även att bita på naglarna för första gången i mitt liv. DET hade dock inget att göra med att äta utan bestick!
Men känslan av ensamhet och frihet gav mig det lugn jag behövde för att känna harmoni i själen.
Det fanns inte längre något behov av att tugga sönder fingrarna.
Dessertostar, hjärtformad salami, gröna oliver. Bara kladdigt gott och mina tjocka fingrar.
Ett tänt värmeljus som skiner upp lite på bordet. TV:n visar Comedy Store på TV4 Komedi. Hörnen i rummet är mörka, men lugna.
Jag stoppar en stark ostbit i munnen som smälter. Blåmögel i sitt esse.
Så ser min kväll ut idag. Och jag njuter hejdlöst.
fredag 25 juni 2010
onsdag 23 juni 2010
Alternativ Midsommartårta
Nej, detta är inte alternativet! Denna jordgubbsskapelse stod för halva nöjet på Midsommar förra året.
I år har vi ju gått och blivit fett-fanatiker och jag har tappert letat efter ett recept på en LCHF-tårta helt utan både socker och sötningsmedel.
Jag har nu hittat två alternativ som jag ska välja emellan, hoppas att det blir en bra och god tårta oavsett vilket av dem jag väljer!
Ni får se bild på Midsommartårtan 2010 när det dagas :)
I år har vi ju gått och blivit fett-fanatiker och jag har tappert letat efter ett recept på en LCHF-tårta helt utan både socker och sötningsmedel.
Jag har nu hittat två alternativ som jag ska välja emellan, hoppas att det blir en bra och god tårta oavsett vilket av dem jag väljer!
Ni får se bild på Midsommartårtan 2010 när det dagas :)
tisdag 22 juni 2010
Du ger mig mycket tillbaka. Också.
Vi har två hundar.
En ängel och ett ont barn med ett gott hjärta. Hm..?
Cheyenne är ängeln som aldrig ställer till saker, aldrig skäller och är av den varmaste, finaste natur en hund kan ha. Man kan se henne i ögonen och i samma ögonblick förstå att hon vet exakt vad man känner, tänker och tycker. Sen rättar hon sig efter det, för hon är verkligen precis så änglalik och rar som ingen annan.
Tequila å andra sidan är en evig tornado av energi(dock till och från ska tilläggas), som skäller på precis allt - gärna dygnet runt - och hittar på sattyg så man bara vill gråta ibland.
Hon fick i tidig ålder smeknamnet "Det Onda Barnet" och hur gammal hon än må bli, så tror jag inte att vi kommer att kunna lägga bort det.
Men hur änglalik och speciell Cheyenne än må vara, så tror jag att Tequila är något vassare ändå.
För make till känslig hund med denna otroliga intuition har jag faktiskt bara träffat en gång tidigare. Det var min gamle trotjänare Lucky.
Precis som Lucky hade, så har Tequila en alldeles otrolig förmåga att känna av sinnesstämning och likväl som min gamla hund så kan hon trösta mig torr från tårar på ett sätt som inte ens den bästa av människor skulle klara av.
Och även om "Det Onda Barnet" framträder med all sin energi lite väl ofta, lika mycket kan jag förlåta henne för hennes synder, bara för att hon har ett sådant underbart hjärta och en sådan underbar gåva.
När mitt liv är jobbigt så är Cheyenne ett otroligt stöd, där hon endera sitter, ligger eller står trofast intill mig i min svåra stund.
Hon är nära för att jag ska känna den mjuka pälsen och hennes värme, känna att jag inte är ensam.
Och lilla Tequila, hon ser till att jag inte försvinner.
Hon söker kontakt, tittar mig med jämna stunder i ögonen, pussar mig i ansiktet för att få ett leende, slickar mina händer när jag gråter.
Hon lägger försiktigt sitt huvud intill mitt och ser på mig med ögon så kloka som om de levat för alltid. Hon tröstar och får mig att orka.
Men ibland så är hon trots allt "Det Onda Barnet", även om jag alltid förlåter henne för vad hon än gör.
Som idag...
En ängel och ett ont barn med ett gott hjärta. Hm..?
Cheyenne är ängeln som aldrig ställer till saker, aldrig skäller och är av den varmaste, finaste natur en hund kan ha. Man kan se henne i ögonen och i samma ögonblick förstå att hon vet exakt vad man känner, tänker och tycker. Sen rättar hon sig efter det, för hon är verkligen precis så änglalik och rar som ingen annan.
Tequila å andra sidan är en evig tornado av energi(dock till och från ska tilläggas), som skäller på precis allt - gärna dygnet runt - och hittar på sattyg så man bara vill gråta ibland.
Hon fick i tidig ålder smeknamnet "Det Onda Barnet" och hur gammal hon än må bli, så tror jag inte att vi kommer att kunna lägga bort det.
Men hur änglalik och speciell Cheyenne än må vara, så tror jag att Tequila är något vassare ändå.
För make till känslig hund med denna otroliga intuition har jag faktiskt bara träffat en gång tidigare. Det var min gamle trotjänare Lucky.
Precis som Lucky hade, så har Tequila en alldeles otrolig förmåga att känna av sinnesstämning och likväl som min gamla hund så kan hon trösta mig torr från tårar på ett sätt som inte ens den bästa av människor skulle klara av.
Och även om "Det Onda Barnet" framträder med all sin energi lite väl ofta, lika mycket kan jag förlåta henne för hennes synder, bara för att hon har ett sådant underbart hjärta och en sådan underbar gåva.
När mitt liv är jobbigt så är Cheyenne ett otroligt stöd, där hon endera sitter, ligger eller står trofast intill mig i min svåra stund.
Hon är nära för att jag ska känna den mjuka pälsen och hennes värme, känna att jag inte är ensam.
Och lilla Tequila, hon ser till att jag inte försvinner.
Hon söker kontakt, tittar mig med jämna stunder i ögonen, pussar mig i ansiktet för att få ett leende, slickar mina händer när jag gråter.
Hon lägger försiktigt sitt huvud intill mitt och ser på mig med ögon så kloka som om de levat för alltid. Hon tröstar och får mig att orka.
Men ibland så är hon trots allt "Det Onda Barnet", även om jag alltid förlåter henne för vad hon än gör.
Som idag...
Telefonsamtal med ödmjukhet?
Jag till telefonisten på FK i morse:
"Om jag låter arg så är det inte för att jag är arg på dig vet du, utan det är hela det här systemet som gör mig arg. Så det är inte meningen att göra dig ledsen."
Men nog lät han lite knäckt efter 20 minuter i allafall, fast att jag hade talat om för honom att det inte var personligt...
SENSMORAL: Skälla kan jag uppenbarligen fortfarande.
måndag 21 juni 2010
Måndagsrecept
Köttfärssås och "pasta" a´la LCHF!500 gr blandfärs
1 lök
1 pkt krossade tomater
1-3 hackade vitlöksklyftor
0,5-1 dl vispgrädde
Oregano
Salt
Peppar
Vitkål
Smör
Hacka löken. Stek färs och löken i smör. Krydda. Häll i tomater och grädde.
Skär vitkålen i strimlor och stek den i mycket smör.
Vill man kan man riva lite parmesanost över rätten.
Smaklig måltid! :)
Saker på ända
Förra veckan var en av de värsta jag upplevt på mycket, mycket länge.
Det var toppen av isberget, en stor chock som jag inte riktigt kunde ta till mig. Jag hoppas och tror att det mesta blev löst och att denna veckan blir ett startskott för den väntande framtiden.
Men allt ska väl inte gå hur lätt som helst antar jag...
Jag valde att även denna veckan ringa och "stöta på" lite hos FK. De har haft min ansökan i över två veckor och även om jag vet att en handlingstid kan ta upp till 30 dagar, så ville jag ändå ringa och kolla om något nytt hade hänt.
Jag har trots allt inte fått pengar sedan April och det känns.
Jag har inte kunnat betala in min del till det gemensamma kontot på nästan tre månader. Så jag vet att det inte bara är jag som känner, sambon har en lika pressad ekonomisk situation.
Men nu är problemet, att det uppstått en liten "tvist" om man kalla det så, emellan FK och min arbetsgivare. Och idag fick jag veta att jag troligen inte kommer att få några pengar förrän den tvisten är löst.
Jag har inga tidigare erfarenheter ifrån något liknande, men tvister i allmänhet är ju känt för dra ut på tiden.
Så om jag vaknade glad och lycklig, så rämnades fasaden svårt av det där samtalet.
Hur ska jag berätta för sambon? Jag vet att han tycker att det är jättejobbigt som det är.
Hur ska jag kunna betala för mig, betala räkningar, hyra, mat, det privata lånet? Mycket är förstås gemensamt, men det är ju lika illa när jag inte kan betala min del.
Vilken jäkla skit rent ut sagt!
Vad har JAG gjort för att hela tiden hamna emellan ramarna??
Det var toppen av isberget, en stor chock som jag inte riktigt kunde ta till mig. Jag hoppas och tror att det mesta blev löst och att denna veckan blir ett startskott för den väntande framtiden.
Men allt ska väl inte gå hur lätt som helst antar jag...
Jag valde att även denna veckan ringa och "stöta på" lite hos FK. De har haft min ansökan i över två veckor och även om jag vet att en handlingstid kan ta upp till 30 dagar, så ville jag ändå ringa och kolla om något nytt hade hänt.
Jag har trots allt inte fått pengar sedan April och det känns.
Jag har inte kunnat betala in min del till det gemensamma kontot på nästan tre månader. Så jag vet att det inte bara är jag som känner, sambon har en lika pressad ekonomisk situation.
Men nu är problemet, att det uppstått en liten "tvist" om man kalla det så, emellan FK och min arbetsgivare. Och idag fick jag veta att jag troligen inte kommer att få några pengar förrän den tvisten är löst.
Jag har inga tidigare erfarenheter ifrån något liknande, men tvister i allmänhet är ju känt för dra ut på tiden.
Så om jag vaknade glad och lycklig, så rämnades fasaden svårt av det där samtalet.
Hur ska jag berätta för sambon? Jag vet att han tycker att det är jättejobbigt som det är.
Hur ska jag kunna betala för mig, betala räkningar, hyra, mat, det privata lånet? Mycket är förstås gemensamt, men det är ju lika illa när jag inte kan betala min del.
Vilken jäkla skit rent ut sagt!
Vad har JAG gjort för att hela tiden hamna emellan ramarna??
lördag 19 juni 2010
torsdag 17 juni 2010
Nothing makes sense
Tillvaron känns...något bisarr just nu. Och väldigt oviss.
Min framtid har på något sätt alltid varit oviss, men jag har alltid haft mina drömmar. Man kan inte leva på drömmar, men i mitt fall så har jag klarat mig bra ändå.
Jag har levt nästan hela tiden så här långt.
Jag har ofta mått ganska så bra.
Jag har inte älskat så mycket som jag drömde om och många hjärtesorger har jag haft.
Jag har kunnat se mig själv i spegeln och sagt "Bra". Flera gånger faktiskt.
Jag har aldrig haft en enda betalningsanmärkning, men jag har fått både svälta, svartjobba och slita ont för att göra rätt för mig.
Jag känner att jag med facit i hand för det mesta har handlat rätt. Rätt för mig ska tilläggas.
Nu läser säkert folk som ser tillbaka och undrar hur i all världen jag kan säga att jag handlat rätt?!
Missade ni att jag började med "för det mesta"? Titta igen då.
Jag är bara en simpel mänsklig varelse och jag är precis lika felbar som alla andra människor. Men jag har tagit lärdom, jag har skämts, jag har gråtit, jag har sörjt och framför allt så har jag ångrat. Och jag har bett om ursäkt.
Sen har jag vandrat vidare på min egen krokiga väg emot nya erfarenheter. Och med i bagaget har alltid de gamla legat, både bra och dåliga.
Oavsett så är jag nöjd med vad jag har kunnat åstadkomma så här långt med det jag fick i händerna och huvudet vid födseln.
Men även om mitt liv ändå har varit hyfsat hittills, så är det inte bra nu.
Verkligheten lyser inte med några svar, jag kan inte hitta några när jag ser runt omkring mig. Allt är bara grumligt, hörnen är svarta och som en tavla på väggen hänger ett stort frågetecken och lyser mig irriterat i ögonen.
För första gången i livet känner jag mig så förvirrad att jag inte ens vet vart i vägskälet jag ska titta.
Min framtid har på något sätt alltid varit oviss, men jag har alltid haft mina drömmar. Man kan inte leva på drömmar, men i mitt fall så har jag klarat mig bra ändå.
Jag har levt nästan hela tiden så här långt.
Jag har ofta mått ganska så bra.
Jag har inte älskat så mycket som jag drömde om och många hjärtesorger har jag haft.
Jag har kunnat se mig själv i spegeln och sagt "Bra". Flera gånger faktiskt.
Jag har aldrig haft en enda betalningsanmärkning, men jag har fått både svälta, svartjobba och slita ont för att göra rätt för mig.
Jag känner att jag med facit i hand för det mesta har handlat rätt. Rätt för mig ska tilläggas.
Nu läser säkert folk som ser tillbaka och undrar hur i all världen jag kan säga att jag handlat rätt?!
Missade ni att jag började med "för det mesta"? Titta igen då.
Jag är bara en simpel mänsklig varelse och jag är precis lika felbar som alla andra människor. Men jag har tagit lärdom, jag har skämts, jag har gråtit, jag har sörjt och framför allt så har jag ångrat. Och jag har bett om ursäkt.
Sen har jag vandrat vidare på min egen krokiga väg emot nya erfarenheter. Och med i bagaget har alltid de gamla legat, både bra och dåliga.
Oavsett så är jag nöjd med vad jag har kunnat åstadkomma så här långt med det jag fick i händerna och huvudet vid födseln.
Men även om mitt liv ändå har varit hyfsat hittills, så är det inte bra nu.
Verkligheten lyser inte med några svar, jag kan inte hitta några när jag ser runt omkring mig. Allt är bara grumligt, hörnen är svarta och som en tavla på väggen hänger ett stort frågetecken och lyser mig irriterat i ögonen.
För första gången i livet känner jag mig så förvirrad att jag inte ens vet vart i vägskälet jag ska titta.
onsdag 16 juni 2010
Det hjärta som svider
Visst gör det ont när knoppar brister
Men det är värre när blommorna vissnar och dör
Men det är värre när blommorna vissnar och dör
tisdag 15 juni 2010
I ett annat liv
En del har frågat mig varför jag kallar min blogg för "I ett annat liv".
Det finns en förklaring varför.
Först och främst så ville jag kalla den nya bloggen något annat än den gamla, för det fanns så mycket tråkigt och ledsamt i den gamla som jag ville komma ifrån.
Samtidigt kunde jag inte blunda för de tråkigheter som fortfarande fanns och som kanske skulle bestå.
För er som inte vet så lever jag i misär med min egen kropp.
Jag har en diagnostiserad kronisk ledsjukdom, diagnostiserad kronisk muskelsmärta och ytterligare en misstänkt kronisk auto-immun sjukdom.
För att förklara kortfattat så att ni förstår: jag är fånge i min egen kropp.
Det är som att leva ett annat liv än det jag en gång gjorde.
Min hjärna funkar hyfsat bra, jag pratar lika bra som förut(men kanske inte lika mycket) och all humor har inte rört sig ur fläcken.
Men många års medicinering och handikapp i samband med sjukdomarna har gjort mig otymplig, orörlig och stor. Mycket stor!
Och jag skäms så mycket över hur jag ser ut att det hämmar min relation till sambon.
Men framför allt känner jag mig så låst, så fast, så fängslad - och inte på något bra sätt.
Ni som brukar springa av er tankar och frustration kan nog ganska lätt sätta er in i hur det skulle vara att inte kunna springa, knappt orka gå, när det kryper i hela kroppen av olust och stress.
Tänk er hur allt samlas på hög uppe i hjärnkontoret och aldrig får komma ut.
En alldeles för stor fågel i en alldeles för liten bur. Så känner jag mig.
Och det är det jag försöker reflektera i denna blogg.
Min vardag I ett annat liv.
Det finns en förklaring varför.
Först och främst så ville jag kalla den nya bloggen något annat än den gamla, för det fanns så mycket tråkigt och ledsamt i den gamla som jag ville komma ifrån.
Samtidigt kunde jag inte blunda för de tråkigheter som fortfarande fanns och som kanske skulle bestå.
För er som inte vet så lever jag i misär med min egen kropp.
Jag har en diagnostiserad kronisk ledsjukdom, diagnostiserad kronisk muskelsmärta och ytterligare en misstänkt kronisk auto-immun sjukdom.
För att förklara kortfattat så att ni förstår: jag är fånge i min egen kropp.
Det är som att leva ett annat liv än det jag en gång gjorde.
Min hjärna funkar hyfsat bra, jag pratar lika bra som förut(men kanske inte lika mycket) och all humor har inte rört sig ur fläcken.
Men många års medicinering och handikapp i samband med sjukdomarna har gjort mig otymplig, orörlig och stor. Mycket stor!
Och jag skäms så mycket över hur jag ser ut att det hämmar min relation till sambon.
Men framför allt känner jag mig så låst, så fast, så fängslad - och inte på något bra sätt.
Ni som brukar springa av er tankar och frustration kan nog ganska lätt sätta er in i hur det skulle vara att inte kunna springa, knappt orka gå, när det kryper i hela kroppen av olust och stress.
Tänk er hur allt samlas på hög uppe i hjärnkontoret och aldrig får komma ut.
En alldeles för stor fågel i en alldeles för liten bur. Så känner jag mig.
Och det är det jag försöker reflektera i denna blogg.
Min vardag I ett annat liv.
lördag 12 juni 2010
Dagar
Nästan en vecka har det gått sen sist. Skäms på mig? Nej, inte ett dugg. Jag skriver bara om jag orkar och kan.
Det har varit en händelserik vecka, minst sagt. Hela tre husvisningar har vi varit på!
Min närmaste chef var här på besök och hade med sig en jättefin solros och färska jordgubbar som vi åt med grädde. Väldigt somrigt och gott!
Veckan började bra med kalasväder, men gick snabbt över i kyla, regn och rusk. Inte min typ av väder alls. Lederna vrider sig nästan av olustighet och jag mår därefter.
I torsdags fick ändå studenterna strålande solsken på deras dag och jag var faktiskt inne i stan och tittade på alla fina bilar, alla traktorer med björksmyckade släp, alla gamla brandbilar som snurrade med ballonger i backspeglarna osv.
Och förstås alla glada och fina studenter!
Men inte skulle jag vilja vara student idag. De har verkligen ingen aning om vad som väntar dem.
På en lastbil som gungade av de hoppande och tjoande studenterna, hängde ett stort tygstycke där man skrivit med sprayfärg:
18.00 Fullt ös
02.00 Redlös
04.00 Medvetslös
06.00 ARBETSLÖS
Ja, det sammanfattar nog ganska så exakt hur ett dygn för en student 2010 ter sig.
Det har varit en händelserik vecka, minst sagt. Hela tre husvisningar har vi varit på!
Min närmaste chef var här på besök och hade med sig en jättefin solros och färska jordgubbar som vi åt med grädde. Väldigt somrigt och gott!
Veckan började bra med kalasväder, men gick snabbt över i kyla, regn och rusk. Inte min typ av väder alls. Lederna vrider sig nästan av olustighet och jag mår därefter.
I torsdags fick ändå studenterna strålande solsken på deras dag och jag var faktiskt inne i stan och tittade på alla fina bilar, alla traktorer med björksmyckade släp, alla gamla brandbilar som snurrade med ballonger i backspeglarna osv.
Och förstås alla glada och fina studenter!
Men inte skulle jag vilja vara student idag. De har verkligen ingen aning om vad som väntar dem.
På en lastbil som gungade av de hoppande och tjoande studenterna, hängde ett stort tygstycke där man skrivit med sprayfärg:
18.00 Fullt ös
02.00 Redlös
04.00 Medvetslös
06.00 ARBETSLÖS
Ja, det sammanfattar nog ganska så exakt hur ett dygn för en student 2010 ter sig.
söndag 6 juni 2010
Sommar
Nu är det tydligt att sommaren är här med hela sin varma famn.
Som vi har längtat!
Det enda som kan gå fel med denna plötsliga sommarbölja är att det blir för varmt, för då blir jag genast lika dålig som jag är på kalla vintern.
Än så länge har det dock gått bra. Och jag njuter hejdlöst så länge jag kan.
Lite bilder från sommaren så här långt finns att se HÄR.
Som vi har längtat!
Det enda som kan gå fel med denna plötsliga sommarbölja är att det blir för varmt, för då blir jag genast lika dålig som jag är på kalla vintern.
Än så länge har det dock gått bra. Och jag njuter hejdlöst så länge jag kan.
Lite bilder från sommaren så här långt finns att se HÄR.
onsdag 2 juni 2010
Biljett
Jag kommer vara den som sitter och suckar tyst och irriterat när alla de yngre töserna sitter och flämtar, skriker, tjoar och fnittrar hänfört.
Jag kommer att vara den som avböjer popcorn, läsk och godis, samtidigt som jag avundas resterande biopublik som snaskar, slurplar, tuggar och smaskar.
Jag kommer att vara den som haltar upp och ned för trapporna med en inbiten fokuserad min och störa mig på de som studsar, hoppar, springer eller bara kan gå normalt i trapporna.
Men trots irritationer, avundsjuka och en otroligt jobbig fysisk smärta, så kommer nog jag att vara en av dem som ser till att ta vara på och njuta mest av de där timmarna den där natten i slutet på Juni.
Det kommer att bli tufft förstås. Många timmar i en biosalong kommer det att bli på en gång.
Men när de andra biobesökarna dricker sig kissnödiga på sliskig läsk och får ont i magen av godis, så sköljer jag ned några himmelska smärtstillande med kall Ramlösa och sedan så kommer jag att vara den som mår bäst i slutändan ändå! ;)
Jag kommer att vara den som avböjer popcorn, läsk och godis, samtidigt som jag avundas resterande biopublik som snaskar, slurplar, tuggar och smaskar.
Jag kommer att vara den som haltar upp och ned för trapporna med en inbiten fokuserad min och störa mig på de som studsar, hoppar, springer eller bara kan gå normalt i trapporna.
Men trots irritationer, avundsjuka och en otroligt jobbig fysisk smärta, så kommer nog jag att vara en av dem som ser till att ta vara på och njuta mest av de där timmarna den där natten i slutet på Juni.
Det kommer att bli tufft förstås. Många timmar i en biosalong kommer det att bli på en gång.
Men när de andra biobesökarna dricker sig kissnödiga på sliskig läsk och får ont i magen av godis, så sköljer jag ned några himmelska smärtstillande med kall Ramlösa och sedan så kommer jag att vara den som mår bäst i slutändan ändå! ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)