Bus eller godis

Efter som det inte dök upp några påskkärringar i våras, så räknar jag kallt med att det inte heller kommer att klösas på fönstren eller hamras på dörren medan någon ylar "Bus eller godis?" idag.
Det laddades upp med karameller i detta sockertömda hem för sakens skull i påskas, men denna gång har jag inte ens haft en tanke på det.
Jag har alltså inget godis. Vilket lämnar det öppet för bus.

Men innan någon ämnar sig komma och klämta på med bus, så kan jag ju meddela att även om jag inte har något godis, så har jag däremot två hundar som kan "busa". ;)

10 November 2010

"The loser has to eat yellow snow!", a photo by Sundinska on Flickr.

Så här mycket snö hade vi den 10 November förra året. Hundarna var överlyckliga och det var nästan omöjligt att få in dem.

Alla ni som har bil, jag hoppas att ni har vett att byta till vintersulorna snart(om ni inte redan gjort det), för om vintern blir något liknande den vi hade förra året...ja, då kommer snart Kung Bore!

Här lägger man sig en stund

Har kommit in en riktigt höstig trött-svacka och behöver nästan alltid en eller två ganska långa sömnstunder under dagen, förutom att jag lagt till två extra timmar på nattsömnen.

Det är inget ovanligt egentligen. Mycket av det hör till sjukdomen.
Faktum är att jag känt mig så mycket piggare på ett sätt hela det här året, men senaste tiden så har musten väldigt snabbt gått ur mig.
Enda jobbiga med att sova/vila så mycket är alla dessa drömmar. Ju mer jag sover, desto livligare och rörigare drömmar.
Häromnatten drömde jag att jag vaknade av att ha ett mycket allvarligt, och ganska kargt/härjat ansikte bara 20-30 cm ifrån mitt eget. Det fanns ingen kropp eller så, bara det här ansiktet.
Jag blev rädd förstås, mesig som jag är, och blundade hårt. Så hårt att jag somnade igen - i drömmen.
Det här ansiktet har följt mig sedan dess. Jag ser det framför mig hela tiden. Trots att det ändå är så tydligt så kan jag inte säga vem det är, bara att det är en gammal människa...som ser ut att ha legat begravd ganska länge. :/
Uppenbarligen är det viktigt på något sätt eller så är det bara mitt undermedvetna som vill jäklas och skrämmas lite.

Så idag efter frukost var det dags för en sömntripp i soffan igen. Och en dröm som bet sig fast och hänger kvar, trots att det gått flera timmar.
Denna gång födde jag 6 st...kattungar.
Otroligt söta med jättefina färger och de var så underbart fina, söta och bedårande. Det var inte ens konstigt att lägga dem på kö och amma dem, trots att det var kattungar! :S
Och gå i affären och köpa pyttesmå, söta kattungekläder..!

Dessa drömmar, detta undermedvetna.
Ibland undrar man vart man är på väg egentligen...

Elekricitet

Jag har tänkt på det länge.
Ska jag? Vågar jag? Kan jag?

Det finns väl bara ett sätt att veta antar jag och eftersom det är något som undermedvetet ligger och drar, så är det väl bara att att tjuren vid hornen.
Jag har bestämt mig!

Det är dags att ta tag i den spirituella sidan.
Den där som uppfattade ganska snabbt att det bodde fler än oss fem familjemedlemmar i det gamla barndomshuset.
Den där som drömmar sanndrömmar.
Den där som känner på sig att saker kommer att hända eller sägas innan de gör det.
Den där sidan som av någon märklig anledning visar mig saker som inte kanske klassas som naturliga alla gånger.
Den där sidan som alltför ofta har skrämt mig ganska mycket.

Men vad ska man göra med sina rädslor? Jo, man ska utmana dem. Ta tag i dem och inte låta dem få överhanden.

Det mest intressant med det hela, att när jag väl bestämt mig under gårdagskvällen och skrivit in datumet i kalendern, då var jag inte rädd.
Jag kände mig alldeles sprudlande, världen blev lite ljusare och det kändes som elektricitet i kroppen!
En känsla som är svår att sätta ord på, men jag visste i samma stund när jag fattade det där beslutet att det var så rätt.

Sen kanske det inte blir något med det hela ändå.
För att jag kanske faktiskt inte kan, eller inte har möjlighet att utveckla förmågan.
Men jag ser fram emot det otroligt och hoppas att den här veckan går fort.
Vad som än händer så tror jag att det blir ett steg över en tröskel...och nu känner jag mer elektricitet igen! :)

Några dagar tårfritt

Men i natt var det dags igen.

Jag vet inte varför, men helt sonika började jag tänka på Julen. Vad jag gjorde på Jul innan jag träffade exet och vad vi har gjort på jularna under åren som sambos.

Så insåg jag fakta och då kom tårarna.
I år blir det en ensam Jul.
Igen.
Precis sådär ensamt som det var innan jag träffade exet.

Chokladdröm LCHF

Chokladdröm LCHF

100 gr smör (helst osaltat)
100 gr mörk choklad (minst 70%, jag hade 86%)
1 dl grädde
2 ägg
3 msk sukrin
1 msk kakao
1 tsk ekologiskt vaniljpulver (EJ socker)

Smält smöret i en liten gryta och låt sedan chokladen smälta ner i smöret under omrörning.
Ta av grytan av plattan och rör ned grädden i chokladblandningen.
Vispa äggen med sukrinet i en bunke, gärna i några minuter så det blir en riktigt pösig smet.
Häll i chokladblandningen i bunken med smeten och vispa igen.
Ha i vaniljpulver och kakao och vispa åter en gång.

Häll smeten i en rund form med avtagbar kant.
Grädda i ugn i 225 grader i ca 7-9 minuter.
Låt kallna i rumstemperatur.
Serveras med vispad grädde!

Förvara kakan i kylskåp, men låt den gärna stå framme ett tag innan servering.

Okänd källa.

LCHF Scones

LCHF Scones

4 ägg
1 dl grädde
0,5 dl creme fraiche
2,5 dl pofiber (finns i glutenhyllan)
1 tsk bakpulver
0,5 msk fiberhusk (finns i glutenhyllan)
1-2 krm malen kardemumma eller kanel
lite salt efter behag

Vispa ihop äggen med grädden och creme fraiche i en bunke.
Blanda alla torra ingredienser i en annan skål.
Rör väl ihop de torra ingredienserna med äggblandningen.
Låt stå att svälla i 20 minuter.

Klicka ut 8-9 jämnstora högar på en plåt med bakplåtspapper.
Grädda i mitten av ugnen i 200 grader i 20 minuter eller till de blivit gyllene.

Okänd källa

You feel it

En saknad men också en längtan

Något roligt

Idag kom äntligen t-shirtsen ifrån USA som jag väntat på!
Det är lönande att handla ifrån USA när dollarn är så låg, även om man får tullavgift.
Combon/exet var den som fick mig in på detta när vi träffades för en massa år sedan och sedan dess har det blivit några nya t-shirts när det har funnits pengar över.
Låter kanske dumt att beställa just t-tröjor så långt hemifrån, men trycken är sjukt snygga/fräcka/fina/coola och kvalitén på dessa är toppen!

Vad valde jag för motiv denna gång då? Jo, jag lånade hem tryckbilder ifrån företaget på "mina" t-shirts och här får ni se småbilder av dem. :)
(Klicka på bilderna så ser ni dem i större motiv)

Livet går vidare

Jag skulle kunna lägga upp ett otäckt scenario ifrån gårdagens undersökning.

Jag skulle kunna skriva och berätta om en grinig, hårdhänt läkare, om en bedövning som inte gjorde ett skit, om smärtan som fick mig att både grina och be läkaren att sluta - mer än en gång. Jag skulle kunna skriva och berätta om hur jag efteråt fick veta att jag sabbat hela läkarens tidsrytm för dagens övriga patienter, hur jag for hem, sittandes på ena höften i taxin, för att det gjorde så ont att sitta normalt.
Att jag grinade när jag kom hem och tänkte på hur andra kvinnor kände sig vid en sådan här upplevelse. Hur våldförd man känner sig.
Hur jag fortfarande, 27 timmar efter undersökningen har fruktansvärt ont och fortfarande knappt kan sitta normalt. Och hur ont det fortfarande gör i själen.

Men vad som än sker i ens liv, så går det vidare.
Det stannar inte upp för att man går igenom en otäck undersökning, inte ens när någon dör står tiden still ett tag.
Jag grät mig till sömns i natt och det sista jag tänkte innan jag somnade var att "detta är de sista tårarna som är för den här dagen och den här gången. Nästa tårar ska vara för något annat."

Livet går vidare och idag är en ny dag.
Och idag vill jag inte gråta över något om det är möjligt.

Cystoskopi

På torsdag ska jag iväg och göra en cystoskopi.
Är väldigt nervös och känner mig faktiskt gråtfärdig så fort jag tänker på det.
Tänk att jag, som lever med kronisk led- och muskelvärk, sitter och oroar mig för att det ska göra ont?! Så ont att jag kommer att dö dessutom. Eller i allafall svimma. Eller ännu värre, gråta...

Om någon har genomgått en cystoskopi, så får ni gärna vara så pedagogiska berätta om det för mig! Förhoppningsvis har ni inga skräckhistorier som gör att jag blir självmordsbenägen under morgondagen...

Skinny Love

Söndag

Lucy

Som en spricka i asfalt

Lördag.
Jag känner ingenting. Är ensam. Hundarna ligger som i dvala.
Känns tomt. Känner mig tom. Men ändå lugn.
Det är en ganska rofylld känsla, trots tomheten och tystnaden.
Ingen stress, ingen rastlöshet. Inga tankar, inga myrkrypningar.

Värk förstås. Men ingen överhängande som gör mig illa egentligen.
Den där dagliga som alltid finns har jag nästan blivit immun emot. Jag känner den bara om jag tänker efter och låter mig känna på den.
Den känns konstigt nog bäst att ta på när det gör ont i hjärtat.
Idag gör det inte ont i hjärtat.

Är det för att mitt hjärta har blivit asfalt och ligger där på en bakgata och glipar som en liten spricka, endast lömsk nog för en smalhjulad cyklist?
Tillräckligt överkörd och på väg att glömmas bort.
Är det därför det känns så tomt?

Men det kunde ha varit värre.
Det kunde ha gjort fruktansvärt ont, i leder, i hjärta, i muskler, i huvudet.
Det kunde ha krupit i hela kroppen och jag hade inte kunnat röra mig alls.
Det kunde ha varit värre än bara tomt.

Det enda jag behöver fundera på idag, är när jag orkar äta lite.
Och det är kanske tillräckligt just idag.

Drömmar - blir de någonsin på riktigt

Det är mycket barn på TV nu.
SVT sänder Barn till varje pris på måndagar och TV3 visar Drömmen om ett barn på torsdagar.

Jag sitter bänkad vid båda kanaltiderna och grinar ögonen ur mig varje gång.
Är ledsen och känner att det är så orättvist för de här stackarna som så gärna vill i massor, men så går det inte. Eller tar tid. Lång tid. Och massor med pengar lägger de ut, allt för att komma ett steg närmare till fulltalig lycka och rikedom - att få bli förälder.

Jag känner så med dem. Det gör så ont. Jag gråter med dem, men kanske mest för min egen del.
För att jag känner igen det de pratar om, känner igen känslorna och saknaden. Längtan som är så obeskrivlig att tårarna rinner bara för att det längtas så mycket att det gör ont.
Varför inte jag?
Vill helst skriva varför inte vi, men det är bara att inse fakta. Jag står själv med min längtan och ensam måste jag ta tag i den.
Det är endera det, eller låta tiden ha sin gilla gång och fastna i något grått ludd på vägen som aldrig kommer att försvinna.

Jag drömmer ju till och från väldigt starka och närvarande drömmar och jag lyssnar ganska mycket på dem och tar dem till mig.
Ibland blir jag tillsagd i drömmen vad jag ska titta eller lyssna extra mycket på eller att jag ska föra den vidare till den det berör. Låter säkert skumt, jag vet...
I allafall, för ca ett halvår sedan drömde jag väldigt tydligt att jag ammade ett barn och sedan tittade jag upp på en väggkalender som plötsligt hängde mitt framför ögonen på mig, sådär hastigt och olustigt som det bara kan göra när man drömmer. Det stod 2012 på kalendern.
Dagen efter sa jag till dåvarande sambon att jag ska ha barn nästa år.

Jag sa inte VI. Jag sa JAG.
Han reagerade förstås inte. Hörde nog inte ens. Hade nog sina hörlurar på sig.
Jag insåg ganska nyligen att jag sa de där orden till mig själv. För mig själv. För de gällde mig.
Det är mitt liv. Mitt beslut. Som jag måste fatta.

Senaste veckorna har jag tänkt mycket på hur jag ska gå tillväga för att göra det på egen hand.
Men igår fick jag antydningar om att det kanske inte behöver bli så, att jag kanske inte blir själv.
Precis som jag brukar, så bromsar jag när jag plötsligt hör alternativ.
En inre röst säger "avvakta till nästa år och se om det stämmer."
Den andra rösten säger "vänta för i helvete inte, du har väntat tillräckligt!"

Låter jag förvirrad så är det för att jag är det.
Men oavsett så kostar allt pengar och att åka utomlands för att försöka bli gravid är ingen gratishistoria, det kan jag tala om. Så hur det än blir, så behöver jag spara pengar.
Så det kanske inte är möjligt förrän nästa år ändå?

Jag vet att det här kan verka som ett konstigt inlägg för er som inte förstår. Men jag måste få skriva av mig mina tankar och rensa uppe i biblioteket lite.
Ni får stå ut eller strunta i att läsa om det blir för mycket "gagga" :)

Med en enkel tulipan

Idag skulle min pappa ha fyllt 62 år.
Den sista födelsedagen för pappa som jag egentligen minns, är hans 50-årsdag.
Han var så vacker i sin grå finkostym och han var så glad och tacksam över alla presenter och släkten, vännerna som kom.
Det var så lätt att se när pappa var nöjd med livet.
Jag önskar att han hade fått vara det oftare. Och längre.

Men oavsett vad som hände på vägen, så är han min pappa och kommer alltid att vara det. Och det är jag stolt över.
Idag är det din födelsedag pappa. Jag saknar dig.

Jag ber om...

Och pengar. Jag kommer att behöva pengar också.

Tack för att ni finns

Tack för att ni finns där ute, ni välvilliga själar som läser, begrundar och kommer med sunda råd om livets gång och öde.
Jag vet att det är mycket som talar emot mig. Men jag vet också att det är mycket som talar för mig.

Sundinskor är envisa som åsnor och jag är inte den som bara lägger mig ned och gråter på snusnäsduk när livet är tufft. Jag erkänner att jag gärna skulle vilja göra det ibland, men det vore ju inte jag.
Ni kan sparka när jag ligger, men lik förbannat så landar jag på fötterna.
Nu måste jag erkänna igen, att det sällan känns så alla gånger. Men innerst inne så vet jag ändå.

"Du är så stark".

Ja, det är jag. Något så ini.
Livet har gjort mig stark, säkerligen av förklarliga skäl som jag någon gång kanske kommer att förstå, men om jag inte gör det så är det så.
Jag landar på fötterna i allafall.

Att tänka på innan näsan tar slut

Fick en sådan bra kommentar till svar på en annan kommentar. Jag hoppas inte att innehavaren av dessa ord tar illa upp för att jag publicerar dem i ett eget inlägg, jag hoppas åtminstone inte det.
Detta är kloka ord och jag hoppas att du som läser kan få en tankeställare och inte racka ned på andra lika lätt efter att du har läst. Det är skrivet till en anonym kommentar, men för mig passar dessa ord till ganska många i den sk. "medmänskligheten".

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Till anonym:
Det måste vara jobbigt och betungande att vara perfekt som människa. För det finns ingen annan som har rätt att döma andra om man själv inte är perfekt. Är det verkligen så att det inte finns ett endaste dugg i ditt liv som du gör som andra inte gillar men du gör det ändå för att du känner att det är rätt för dig.

Och förresten, om man är perfekt så har man kommit till så stora insikter att man inte finner någon anledning att döma andra. Då inser man att vi alla har olika saker i livet som vi vill/ska gå igenom för att växa som människa.

Vi har ingen som helst rätt att "se ner" på andra människors val. För vi har ingen aning om vad som ligger bakom. Inte ens fyllot som sitter ute om vintern kan vi döma. Vad vet vi om den människans livshistoria? Inte ett skvatt, men om vi visste så kanske vi inte dömde så hårt.

Det som vi alla glömmer bort är att vi är ALLA människor med samma känslor, drömmar, önskningar. Men dom visar sig på olika sätt och i olika sammanhang. Så vad som är rätt för mig kanske inte alls passar dig och vice versa.

Vi behöver alla lära oss att med ödmjukhet se på våra medmänniskor som just medmänniskor och inte en hög individer som lever på sidan om vårt eget liv. Vi samverkar med varandra, lär av varandra delar faktiskt hela livet med varandra även om det inte kan tyckas så.

Så när vi dömer andra så dömer vi oss själva. För mina medmänniskor är en spegelbild av mig själv. Dom kan jag se på och lära mig mycket om mig själv. Både ur positiv och negativ synvinkel.

Så tänk på det nästa gång du dömer ut någon, du dömer dig själv och det ger en nedåtgående spiral i ditt eget liv som för in negativa energier i ditt liv. Men det kanske är så du vill leva? Destruktivt och i en offerroll där man ska tycka synd om dig. Du kanske mår bäst då? Vad vet jag...

Människans bästa vän

Cheyenne

Tequila

Att skaffa barn

Någon hade i en kommentar längre ned skrivit att den sett att jag följde bloggar vars innehavare var kvinnor som tänkte skaffa barn med donator. Och med detta halvt om halvt frågat om det var för att jag tänkte i samma banor själv.

Jag kan väl säga så här.
Är man en 33-årig, barnlängtande tjej där fertiliteten inte är på topp längre och man nyss kommit ur ett långt förhållande...
Hur stor är chansen att jag träffar en ny kille lagom till Jul och vi känner att vi vill skaffa barn tillsammans lagom till Nyår?
Inte så stor. Inte stor alls. Chansen är omöjligt liten.
Så vad kan jag göra för att få den där efterlängtade ungen?
Ragga på krogen för en natt med förhoppning om "score" är inte min grej. Och jag skulle aldrig lura någon för min egen vinnings skull heller. Speciellt inte när det gäller att skaffa barn!

Tyvärr är det olagligt för singeltjejer att låta inseminera sig i det här "välfärdslandet" Sverige. Landet fur alle.
Så om vi singeltjejer verkligen vill skaffa barn, det inte finns några andra vägar att gå och man åter en gång inte orkar krångla mer med den där jäkla kärleken som aldrig vill sig?
Ja, då får man åka utomlands och hoppas på att bli gravid med en sk. donator.
Och kanske är det just det som är min chans, kanske den sista jag har.

Min allra högsta önskan är förstås att bilda familj med en högt älskad man, men livet blir ju tyvärr inte alltid som man har tänkt sig...

"Sundinska, här får du något att göra som håller dina ledsna tankar på annat håll för en stund"

Vad är klockan: 11:14
Vilket namn står på ditt födelsebevis: Sundinska så klart :)
Smeknamn: Som liten var jag "Linus" för alla i mammas släkt(och är fortfarande). Pappa kallade mig alltid för "Tjabo". Sen blev det "Sundinska" på jobbet för en massa år sedan.
Antal ljus på din senaste tårta: Firar inte min födelsedag, har inte gjort det med tårta och ljus sedan jag var 11-12 år.
Husdjur: Två hundar och fyra katter.
Hårfärg: Kopparbrunt som har blivit grått. Så nu färgas det i diverse glada färger.
Favoritfärg: Många. Men blått och grönt står högt.
Piercing: Hål i öronen.
Tatuering(ar): Ja, men bara en.
Nuvarande bostad: Hyresrätt, ett alldeles för stort hus på landet.
Har du varit i några andra världsdelar: Nej.
Har du varit med om en bilkrasch: Krasch är väl att ta i, men har krockat med en annan bil en gång, så ja.
Kaffe eller glass: Kaffe.
Antal syskon: Två.
Lyckotal: Vet inte, men brukar ha tur på 6 och 13.
Favoritfilm: Ojoj, alldeles för många!
Bästa semestern: Rankar två resor högt: På fjällhotell en helg i Norge med bästa kompisen och en underbar höstsemester på Gotland med exet.
Favoritmat: LCHF.
Bästa veckodagen: Förut var det fredagar, men nu spelar det egentligen ingen roll.
Senaste låt du lyssnat på: Infinite Dreams med Iron Maiden.
Favorit TV-program: Grey's Anatomy, Criminal Minds och Det okända bl.a.
Favoritrestaurang: Mongolian Steakhouse.
Favoritblommor: Tycker om alla slags blommor.
Tycker inte om: Att inte känna mig behövd.
Sport att titta på: Hockey, helst live. Annars följer jag friidrott, ridsport och ibland UFC på TV.
Ögonfärg: Blåmelerade.
Senaste sjukhusvistelse: Låg inne för några veckor sedan. Hade njurbäckeninflammation kom det fram efter mycket om och men.
Vilken färg på väggarna i ditt sovrum: En alldeles underbart blå färg som jag bara älskar.
Hur många gånger kuggade du på körkortet: Ingen.
Vem/var är du om 10 år: Jag har två barn och bor på landet med min ungar och djur. Jag är piggare, gladare och har det bra. Har jag en bra man som står ut med mig, så är det bara en bonus.
Vem fick du senast e-mail från: Från Landstinget.
Har du någonsin blivit dömd för något brott: Nej.
Om du fick ett enda kreditkort, vilken affär skulle du välja: Kreditkort är bara skit och sätter alldeles för många i svåra ekonomiska situationer.
Vad gör du när du är uttråkad: Läser, ser på film eller går ut med hundarna.
Vad retar du dig på: Besserwissers. Och folk som pratar illa bakom ens rygg, speciellt om det är vänner (jag vet, de borde ju inte ens kallas vänner, men...).
Det bästa du vet: Minimalt med smärta.
Läggdags: När kroppen säger ifrån.
Stjärntecken: Lejon. Men känner mig mer som en Kräfta (född en dag in i Lejonets tecken).
Värdefullaste ägodel: Mina djur först, sedan den gamla skänken från farmor och farfar.
Favoritland: Är fascinerad av Kanada, men har aldrig varit där.
Favoritfilmmusik: Mycket. Gärna rockigt, hårdrock.
Skostorlek: 41-42 beroende på skor.
Fobi: Bli gammal och dö mol allena.
Om du var tvungen att skänka bort 25 000 till välgörenhet, vem skulle få dina pengar: Delar summan i tre och ger en del till Hjärnfonden, en del till Demensförbundet och en del till Maskrosbarn.
Bästa bok du läst: Många. Läste Hungerspels-trilogin nyss och tyckte väldigt mycket om den.
Vad är du beroende av: Kaffe, kortison och smärtstillande.
Favoritdjur: Mina :)
Gillar du snö: Ja.
Favoritglass: Äter inte glass längre, men Ben & Jerrys var den bästa.
Vad la du dina sista pengar på: Inte de sista slantarna, men det sista jag lade pengar på var T-shirts.
Är du långsint: Nej. Men har ett väldigt bra minne, så kan lätt hämta information om jag behöver.
Favoritgrupp/artist: Har ingen direkt favorit. Var väldigt frälst i Skid Row när jag var yngre.
Vilken är din bästa egenskap: Intuition.
Vilket är ditt nästa mål i ditt liv: Att bli mamma.
Vad gör du i vinter: Slickar mina sår och planerar framtida barn i min ensamhet.
Mest intressanta stad du varit i: Visby.
Vad fascinerar dig mest hos andra människor: Folk utan självinsikt kan vara ganska roliga, men kanske mest skrämmande. Men jag blir nog mest förundrad över människor som ändrar på sig själva för att passa in hos alla andra.
Favoritgodis: Marabou Premium 70% Cocoa Sea Salt Pecan.
Spelar du nåt instrument: Jag har spelat blockflöjt och tvärflöjt. Lite piano och gitarr innan fingrarna började leva sitt eget liv. Skulle vilja kunna spela violin/fiol.
Snyggaste kändisen: Vet inte, finns många snygga att se på, men de är nog inte så smarta...
Vilken person i hela världen skulle du helst vilja träffa, och varför: Min förstfödda - det vore verkligen på tiden!
Vilken film såg du på bio senast: Harry Potter och Dödsrelikerna del 2.
Senaste köpta skiva: Det var väääldigt längesen. Kommer inte ihåg!
Roligaste konserten: Var nog att se Skid Row i Stockholm 1995.
Bästa känslan: Att vara lycklig och/eller kär.
Samlar du på något: När jag var liten samlade jag på brevpapper, sen samlade jag på filmer.
-I sånt fall, vad: Nu samlar jag bara minnen, helst på fotografi.
Är du feminist: Nej, det kan jag inte påstå. Alla får vara hur fasen de vill, så länge de mår bra utav det.
Favoritminne: När jag berättade för mamma och pappa att jag skulle ta MC-kort, haha!
Favoritskiva: Är nog CD-boxen med Lars Ekborg. Den får mig att tänka på alla roliga stunder från barndomen.
Bästa kompis/ar: Ni vet vilka ni är och jag vet vilka ni är.
Hur tror du att folk som ser dig på stan uppfattar dig: Tråkig, sur och gammal.
Vem stör du dig mest på i detta ögonblick: Jag brukar inte gå runt och störa mig på andra. Men ibland undrar jag vad det är för fel på mig själv.
Favoritlåt: Många! Blir väldigt glad av Holiday med Green Day.
Har du en mobiltelefon: Ja.
Vad är det vackraste som finns: Bebisar, valpar, kattungar, gamla människor som mår bra.
Om du fick en resa helt gratis, vart skulle du åka då: Kanada så klart :)
Är du homo- eller bisexuell: Nej.
Vad är klockan nu när du är klar: 12:40

"Det är inte en rättighet...

...att få barn säger många.
Och det är ju ganska lätt att säga om man redan har barn eller har lätt kan skaffa dem, eller hur?"

Som nybliven singel går tankegången på ganska många saker just nu.
Det är först sista dagarna som barntankarna har börjat mala igen.
Framtidsutsikterna på den fronten ser ju inte så ljusa ut tyvärr.

I Augusti 2010, för över ett år sedan, sa min läkare att jag borde försöka skaffa barn inom ett år.
"Jag ger dig ett år".
Så sa hon. För min kropp hade börjat protestera redan då.
Men min sambo, min stora livskärlek, ville inte på några villkors vis skaffa barn och det blev inte ett enda försök. Bara tårar och en ensamhet som kulminerade i en slitsam separation som ännu inte är färdig.

För 1,5 månad sedan tog det där året slut. Och strax därefter dog vårt förhållande.
I ungefär samma veva inträdde en stor mörk tomhet i hjärtetrakten på min kropp och jag ska nu försöka påbörja acceptansen att vara singel. Ensam.
Med tiden kommer det där hålet bli mindre och livet kommer att fortsätta. Jag vet det och jag kommer att kunna leva med det här senare.
Men att aldrig få bli mamma, att aldrig få barn, att se framtiden an utan den allra största av kärlekar...hur ska jag kunna leva med det? Den sorgen kommer aldrig att försvinna.

När jag väljer att berätta om min längtan och saknad så får jag ganska ofta höra att jag är dum eller självisk. Eller både och. Att jag troligen inte kommer kunna att ta hand om ett barn pga min ledsjukdom eller andra, ganska hårda saker som river upp det där hålet lite mer uti kanterna.
Jag vet att en del säger det med kärlek och omtanke om mitt eget bästa, men sen finns det de som inte gör det.
Jag säger det igen, vem fasen är du som talar om vad jag inte kan??
Vad jag inte bör, vad jag inte får.

En mamma sa i ett program om barnlöshet på TV ikväll:
"Det är inte en rättighet att få barn säger många. Och det är ju ganska lätt att säga om man redan har barn eller har lätt kan skaffa dem, eller hur?"