Stiltje

Det hände så mycket i början och jag fick, med en massa god hjälp, upp pulsen rätt bra här hemma efter exet flyttat ut.
Säng kom på plats, med gamla resårmadrasser och en ny bäddmadrass. Stenhård, men i allafall - en säng.
Vi tvättade i mängder, allt från gardiner till sängkläder, till en massa annat som jag ville tvätta. Jag hade över huvudtaget ett väldigt behov av att få rent och utstädat så mycket som möjligt.

I fem dagar körde vi stenhårt.
Sen behövde mina vänner jobba och göra saker i sina hem och jag kände att jag hade fått så mycket hjälp med det viktigaste och borde klara resten själv i sinom tid.
Men så fort jag blev ensam igen, så avtog allt.

Det ligger kläder lite här och var, det ligger papper precis överallt, det står halvfulla lådor med saker som ska gås igenom, alla böckerna som skulle packas upp ligger kvar i lådorna och hemmet känns halvt.
Skulle väldigt gärna vilja låta alla som vill, komma när de vill, men har fortfarande ångest över att det inte händer något.

Varför gör jag inte bara lite emellanåt när tid och ork finns?
Istället för som nu, sitter allmänt stilla vid TV:n eller datorn eller framför kaminen.
Jag ser framför mig vad som behöver göras, hur jag ska göra det och hur det kommer att se ut efteråt. Men jag kommer liksom inte till skott.
Har ingen lust.

Det är väl där skon klämmer. Jag har ingen lust alls.
Får tvinga mig själv att gå ut och ta in ved, men det är ju bara för att jag inte vill att vi ska frysa.
Idag hade jag ändå såpass mycket vett i huvudet, att jag passade på att handla lite medan jag ändå var i stan och lämnade blodprover.
Jag äter varje dag, mest för att medicinerna behöver något att hålla sig fast vid i magsäcken.
Sömnen är fortfarande katastrofal och någonstans så tror jag att jag omedvetet inte låter mig sova, för att det inte är klart än. Jag måste göra klart här hemma.

Jag tror att det är därför. Ingen ro, ingen rast, förrän jobbet är färdigt.
Så imorgon ska jag göra ett nytt försök.
Skicka lite städvillig energi är ni snälla! ;)

Onsdag och ordspåk

29 November

För tre år sedan var vi i Göteborg, jag och exet. Vädret var ungefär detsamma den helgen som det är nu. Det regnade och var rått och grått.
Men det gjorde inget. För vi var kära och nyförlovade. Med framtiden för oss.

Idag skulle det alltså ha varit vår 3-åriga förlovningsdag.
Förhållandet är över sedan i somras, exet har flyttat ut och min förlovningsring ligger och samlar damm i badrumsskåpet.
Saker och ting ändrar sig här i livet.

Jag trodde att jag skulle grina och vara fylld av vemod och kärleksfulla minnen idag.
Visst tänker jag tillbaka och minns, men jag har inte gråtit en tår. Än i allafall.

Det brinner en eld

Det knastrar hemtrevligt ifrån kaminen. Värmer skönt också.
Jag har legat nedbäddad i soffan nästan hela kvällen. Bara några små uppgångar för att ge djuren mat och föda mig själv.
Det är mitt i natten och sömnen lyser med sin frånvaro.

Jag tänker mycket på framtiden, men jag svävar inte iväg för tillfället. Känner mig stadigt strandsatt utan att för den sakens skull ha ångest.
Även om oron och stundtals negativa tankar gnager, så känner jag också ett lugn som jag inte känt på länge.
Ge det lite tid.
Ena sidan tänker att inget är meningen, andra tänker ta det lugnt.
Beroende på dagsformen så hoppar jag lite emellan.

Nu känner jag lugnet sippra genom blodådrorna.
Hela kvällen har varit både lugn och mysig och hemtrevlig. Men trots det, så har jag större delen av kvällen känt en saknad efter närhet.
Dela filt med någon i soffan. Ta fram två koppar till kaffet. Kramas i TV-reklamen. Prata. Skratta. Bli kliad på ryggen. Känna trygghet.

Ge det lite tid.

Har massor med tid.
För mycket tid för att tänka och känna efter. :/

Love Actually

Jag hann med allt som skulle hinnas med till gårdagens första Advent.
Lite jobbigt är det att ha blivit förkyld mitt i allt, men man kan ju inte få allt här i världen och jag är inte så dålig att jag ligger i allafall. Och en förkylning går ju över dessutom!

Adventskvällens TV-agenda bjöd på den underbara, men också tragikomiska filmen Love Actually.
Jag såg redan första gången jag såg den, likheter mellan rollfiguren Sarah(Laura Linney) och mig själv. Hann inte se speciellt länge in i filmen denna gång, för att inse att det inte ser så annorlunda ut nu heller.

"Sarah" är den blyga tjejen som inte är varken modeinriktad eller speciellt ung längre.
Hon är hemligt förälskad sedan flera år tillbaka utan att våga ta steget och när hon väl gör det, så ringer hennes bror och kräver hennes uppmärksamhet såpass i den grad att kärleken och allt annat privatliv går om stöpet.

Vi är lika i de avseenden att vi båda inte är purunga längre, inte är modeinriktade, vi kan vara förälskade i en och samma person i evigheter utan att våga säga eller göra något åt det och större delen av vårt privatliv kretsar kring den där telefonen som den där nära släktingen ringer på 100 ggr om dagen... Och de där samtalen slukar så mycket energi att man inte orkar med något annat.

När jag träffade exet och vi till slut flyttade ihop, så insåg jag vad mycket plats min släkting tog av mitt liv och vad mycket hon sedan försökte äta av vårt gemensamma liv.
Med peppning och stöd lyckades jag öka avståndet lite. Tillät mig att inte svara i telefonen hela tiden, osv.
Jag tillät mig äntligen att få ett eget liv! Tillät mig att andas min egen luft igen.

Men nu, ensam i det här stora huset, utan en sambo att ta hänsyn till och för mycket egentid... Energislukaren har tagit tillbaka sin tid i mitt liv och jag vet inte om jag orkar bry mig att det äter upp resten av det.

En kompis sa i lördags att "Nu sitter du fan inte på arslet och låter livet springa, nu jävlar ser du till att tala om för varenda singelkille här i världen att du värd allt och lite till och ta mig fan får dem att inse det också!"

Men jag är ju den där blyga tjejen som ju har så svårt att bara "stiga på". Ibland är det jobbigt att knacka också.
Så gör jag det ibland ändå och tar det där jättesteget som är så jobbigt, men dörren öppnas inte och då får självförtroendet en liten törn.
Det var inte meningen.
Det är nog meningen att jag ska vara själv och bara ta hand om henne.
Det är nog inte meningen att jag ska få barn eller ha en egen underbar familj eller oavkortat få älska en man som får mig att känna mig som en kvinna.

Antar att ensamma Sarah i filmen tänker precis likadant.

Första Advent

Avlägset men så nära

Det är natt till lördag.
Jag har väldigt ont i händerna, men försöker skriva lite ändå. Jag hoppas på att bli trött nämligen. En bok att läsa är ju bättre än att sitta vid datorn, men jag orkar inte hålla i någon nu. En ljudbok på mp3 hade varit toppen förstås, men har ingen sådan tillgänglig tyvärr.

Jag har tagit några växtbaserade sömntabletter och väntar även på att dessa ska ge "utslag".
Har knappt fått sova något alls i över en veckas tid. All stress och oro gör det omöjligt för kroppen och hjärnan att få ro.
Jag sover bara korta stunder och kommer aldrig ned i djupsömnen, som är så viktig för kroppen för att kunna återhämta sig. Jag vaknar hela tiden, av allt eller absolut inget och även fast jag känner mig trött, så går det inte att sova. Spelar ingen roll om jag matar hjärnan med intryck eller försöker matta ut kroppen, så varvar det någonstans därinne något så ini, att det inte ens spelar någon roll att bensinen tar slut.

Idag gav jag mig en ordentlig genomkörare som innehöll både taxiresa, IKEA-besök, en titt på Systembolaget, för att sedan avslutas med en matshopping på ICA Maxi. Allt på fredag och löningsdag för att göra det så jäkligt som möjligt.
Väl hemma väntade tvätt på att tvättas, disk på att diskas och redan tvättad och torkad tvätt på att vikas. Och Idol, där dessvärre den allra bästa sångerskan fick halka ut på ett fisigt bananskal.

Men är jag efter denna dagen trött? Oh ja. Och fy vad fötterna och resten av kroppen skriker.
Kan jag sova? Nej.
Just nu har jag bara i huvudet att jag måste orka ta fram allt älskat Adventspynt imorgon. Julen är viktig för mig, likaså Advent. Jag är aldrig tidig, men heller aldrig sen.
Dock känns Advent väldigt avlägset just nu...hehe, eller hur?!

Men nu ger händerna upp här, så jag gör ett nytt försök.
Håll tummar och tår för att jag får sova denna natt, hela natten!

För att förtydliga (än en gång)

Mitt liv vore inget utan mina djur.
Jag lägger så gott som inga pengar alls på nöjen, på hobbies, smink, kläder eller resor.
Utan mina djur skulle livet se väldigt tomt och ångestfyllt ut.

Det är tack vare hundarna som jag varje dag ger mig fasen på att komma ur sängen och orkar jag ut, så är det de som drar med mig.

Kärleken jag känner när en katt plötsligt hoppar upp i knät, gosar i ansiktet på mig, innan den försiktigt bäddar ned sig på mina ömmar ben och värmer dem så länge jag vill.

Jag somnar aldrig ensam på kvällen och jag vaknar aldrig ensam på morgonen.

Hundarna varnar alltid om besök, både planerat och ickeplanerat.

Och när vemodet kommer, när ögonen vattnas och till slut svämmar över, ja då kommer de alla och sätter sig eller lägger sig nära, nära. De tittar på mig och jag vet att mer kärlek än så här, det får man aldrig av en människa.

Jag får ofta kommentarer att jag borde "göra mig av med djuren och sätta mig i en billig etta med kokvrå i stan". Att det finns "möjligheter till ett bättre liv".
Möjligheter till ett bättre liv genom att sitta ensam på en yta man knappt kan vända sig på och titta ut på betong?
Känna den härliga doften av avgaser när man öppnar fönstren?
Inte kunna somna för att grannen har fest och vakna av att den samme spelar musik eller borrar i väggarna?

Skojar ni eller?!

Så mycket jag önskar mig

Jag har alltid tänkt och tyckt att pengar inte gör en lycklig.
Men nog skulle lite stålar pigga upp mig i min misär alltid!
Det är så mycket saker jag skulle vilja ha eller behöver ha, men jag vänder och vrider redan på pengarna som inte ens kommit in än.
Inser också att brorsbarnen kommer att bli mer besvikna än förra året, för vad har jag råd att ge dem i julklapp? En penna? Ett suddgum?

Stod och smorde in mitt ansikte efter duschen idag och insåg att min ansiktskräm införskaffades någon gång i mitt tidiga vuxenliv. Ja, inte den här burken, utan märket, sorten!
Jag gick in och läste på nätet och min ansiktskräm hänvisades till den ungdomliga hyn, för tjejer mellan 18-20 år... Jag är 33!
Den har ju funkat rätt bra, men även om jag inte drivs till döden med hjälp av rynkor(än), så ändrar ju sig huden med åren och behöver annan formula, som det så fint heter.
Så jag bestämde mig för att när det finns pengar, så ska jag skaffa en ny sorts ansiktsvård för min hudtyp, för min ålder.

Sen så är det ju de här böckerna som jag så gärna skulle vilja ha - NU!
Har inte läst någon bok på ett par månader och att läsa om ännu en lockar inte nu. Jag skulle vilja ha lite nytt att läsa.
Det finns tre böcker, eller ja, fyra är det väl egentligen, som drar i tarmen för tillfället. Men det finns inga pengar. Så surt!

Några fler mattor så vi slipper förfrysa fötter/tassar i vinter, en ny stekpanna om något ska gå att äta framöver, lite mer husgeråd rent allmänt(en del har ju försvunnit med exets flytt).
Hundarna ska vaccineras snart och så är det julklappar...

Kanske kan min förlovningsring bringa in lite cash i kassan, för guld står ju ganska högt i värde nu. Men den ger nog inte så mycket, en 1000-lapp kanske. Bättre än inget förstås.
De där saknade pengarna ifrån FK med, men det verkar dröja med förhandlingarna. De pengarna skulle vara ett väldigt välkommet tillskott nu!

Tills vidare så fortsätter jag att dra in på utgifter.
Har sagt upp alla tidningar, ska säga upp kontraktet på handikappcykeln, minska på färdtjänstresor och bara åka när det är som mest nödvändigt.
Leva lite på luft och hoppas på att min ekonomi inte sätter mig på alltför stora prov framöver.
Allt går ju om man vill!

Fix you

I keep dancing on my own

Igår gick flyttlasset för exet.
Jag satsade på att tömma skallen och försöka greja så mycket jag orkade hemma. Det gick inget vidare.
Ensamheten är inte jobbigt, men ändå så är den det.
Fördelen med att bo själv är att jag får saker jag velat/tänkt göra länge gjorda. Ja, i den mån jag kan och orkar i allafall. Men visst är det konstigt, det borde ju vara tvärtom!
Sista året med exet låg verkligen i allmänt stiltje. Jag märker och förstår det nu.

Det jobbigaste med att han har åkt är att djuren sörjer. Hundarna är jättedeppiga och katterna är irriterade över saknade möbler och förändringarna.
Jag tog med mig jyckarna på en kort promenad under dagen, för det brukar pigga upp dem, men de släpade benen efter sig och verkade bara tycka att det var jobbigt.
Tequila började dessutom dagen med att matvägra, något hon inte gjort på länge.

Jag hoppas att jag kan hålla ihop trådarna, få iordning på hushållet och samtidigt ge dem alla extra mycket kärlek nu när de har det jobbigt.
Bara inte min egen kropp faller på kuppen, för då blir jag också irriterad och vill bara ligga och sova...och kommer att göra det också.

RIP Lasse Brandeby 1945-2011

Kaos

Både yttre och inre.
Men mest i det här stackars huset, som förtjänar bättre.

Snart händer det

Som de säger på Triss-reklamen.
Men jag blir inte rik på pengar, även om liverfarenhet absolut inte är fy skam.
Hade ju varit skönt att ha haft en buffert nu förstås, men jag är optimist av naturen och kan se ett ljus i fjärran även här.
Allt går om man vill.

På söndag flyttar exet ut.
Som jag bävat för denna dagen tidigare!
Nu vill jag bara att det ska gå fort och smidigt så jag kan börja leva normalt igen. Sista dagarna har känts mer krystade än vanligt och om den blivande ensamheten skrämt mig förut, så ser jag fram emot den nu.
Ett tag i allafall. Sen blir den väl för påtaglig och då hoppas jag att skyddsnätet tar emot mig. Igen.

Men jag är inte ensam med problem, krämpor, tankar och ångest.
Jag märker av att många mår dåligt, om det är mörkret som fångat in dem eller tiden i sig, det vet jag inte. Men det gör mig ont.
Jag är alldeles för blödig för att se ett djur eller en människa må dåligt, vara sjuk eller lida.
Då gör det ont i mitt lilla hjärta och jag blir plötsligt den där personen som önskar av hela min själ att jag bara kan lyfta händerna och skänka en massa kraft till de som behöver den bäst.
Tänk om det vore möjligt! Då skulle minsann världen se betydligt ljusare och gladare ut.

Så länge så hoppas jag att de som behöver mig, inte räds att komma hit och höra av sig om de behöver hjälp. Om de behöver prata. Om de behöver någon som lyssnar. Om de behöver känna sig mindre ensamma för en stund. Om de behöver sig en kopp gott kaffe eller varför inte ett gott skratt?
Jag vet att de inte kommer för att de anser att jag har det tillräckligt.
Men av någon konstig anledning så mår jag inte sämre av andras problem. Däremot mår jag bättre om jag kan hjälpa till med dem.
Så hör av er och kom förbi när helst ni behöver och/eller vill. Jag finns här och är bara för er när ni behöver det. <3

Premiär!

Vi är värda så mycket mer

Step forward

Mycket bilder

"Vad mycket bilder du lägger ut på bloggen hela tiden. Varför skriver du inget istället? Ja menar, du kan ju skriva!"

Ja, det kan man fråga sig.
Har väldigt mycket tankar (ganska precis som vanligt), men känner mig inte i något stort behov av att skriva ned eller delge dem.
Har mer och mer känt ett behov av att prata med människor på sistone och det tycker jag är väldigt sunt. I allafall när man, som jag, gärna stänger sig inne eller ute beroende på hur man mår.
Jag mår nog ganska pissigt med facit i hand, men försöker prata och socialisera ändå.
Lite tafatt emellanåt, men det kan nog bero på att en och annan inte är någon jag brukar prata med.
Nya kontakter helt enkelt. Sundinskan är på frammarsch igen!

Men lite tankar får jag väl försöka plita ned då, eftersom jag blivit tillfrågad...

Alla frågar hur jag mår efter uppbrottet ifrån exet. Som om att allt bottnar i enbart det.
I början gjorde det nog det med, men jag tror nog att jag har hämtat mig ganska bra.
Det som känns mest jobbigt nu är inte själva avslutandet av vårt förhållande, utan allt runt omkring.
Jag kommer att tycka att det blir jättejobbigt på många sätt och vis när han flyttar, men på lika många sätt kommer det att bli skönt också.
Det har varit jobbigt att bo ihop under den här tiden, men den har också hjälpt till mycket i läkeprocessen.
Jag kommer inte längre att sörja att min stora kärlek flyttar ut, men jag kommer att sörja och sakna att min bästa kompis flyttar.

Det som gör mest ont nu är besvikelsen över att känna mig så misslyckad, att behöva "starta om" 33 år gammal. Att fortfarande inte ha lyckats nå det där målet om kärlek, barn och gemensamt hem. Om en gemensam framtid och ett gemensamt liv med en man jag älskar.

Det som gör näst ont är förlorandet av en familj.
Med exet följde underbara svärföräldrar, svåger, mormor och morfar. Alla så vänliga, hjälpsamma och gulliga. Åh, vad jag kommer att sakna dem! :(

Den tredje spiken i min personliga kista är besvikelsen från min mamma.
Istället för att ringa och delge graviditetsbesked, giftermålsbesked eller något annat roligt "familjebesked" som hon väntat på med spänning sedan dagen jag föddes, så ringde jag och berättade att jag är singel.
Min mor är en rak och ärlig människa och är därför duktig på att tala om vad hon tycker om just det.

Förlåt mamma, för att jag fortsätter att aldrig lyckas leva upp till dina förväntningar.
Det kanske inte räddar situationen, men jag är precis lika besviken på mig själv som du är.

Fars Dag

Grattis Pappa på Fars Dag <3

Katt-mys

Jag skämmer allt bort mina små sötnosar.
Idag fick Lucy en kudde att ligga och mysa på framför brasan - hennes favoritplats.

Mysan slocknade på soffbordet igår kväll och jag hade inte hjärta att flytta henne <3
Man blir så trött av alla mediciner, det vet ju jag om någon.

Filmmusik

Sitter och retar mig något alldeles gruvligt på att filmmusiken till "The Red Baron" inte finns på Spotify att lyssna på.
Detta är bara så bra och här får ni några bra klipp att lyssna på. :)

11.11.11

Årets datum?

Jag ska sjunga med kören på ett bröllop idag och jag hoppas att allt går väl. Så fort jag intagit frukost, så ska jag börja sjunga upp så jag har en bra stomme att luta mig emot i eftermiddag. Precis som på den gamla goda tiden. :)

Igår kom vi hem säkert, både Mysan och jag.
Hon har fått två sorters mediciner emot trolig urinvägsinfektion, men hennes blodprov visade förhöjda levervärden och det var ju inte så bra. Veterinären pratade om flera scenarion, men problem med sköldkörteln låg närmast till hands.
Blir hon inte bättre på medicinerna, så måste jag alltså fatta ett beslut därefter. Ett tråkigt beslut.

Hela kalaset gick på nästan 2000:- med mediciner och allt.
"Inte så farligt ändå", kanske ni tänker, och visst kom jag kanske billigt undan trots allt.
Men de där 2000:- hade jag behövt till nya sängmadrasser, för jag blir av med sängen när exet flyttar.
"Sov på soffan!"
Jo, men den försvinner den med...

Djuren och jag får väl helt enkelt bygga oss ett fint tält under köksbordet på kreativt barnmanér och campa därunder resten av året.
Allt går ju om man vill. :S

Jag ber inte om hjälp så ofta

Har fått en tid idag kl. 13.00 med lilla Mysan.
Jag förklarade så gott jag kunde i telefonen och de var så gulliga i luren och sa att de skulle göra så gott de kunde för min lilla kissekatt, men också för min plånbok.

Kändes skönt när jag avslutat samtalet, men så var det ju det här med att vi behöver skjuts på något sätt.
Färdtjänsten erbjuder inte sina tjänster så ofta längre och jag vill inte att min lilla sjuka katt ska behöva åka samresor i flera timmar över hela stan innan vi kommer hem.
Så jag frågade combon/exet om han kunde göra ett undantag för oss. Om inte för mig, så iallafall för lilla kissen, som ju varit lika mycket hans de senaste 4,5 åren.
Han ska dessutom in till stan, för han ska ju jobba senare idag. Veterinärbesöket är ett par timmar före.

Han sa ju inte nej, men han hade fasen lika gärna kunnat göra det.
Jag har förvisso inte fått något svar alls egentligen, så får väl se om jag behöver panikragga skjuts i sista sekund.

Tillägg:
Usch, nu låter jag sådär otacksam och bitter... Som en riktig surkärring.
Han behöver ju inte alls hjälpa till om inte han vill det, vi är ju inte ihop och han flyttar snart ut. Jag måste faktiskt klara mig på egen hand och kan inte ta för givet att han kanske kan hjälpa till med skjuts ibland, oavsett det gäller en katt eller mig eller något annat.
Är bara så van att han funnits till hands under så många år, att det är en lite jobbig omställning. Speciellt nu, när katten är dålig och jag verkligen känner att hon behöver komma iväg.
Men det är ju inte exets fel, något utav det.

Det oundvikliga

Mysan

Klockan är snart 01.00 på natten.
Jag hade en så bra dag igår, men nu rinner tårarna och jag är så orolig för det där samtalet jag måste gå upp och göra om några timmar. Till veterinären.

Ena katten har varit dålig en tid och jag har gjort allt vad jag kunnat för att hon ska bli bättre, men det gör ingen skillnad.
Hon har tappat så mycket i vikt på kort tid och hon springer och kissar överallt.
Hon har ätit och gjort sina behov, går ut på morgonen, in på kvällen, är kelig med hundarna framför TV:n. Men hon är bara skinn och ben, avmaskningen hjälpte föga och specialfodret för katter med njurproblem har inte heller gjort någon verkan.

Idag kände jag när jag tog upp henne att hon luktar metalliskt. Stanken satt kvar på mig en bra stund efter att jag hade släppt ned henne. Och under kvällen idag har hon gått och jamat så ynkligt. Inte "hjälp mig, jag har ont", utan mer "jag orkar inte längre".

Varför har jag inte tagit henne och åkt iväg till djursjukhuset direkt? Ja, det kan man ju verkligen undra.
Hon har haft urinstenar förut och det har tidigare avhjälpts utmärkt med det fodret hon nu får.
Hon är 13 år och oförsäkrad.
Alla som har djur vet vad det kostar att behöva åka till veterinären.

Med facit i hand har jag så gjort allt jag kan.
Imorgon ska jag ringa till veterinären och jag vet att om de vill göra tusen undersökningar och ta lika många blodprover och röntgen...då måste jag säga nej. Säga att jag inte har råd.
Eftersom inget djur ska behöva lida och inget kan göras utan alla dessa kliniska tester, ja, då har jag bara ett val.
Det oundvikliga.

Så gick den morgonen också

Vilken tur att jag helt sonika vaknade före klockan idag och faktiskt valde att gå upp.
Fem minuter senare stod hyresvärden utanför dörren i morgonpyjamas och flämtade stressat fram att han glömt säga att sotaren kommer till mig idag!

Och fem minuter därefter stod sotaren och knackade på samma dörr. :)

Bra energi

Så var jag iväg igår då, på en liten "gathering". :)
Fick positivt bemötande så fort jag kom genom dörren.

"Är det här jag ska vara?" frågade jag lite försynt.

Kvinnan tittade på mig någon sekund innan hon gav mig det varmaste leendet.

"Här ska du definitivt vara!"

Alla var så trevliga och vänliga, de flesta var "gamla rävar" och varit med i flera år med massa erfarenheter i bagaget. Och här smög jag in, helt grön och visste egentligen inte så mycket.
Men de visade och berättade och frågade(!) även lilla mig om saker.

"Du har en så varm och väldigt, väldigt bra energi. Vilken naturbegåvning!"

Jag hade nog växt några centimeter när jag klev ut i höstmörkret några timmar senare.
Jag kände mig så glad och lycklig, världen liksom spirade.

Innan jag somnande kände jag en väldig värme i kroppen och när jag vaknade i morse hade jag så härliga rysningar i ansiktet och på huvudet att jag blev alldeles fnissig.
När jag kände efter så var det precis som att någon höll mig ömt med två händer i ansiktet. Och känslan jag fick var bara jättemycket kärlek.

Så en bra gårdagskväll och en bra morgon. Jag lever fortfarande på efterdyningarna! :)

A Thousand Years

Today's the day

Jag känner mig lugn.
Har i flera dagar varit lite speedad inför den här dagen och mycket tankar ha det varit.
Jag har gjort en massa saker för att få tiden att gå och försöka hålla mig på jorden.

Igår kväll fick jag göra en massa grejer för att överhuvudtaget kunna koppla av.
Jag badade fötterna, läste, spelade Wordfeud, chattade...
Kl. 03.00 så var jag kanske lite trött och lade mig faktiskt och lät kroppen flyta ned i madrassen.

..."Mjao..? Mjaao..? MJAOOOOO!!!!"

Combon satt förstås på "sitt" datarum med största hörlurarna och hörde som vanligt ingenting.
I någon minut låg jag och försökte lura katten att jag sov, men då hoppade hon förstås upp på mig och "tramp, tramp, tramp" och "MJAAAOOOOO!" i mina känsliga, trötta öron.

Ingen kattmat i skålarna. Orutinerat. Sådant kollar man ju innan man går till sängs.
Efter rassel i kattmatssäcken vaknade plötsligt resterande medlemmar i kattmaffian till liv och jag höll på att slå ihjäl mig i mörkret, snubblandes över fyra hungriga och överdrivet fjäskande katter.
En titt i telefonfönstret på väg tillbaka till sängen påvisar att klockan hunnit fram till 04.25.
Men denna gång hann jag nog nästan bara lägga mig, sen var det som att få en smäll i huvudet och jag somnade ganska omgående.

Hann se det där gamla ansiktet i mitt igen, men hade inte alls ork att känna in vad han ville.
Men jag blev inte rädd denna gång. Tror till och med att jag log lite. :)

Åker iväg och låter lite

Så var det söndag jämn vecka igen och jag åker iväg och ylar lite med kören.
Hur mycket jag än älskar musik och att sjunga, så kan jag inte sluta tänka på imorgon med stor spänning och frågan är om det blir så mycket sömn i natt. :)

Alla Helgons Dag

Idag tänder jag ljus för alla där uppe
Som jag saknar här nere

Drog ett kort

Illa, jag mår...

Har haft några jobbiga dagar. Det har varit väldigt hög luftfuktighet och idag blev det lite kallare.
Kroppen känns inte riktigt som den brukar.
Den värker förstås, men inte sådär som den brukar. Dras med ständig värk i korsryggen utöver all den andra smärtan.
Tycker att värken har blivit betydligt värre i händerna sista veckorna, men de fungerar hyfsat trots allt. Annars så brukar värk i händerna ta ut en svullnad som gör mig stel och otymplig. De är varma som satan och värker därefter, men jag är inte så svullen, inte så stel. Det är lite udda faktiskt.

Till råga på allt så har jag börjat må skit på Tradolanet, som annars är en sista utväg att knapra i sig full dos utav när allt bara gör ont.
Jag mår illa något så ini..!
Efter att ha knaprat full dos både tisdag, onsdag och även idag, så mår jag alltså inget vidare på fler än ett sätt. Det bästa är att jag faktiskt har fått sova, ganska mycket dessutom.
Det är lättare att sova sig igenom skiten än att behöva känna varenda liten grej som händer.
Imorgon hoppas jag på en bättre dag, men eftersom det värker ganska bra fortfarande, så tror jag inte att det kommer att bli så.

Trots att allt är helvete, så fick jag mig trots smärta, illamående och extremsömn ett riktigt gott skratt när ena katten gjorde mig uppmärksam på att han ville komma in lite.
Genom att hoppa jämfotahopp från altangolvet och upp i fönsterhöjd under några minuter fick jag så syn på honom.
Det såg helt sjukt kul ut och skrattet hittade ut för en stund i smärtmörkret.

Favorit i repris

Cheyenne i lekstugan som fanns vid det gamla huset vi bodde i.

Separationslistan

Dagarna går, men det känns som att mitt liv står på "HOLD" just nu. Vänta.
Följde med exet till IKEA igår. Han skulle titta på TV-bänk, jag behövde provligga madrasser.
Brukar känna sådan glädje i samband med IKEA:s julskyltning, men även om jag klämde fram ett leende emot exet, så kände jag att känslan låg kvar. På "HOLD". Vänta.

Tre uppsägningsmånader gick fort. Mycket snabbare än jag kunde ana. Han flyttar snart.
Jag blir kvar här ett tag. I väntan på att nya boendet ska bli färdigrenoverat. Väntan. "HOLD".

Hittade en lista som jag mäktigt plitat ned i samband med att förhållandet tog slut.
Insåg att jag redan kunde bocka av några saker.

1. Hitta ett hus att hyra.
Check.

2. Gör klart allt gemensamt. Se därefter över telefon, försäkringar, TV, bredband osv.
Delvis check.

3. Grina dig sönder och samman.
Pågående.

4. Be om hjälp!
Svårast på hela listan. Men jag måste ha massor med hjälp när det blir min tur att flytta. Jag hoppas att jag kan få den om jag ber riktigt snällt.

5. Fira Jul även om allt är precis åt helvete.
...

6. Betala av lånet - förhoppningsvis med hjälp av de saknade pengarna från FK/jobbet.
Check. Men inte med de pengarna, för de lyser fortfarande med sin frånvaro.

7. Gör i ordning MC:n och sälj den!
Check. Men jag gjorde inte i ordning den. Jag såg till att sälja den i befintligt skick för precis så mycket pengar som behövdes för att betala av lånet.

8. Slutgrinat.
...

9. Kom på fötter.
...

10. Fundera över möjligheten till att införskaffa en billig, skattebefriad bil för att ha till hands de få gånger när du kan/törs/orkar köra. Eller om någon annan kan köra.
Jag har kört kortare sträckor några gånger per år, mestadels under sommaren när jag mår som bäst. I år har det varit ett helt sanslöst krångel med färdtjänst och om jag har försökt få skjuts privat så kan många köra, men har ingen bil att köra mig i.
Låter kanske sanslöst att fundera på att skaffa en bil som mest kommer att stå, men jag ser det som en del av livskvalitén. Men jag vet inte om jag har råd att ens handhålla en skattebefriad bil. Allt ligger bara i tanken. Jag måste som sagt komma på fötter först.

11. Spara allt som går att sparas på. Speciellt pengar.
Finns det någon här i världen som kan snåla när det gäller så är det jag. Men allt har sina nackdelar, så även snålhet.

12. Skaffa barn!
*ler*

Vid närmare eftertanke så här i efterhand, så skulle jag ha börjat listan med No. 11.
För fy fasen vad dyrt det är att gå isär...