onsdag 30 mars 2011
söndag 27 mars 2011
Spyor - inte bara för människoföräldrar
Så sent som igår morse vaknade jag utav att lillfisan till hund stod och hulkade i trappan.
Ett dagen-efter-besked för att hon inte åt sin frukost dagen innan och det retade hennes känsliga mage.
Sa till sambon i virrvarret av täcken vad som skedde, men han fortsatte sova.
Tänkte själv lätta på trycket, innan det var dags att krypa nedför trappan med hushållspapper i högsta hugg.
Hinner knappt in på toaletten, för att där få mötas av en kaskadspya gjord av katt längs med golvet, och över hela badrumsmattan. Dagens första toapapper gick därmed till tork av golv och matta.
Halkade sedan i gallan i trappan, men hade turen att inte ha satt på mig strumpor än. =Sparad tvätt!
Ropade "Hjälp!" till sambon, som vände sig om i sängen(lät det som).
Halv rulle hushållspapper går åt till alla åtta trappsteg med hundspya.
Väl nere - hundarna ska ut och kissa, medan jag tappert kämpar för att komma överens med kattlådor och dess innehåll.
Skrek till gubbfan där uppe att för i helvete komma och hjälpa till innan jag tar livet av mig med en matsked och att klockan var halv två.(vilket var en liiiten vit lögn, visarna pekade på kvart över åtta...)
Sambon grymtade svagt och lyste vidare med sin frånvaro.
Hundarna fick frukost. Katterna fick frukost.
Hundarna bajsade ut frukosten i olika delar av trädgården, medan jag intog dagens första kopp kaffe i solen på farstukvisten.
Samtidigt skrek katterna outhärdligt innanför dörren i hallen. Jag log ömt och hoppades att de skulle störa sambon hedervärt i hans skönhetssömn.
Ett dagen-efter-besked för att hon inte åt sin frukost dagen innan och det retade hennes känsliga mage.
Sa till sambon i virrvarret av täcken vad som skedde, men han fortsatte sova.
Tänkte själv lätta på trycket, innan det var dags att krypa nedför trappan med hushållspapper i högsta hugg.
Hinner knappt in på toaletten, för att där få mötas av en kaskadspya gjord av katt längs med golvet, och över hela badrumsmattan. Dagens första toapapper gick därmed till tork av golv och matta.
Halkade sedan i gallan i trappan, men hade turen att inte ha satt på mig strumpor än. =Sparad tvätt!
Ropade "Hjälp!" till sambon, som vände sig om i sängen(lät det som).
Halv rulle hushållspapper går åt till alla åtta trappsteg med hundspya.
Väl nere - hundarna ska ut och kissa, medan jag tappert kämpar för att komma överens med kattlådor och dess innehåll.
Skrek till gubbfan där uppe att för i helvete komma och hjälpa till innan jag tar livet av mig med en matsked och att klockan var halv två.(vilket var en liiiten vit lögn, visarna pekade på kvart över åtta...)
Sambon grymtade svagt och lyste vidare med sin frånvaro.
Hundarna fick frukost. Katterna fick frukost.
Hundarna bajsade ut frukosten i olika delar av trädgården, medan jag intog dagens första kopp kaffe i solen på farstukvisten.
Samtidigt skrek katterna outhärdligt innanför dörren i hallen. Jag log ömt och hoppades att de skulle störa sambon hedervärt i hans skönhetssömn.
lördag 26 mars 2011
Vem är du, som vet vad jag inte kan?
Det är Barnmässan i närliggande storstaden, och nu är den säkert smäckad med nyblivna och nygamla föräldrar och småttingar som förlustar sig över gratisblöjor, seminarium i amning och bantning och ponnyridning.
Det sistnämnda på håll förstås, hästar är ju farliga djur för små barn. De bits där fram, sparkas där bak och är obekväma på mitten. Ja, hästarna alltså.
Jag tycker om hästar. Jag tycker om barn.
Jag har haft hästar i 90% av mitt liv.
Jag har aldrig haft barn. Men jag längtar väldigt mycket till den dagen då jag får dem.
Jag har alltså inga barn och inga på väg. Inte ens några planerade i framtiden.
(Skyller på den andra hälften som inte vill ha några.)
Hur som helst, så skulle jag också vilja gå på Barnmässan.
Det skulle nog verka väldigt knäppt om jag roffade åt mig "goodie bags", innehållande gratisblöjor, amningsinlägg, stjärtsalva, barnvagnsreflex och annat smått och gott.
Men jag har ju betalat inträde och det är väl inte ett års bäst före-datum på blöjor...eller?
Jag kan ju bunkra upp menar jag. Ifall saker och ting ändrar sig i gubbens huvud.
Man kan tycka att den enda som egentligen borde bestämma sig för om, när och hur när man skaffar barn, är den som ska göra det.
Men lustigt nog är det väldigt många som vill lägga sig i smeten när samtalet kommer upp.
Jag tror inte att mina blivande(?) barn kommer att sova som ljus hela nätterna, vara rumsrena från födseln, endast ta ton om de bryter benen i trappan och snällt äta allt som jag matar dem med. Eller nej förresten, för i de finaste drömmar med ylliga, rosa moln, så kan de förstås äta helt själva också. Med bestick. I varsin hand. Gaffel i vänster och kniv i höger.
I allafall. Jag tror absolut inte det.
Faktum är att jag tror att mina blivande(?) ungar kommer att bli helt galna.
De kommer att skrika och föra väsen större delen av livet fram till 10 års ålder(för det gjorde iaf jag själv), impregnera hela huset i kräks- och bajslukt, spika ner legobitar och högklackade plastskor a´la Barbie i trägolven, sova 30 minuter per dygn fram till 4 års ålder(vilket jag också gjorde), sparka katterna och dra hundarna i öronen vid bästa tillfälle och troligen få mig att gråta en skvätt eller 20 varje dag.
Men mitt i allt så tror jag också att de kommer att få mig att le och skratta mer än vad jag kommer att sörja och gråta.
"Det låter förstås så rart med barn i dina öron, men du vet inte hur det är att torka kräks och bajs hela dagarna, få äppelgröten spottad i ansiktet hela tiden, leksaker överallt och tvätt! Tvätt i mängder, varje dag! Och när de blir sjuka sen...det är så hemskt, du kan aldrig ana."
Nej, jag har ju faktiskt ingen aning. Och inte vet jag, förrän det är min tur heller.
Men lite praktisk erfarenhet från att hjärtat brister och att man bara vill slita sitt hår i ren panik, det har jag faktiskt.
Så jag gjorde en liten lista och kom fram till att helt köttfri på benen, det är jag då inte.
Valp 3: Visade sig efter 7 månader ha minst en medfödd sjukdom som förklarade varför allt var så kaotiskt, ledsamt och jobbigt. Men innan dess var man en tapper förälder som gjorde allt för den lille. Han kräktes hela tiden. Mängder.
Det storkonsumentades toapapper, hushållspapper och tvättmedel. Och det tvättades varje dag.
Han behövde ut och kissa var 20 minut i tre månaders tid. Och han var så liten att han inte fick gå i trappan själv. Många är de gånger då jag inte hann ned, utan kände den varma vätskan av urin strila ned längs min mage, mina lår och slutligen mina fötter.
Minst en gång per natt vaknade man av att han kräktes över hela sig och det var bara att ställa honom i badet. Med hundbädden. De andra gångerna man vaknade på natten behövde han kissa, eller äta.
Alla akutsamtal, akutbesök till veterinär på alla dygnets tider tömde på både energi och plånbok. Och bankbok.
Man ömsom grät, ömsom skrattade. För han var ju ändå så underbar mitt i allt det hemska. Precis så där tapper som cancersjuka barn som opererats 30 ggr, men ändå ligger med slangar i magen och mår skit. Utan bättring.
Fördelen med att detta lille barn var en valp, ett djur i mångas ögon, gjorde att det hela inte blev lättare i slutändan när det var dags att ta farväl. Men fasen så mycket mer etiskt.
För som valpförälder är det nämligen etiskt och riktigt att sätta stopp innan barnet tynar bort eller självdör i fyra livsuppehållande maskiner. Men det gör inte saken enklare.
Nåväl, vi fortsätter den huvudsakliga listan.
Hade han varit en människotonåring så hade han antagligen vandrat in på sin skola med automatvapen och prejat hela klassen och läraren. Och lärarens diplom som nog hängde på väggen vid katedern. Därefter hade han nog länsat de döda elevernas bänkar på suddgum som luktade melon och ritat hakkors på klassrumsdörren med någons svarta skosula.
Även här hade jag fördelen att välja det etiska, då grabben var ett djur, innan han pepprade sin omgivning med sina arga tänder. Det gjorde lika ont för det. För han fick ju aldrig chansen från början.
De två andra omplaceringarna var inte heller någon lätt match, men båda gångerna slutade lyckligt och väl.
Den ena av de två åldrades länge och väl och fick till slut somna in i solnedgången i min famn. 16,5 år gammal. Jag minns fortfarande hur hans mjuka päls kändes emot mina tårdränkta kinder. De värsta av minnen sköljer över, men mitt i allt är jag så glad att få ha haft honom i mitt liv.
Den tredje av dem ligger bredvid mina fötter just nu och tycker att det klickar så rogivande när jag vispar runt med pekfingervalsen över tangenterna.
Listan var det ja...
Vilken konstig lista tänker ni nu. Avbruten på flera ställen med skumma kommentarer och med udda, eventuell mänsklig framtidsutveckling av skadslagen hund.
Och hur kan jag jämföra djur med barn?? Onda människa där. Jodå.
Jäkligt långt blev inlägget i allafall...men det är en långvarig ilska som infunnit sig i text.
Jag behövde få ut det.
Vad jag vill påvisa är inte att jag kan allt och vet allt, för det gör jag absolut inte.
Det gör ingen annan heller för den delen, man blir aldrig fullärd.
Men kom för fasen inte och säg att jag inte har en aning. Att jag inte vet att föräldraskap innebär ansvar, tid, uppoffring, utgifter, sömnlösa nätter och tårar.
Även om jag inte har barn själv, så är jag inte dum och blind heller!
Det är lätt att säga till tjejen med drömmar, men utan jobb och utbildning att hon inte har råd att skaffa barn, att hon inte kan.
Undrar om någon ställer frågan till de patetiskt perfekta föräldrarna med jobb, utbildning och feta sparkonton, varför just deras son blev pedofil? Massmördare? Knarkare? Psykiskt störd? Rattfyllerist?
Det sistnämnda på håll förstås, hästar är ju farliga djur för små barn. De bits där fram, sparkas där bak och är obekväma på mitten. Ja, hästarna alltså.
Jag tycker om hästar. Jag tycker om barn.
Jag har haft hästar i 90% av mitt liv.
Jag har aldrig haft barn. Men jag längtar väldigt mycket till den dagen då jag får dem.
Jag har alltså inga barn och inga på väg. Inte ens några planerade i framtiden.
(Skyller på den andra hälften som inte vill ha några.)
Hur som helst, så skulle jag också vilja gå på Barnmässan.
Det skulle nog verka väldigt knäppt om jag roffade åt mig "goodie bags", innehållande gratisblöjor, amningsinlägg, stjärtsalva, barnvagnsreflex och annat smått och gott.
Men jag har ju betalat inträde och det är väl inte ett års bäst före-datum på blöjor...eller?
Jag kan ju bunkra upp menar jag. Ifall saker och ting ändrar sig i gubbens huvud.
Man kan tycka att den enda som egentligen borde bestämma sig för om, när och hur när man skaffar barn, är den som ska göra det.
Men lustigt nog är det väldigt många som vill lägga sig i smeten när samtalet kommer upp.
Jag tror inte att mina blivande(?) barn kommer att sova som ljus hela nätterna, vara rumsrena från födseln, endast ta ton om de bryter benen i trappan och snällt äta allt som jag matar dem med. Eller nej förresten, för i de finaste drömmar med ylliga, rosa moln, så kan de förstås äta helt själva också. Med bestick. I varsin hand. Gaffel i vänster och kniv i höger.
I allafall. Jag tror absolut inte det.
Faktum är att jag tror att mina blivande(?) ungar kommer att bli helt galna.
De kommer att skrika och föra väsen större delen av livet fram till 10 års ålder(för det gjorde iaf jag själv), impregnera hela huset i kräks- och bajslukt, spika ner legobitar och högklackade plastskor a´la Barbie i trägolven, sova 30 minuter per dygn fram till 4 års ålder(vilket jag också gjorde), sparka katterna och dra hundarna i öronen vid bästa tillfälle och troligen få mig att gråta en skvätt eller 20 varje dag.
Men mitt i allt så tror jag också att de kommer att få mig att le och skratta mer än vad jag kommer att sörja och gråta.
"Det låter förstås så rart med barn i dina öron, men du vet inte hur det är att torka kräks och bajs hela dagarna, få äppelgröten spottad i ansiktet hela tiden, leksaker överallt och tvätt! Tvätt i mängder, varje dag! Och när de blir sjuka sen...det är så hemskt, du kan aldrig ana."
Nej, jag har ju faktiskt ingen aning. Och inte vet jag, förrän det är min tur heller.
Men lite praktisk erfarenhet från att hjärtat brister och att man bara vill slita sitt hår i ren panik, det har jag faktiskt.
Så jag gjorde en liten lista och kom fram till att helt köttfri på benen, det är jag då inte.
- Jag har gjort ren 2-3 kattlådor varje dag i 13 års tid. Mycket skit blir det.
- Jag har tagit hand om otaliga kattungar och tre hundvalpar. Alla som haft hundvalp vet att det minsann inte är en dans på rosor. Läs några exempel nedan:
Valp 3: Visade sig efter 7 månader ha minst en medfödd sjukdom som förklarade varför allt var så kaotiskt, ledsamt och jobbigt. Men innan dess var man en tapper förälder som gjorde allt för den lille. Han kräktes hela tiden. Mängder.
Det storkonsumentades toapapper, hushållspapper och tvättmedel. Och det tvättades varje dag.
Han behövde ut och kissa var 20 minut i tre månaders tid. Och han var så liten att han inte fick gå i trappan själv. Många är de gånger då jag inte hann ned, utan kände den varma vätskan av urin strila ned längs min mage, mina lår och slutligen mina fötter.
Minst en gång per natt vaknade man av att han kräktes över hela sig och det var bara att ställa honom i badet. Med hundbädden. De andra gångerna man vaknade på natten behövde han kissa, eller äta.
Alla akutsamtal, akutbesök till veterinär på alla dygnets tider tömde på både energi och plånbok. Och bankbok.
Man ömsom grät, ömsom skrattade. För han var ju ändå så underbar mitt i allt det hemska. Precis så där tapper som cancersjuka barn som opererats 30 ggr, men ändå ligger med slangar i magen och mår skit. Utan bättring.
Fördelen med att detta lille barn var en valp, ett djur i mångas ögon, gjorde att det hela inte blev lättare i slutändan när det var dags att ta farväl. Men fasen så mycket mer etiskt.
För som valpförälder är det nämligen etiskt och riktigt att sätta stopp innan barnet tynar bort eller självdör i fyra livsuppehållande maskiner. Men det gör inte saken enklare.
Nåväl, vi fortsätter den huvudsakliga listan.
- Jag har tagit hand om tre omplaceringshundar. Fosterbarn ut i fingerspetsarna. Två av dem var vuxna och inte rumsrena. Den ena hade aldrig blivit kramad eller klappad och den andra hade varit inlåst på sitt rum under hela sitt första år. Den tredje hade fått väldigt mycket stryk.
Hade han varit en människotonåring så hade han antagligen vandrat in på sin skola med automatvapen och prejat hela klassen och läraren. Och lärarens diplom som nog hängde på väggen vid katedern. Därefter hade han nog länsat de döda elevernas bänkar på suddgum som luktade melon och ritat hakkors på klassrumsdörren med någons svarta skosula.
Även här hade jag fördelen att välja det etiska, då grabben var ett djur, innan han pepprade sin omgivning med sina arga tänder. Det gjorde lika ont för det. För han fick ju aldrig chansen från början.
De två andra omplaceringarna var inte heller någon lätt match, men båda gångerna slutade lyckligt och väl.
Den ena av de två åldrades länge och väl och fick till slut somna in i solnedgången i min famn. 16,5 år gammal. Jag minns fortfarande hur hans mjuka päls kändes emot mina tårdränkta kinder. De värsta av minnen sköljer över, men mitt i allt är jag så glad att få ha haft honom i mitt liv.
Den tredje av dem ligger bredvid mina fötter just nu och tycker att det klickar så rogivande när jag vispar runt med pekfingervalsen över tangenterna.
Listan var det ja...
- Jag har mockat hästskit, hästpiss och blivit hederligt skitig i stallet nästan varje dag i sammanlagt 18 års tid. Jag har borstat mer päls(hår) än de flesta flickebarnsmammor, för att inte tala om alla flätor i manen på alla tävlingar! Och gissa om man blivit biten, sparkad, uppträngd i hörn, väggar och vattenblandare genom dessa år. Fått blandningar av hö, gräs, havre, betfor och stora mängder slem upphostat i ansiktet. Och alla blåmärken som inträffat när man av någon märklig anledning fick för sig att hästbebisen var vuxen nog att ridas utan sadel och träns. Men man måste ju pröva, annars vet man ju inte liksom...
- Jag har städat kaninburar, marsvinsburar, hamsterburar och akvarium, samt tvättat, diskat, matat, gett kärlek till och städat efter fyra fullvuxna apor (läs: ex). Naturligtvis fick även alla smådjur och fiskar mat och kärlek.
- Sist, men inte minst, så gjorde jag mitt bästa att bistå två trötta och sjuka föräldrar(mina egna) under många års tid. Efter allt de gjort för mig, så önskar jag att jag försökt göra lite mer tillbaka. Men jag har blivit vuxen nog att inse att man inte kan vända ut och in på sig själv som en urvriden trasa, för att alla ska bli glada och nöjda. Någonstans måste vi alla lära oss, vare sig vi är hundar, katter, apor, barn eller föräldrar, att det är viktigt att stå på egna ben. Och gå sin egen väg. Vara lite självständig och prova nya saker, så vi lär oss mer om livet och oss själva. Att alltid gå och vara rädd är ju inget liv.
Vilken konstig lista tänker ni nu. Avbruten på flera ställen med skumma kommentarer och med udda, eventuell mänsklig framtidsutveckling av skadslagen hund.
Och hur kan jag jämföra djur med barn?? Onda människa där. Jodå.
Jäkligt långt blev inlägget i allafall...men det är en långvarig ilska som infunnit sig i text.
Jag behövde få ut det.
Vad jag vill påvisa är inte att jag kan allt och vet allt, för det gör jag absolut inte.
Det gör ingen annan heller för den delen, man blir aldrig fullärd.
Men kom för fasen inte och säg att jag inte har en aning. Att jag inte vet att föräldraskap innebär ansvar, tid, uppoffring, utgifter, sömnlösa nätter och tårar.
Även om jag inte har barn själv, så är jag inte dum och blind heller!
Det är lätt att säga till tjejen med drömmar, men utan jobb och utbildning att hon inte har råd att skaffa barn, att hon inte kan.
Undrar om någon ställer frågan till de patetiskt perfekta föräldrarna med jobb, utbildning och feta sparkonton, varför just deras son blev pedofil? Massmördare? Knarkare? Psykiskt störd? Rattfyllerist?
onsdag 23 mars 2011
Hoppsan
Nu har det fått gå en hel vecka emellan inläggen! :S
Inte pga skrivtorka, för veckan har varit händelserik och det finns massor att skriva om.
Men det har pga aktiviteterna, också varit en väldigt jobbig och energitömmande vecka. De senaste två dagarna har jag sovit 80% av dygnet och vaknar ut lika sliten, lika trött som innan.
Innan jag fortsätter med "Onsdag & Ordspråk"(annat inlägg), så vill jag bara skriva lite om min glädje över att Färjestad igår vann över AIK i den första semifinalmatchen!
Härligt killar, härligt! :D
Men nu ska jag försöka komma till sans och vakna till liv lite.
Idag står sjukgymnastbesök på schemat och jag vet att hon är ivrig att överlämna mig en...stegräknare!
Lite vill jag skratta faktiskt, för jag vet att en människa helst bör gå 10.000 steg per dag.
Detta gäller ju förstås vanliga, friska och glada Svenssons och Nilssons, inte alls att likna och jämföra med ovanliga, sjuka och ledsna Sundinskor.
Faktum är att jag är lite smått intresserad av att höra hur många steg hon önskar och tror att jag kan klara av varje dag.
Och lite intresserad över hur många jag faktiskt går på en av mina "vanliga" ovanliga dagar, det är jag också.
Kanske blir även denna dag något att minnas och berätta för barnbarnen?
Inte pga skrivtorka, för veckan har varit händelserik och det finns massor att skriva om.
Men det har pga aktiviteterna, också varit en väldigt jobbig och energitömmande vecka. De senaste två dagarna har jag sovit 80% av dygnet och vaknar ut lika sliten, lika trött som innan.
Innan jag fortsätter med "Onsdag & Ordspråk"(annat inlägg), så vill jag bara skriva lite om min glädje över att Färjestad igår vann över AIK i den första semifinalmatchen!
Härligt killar, härligt! :D
Men nu ska jag försöka komma till sans och vakna till liv lite.
Idag står sjukgymnastbesök på schemat och jag vet att hon är ivrig att överlämna mig en...stegräknare!
Lite vill jag skratta faktiskt, för jag vet att en människa helst bör gå 10.000 steg per dag.
Detta gäller ju förstås vanliga, friska och glada Svenssons och Nilssons, inte alls att likna och jämföra med ovanliga, sjuka och ledsna Sundinskor.
Faktum är att jag är lite smått intresserad av att höra hur många steg hon önskar och tror att jag kan klara av varje dag.
Och lite intresserad över hur många jag faktiskt går på en av mina "vanliga" ovanliga dagar, det är jag också.
Kanske blir även denna dag något att minnas och berätta för barnbarnen?
onsdag 16 mars 2011
söndag 13 mars 2011
Utsikt är viktigt
Idag släpades min gamla motionscykel in ifrån garaget.Så nu kan vi sitta i vardagsrummet och titta på den emellanåt och känna oss hurtiga och duktiga! :)
lördag 12 mars 2011
Så så så...
Lördag, Melodifestival och jag skämtade något grovt på Facebook efter programmets avslut. Känsligt ämne tydligen.
Tänk att Melodifestivalen ställer människor i så många olika läger och vilka otroligt starka känslor alla skapar på egen hand och tillsammans.
Tycker att det är ganska fascinerande faktiskt.
Jag tittar alltid på Melodifestivalen.
Jag tycker dock att det blivit tråkigt och drygt med denna turnén genom Sverige som allt måste börja med.
Visst får vi fler låtar att välja mellan och jag skulle ju inte klaga om alla låtar var bra och av hög kvalité...men så är det ju liksom inte. Många låtar förstår jag inte hur de överhuvudtaget kom med och då undrar man vilket utbud det faktiskt är från första början.
Därför känns det så genomskinligt att allt bara handlar om att få in så mycket pengar som möjligt. Pengar som då rakt inte går tillbaka till oss skattebetalare!
Jag ringer aldrig och röstar, har aldrig gjort.
Jag kan då inte klaga på att "fel låt vann", eftersom jag inte bidragit. Jag kan däremot mottaga min nästa telefonräkning med ett gott samvete och jag har inte ruinerat mig.
Många säger att man ska ringa för de stackars hemlösa barnen utomlands.
Jag tycker att det är hemskt, jag tycker verkligen det. Det är fruktansvärt.
Men vi får inte glömma i allt det hemska att vi också har väldigt många barn här hemma i Sverige som går hungriga, får slag, blir utnyttjade, lever med missbrukande föräldrar och också är hemlösa.
Och om jag kan hjälpa på något sätt, så väljer jag att hjälpa dem.
Inte för att barnen utomlands betyder mindre för mig och inte för att mina känslor är mindre starka för de som har det svårt på andra sidan jordklotet. För det gör jag verkligen.
Men att se ett lortigt, avmagrat barn sitta apatiskt, med strimmigt ansikte på Åhlens i en halvstor stad i Sverige...
Det gör ännu mer ont i mitt hjärta.
Tänk att Melodifestivalen ställer människor i så många olika läger och vilka otroligt starka känslor alla skapar på egen hand och tillsammans.
Tycker att det är ganska fascinerande faktiskt.
Jag tittar alltid på Melodifestivalen.
Jag tycker dock att det blivit tråkigt och drygt med denna turnén genom Sverige som allt måste börja med.
Visst får vi fler låtar att välja mellan och jag skulle ju inte klaga om alla låtar var bra och av hög kvalité...men så är det ju liksom inte. Många låtar förstår jag inte hur de överhuvudtaget kom med och då undrar man vilket utbud det faktiskt är från första början.
Därför känns det så genomskinligt att allt bara handlar om att få in så mycket pengar som möjligt. Pengar som då rakt inte går tillbaka till oss skattebetalare!
Jag ringer aldrig och röstar, har aldrig gjort.
Jag kan då inte klaga på att "fel låt vann", eftersom jag inte bidragit. Jag kan däremot mottaga min nästa telefonräkning med ett gott samvete och jag har inte ruinerat mig.
Många säger att man ska ringa för de stackars hemlösa barnen utomlands.
Jag tycker att det är hemskt, jag tycker verkligen det. Det är fruktansvärt.
Men vi får inte glömma i allt det hemska att vi också har väldigt många barn här hemma i Sverige som går hungriga, får slag, blir utnyttjade, lever med missbrukande föräldrar och också är hemlösa.
Och om jag kan hjälpa på något sätt, så väljer jag att hjälpa dem.
Inte för att barnen utomlands betyder mindre för mig och inte för att mina känslor är mindre starka för de som har det svårt på andra sidan jordklotet. För det gör jag verkligen.
Men att se ett lortigt, avmagrat barn sitta apatiskt, med strimmigt ansikte på Åhlens i en halvstor stad i Sverige...
Det gör ännu mer ont i mitt hjärta.
onsdag 9 mars 2011
tisdag 8 mars 2011
Utlämnad
Är det inte lite ironiskt att Internationella Kvinnodagen och Fettisdagen infaller på samma dag i år?
Den överfirade dagen till ära räckte inte för mig.
Självklart så var jag tvungen att leka bergsklättrare, modell fyra kylskåp tung och stel, upp i en gynstol denna dag också.
Jämställdhet och annat blaha blaha till trots, borde de inte installera lyftkranar på MVC för oss som hör till den stadigare naturen snart?
Tanken får mig att tänka på hur gick det egentligen till när ryggläge på det stampade jordgolvet försvann ur i hyddorna. Började de björnfällsklädda medicinkvinnorna klaga på att det inte var en ergonomisk arbetsställning?
Nåväl, väl uppe i detta kvinnofientliga påfund, svettig och med en puls i 180, så ska man lyfta, sära, glida ned och fällas isär på det mest förnedrande sätt, samtidigt som någon uppenbarligen trodde att man kunde fokusera på den söta affischen med blommotiv som de fäst i taket.
Efter det vet jag inte vilket som är värst, den sura barnmorskan som tyst och snabbt gör klart vad hon ska göra, eller barnmorskan som pladdrar hysteriskt, samtidigt som hon fumlar med instrument och skrattande inte får på sig gummihandskarna.
Man vill ju bara att det ska bli klart, men ett trevligt bemötande är ju A och O i all form av mänsklig kontakt.
Jag behöver inte tänka så länge för att inse att inget är att föredra.
Helst av allt så skulle jag inte gå hit alls.
Men det måste man ju lite då och då vare sig man vill eller ej, precis som med allt annat.
Som plåster på såren så är det helt okej att äta mer än en semla idag. Om jag orkar vill säga.
Sambon är ledig från jobbet och solen skiner. Och nu blir det bak av LCHF-semlor!
Den överfirade dagen till ära räckte inte för mig.
Självklart så var jag tvungen att leka bergsklättrare, modell fyra kylskåp tung och stel, upp i en gynstol denna dag också.
Jämställdhet och annat blaha blaha till trots, borde de inte installera lyftkranar på MVC för oss som hör till den stadigare naturen snart?
Tanken får mig att tänka på hur gick det egentligen till när ryggläge på det stampade jordgolvet försvann ur i hyddorna. Började de björnfällsklädda medicinkvinnorna klaga på att det inte var en ergonomisk arbetsställning?
Nåväl, väl uppe i detta kvinnofientliga påfund, svettig och med en puls i 180, så ska man lyfta, sära, glida ned och fällas isär på det mest förnedrande sätt, samtidigt som någon uppenbarligen trodde att man kunde fokusera på den söta affischen med blommotiv som de fäst i taket.
Efter det vet jag inte vilket som är värst, den sura barnmorskan som tyst och snabbt gör klart vad hon ska göra, eller barnmorskan som pladdrar hysteriskt, samtidigt som hon fumlar med instrument och skrattande inte får på sig gummihandskarna.
Man vill ju bara att det ska bli klart, men ett trevligt bemötande är ju A och O i all form av mänsklig kontakt.
Jag behöver inte tänka så länge för att inse att inget är att föredra.
Helst av allt så skulle jag inte gå hit alls.
Men det måste man ju lite då och då vare sig man vill eller ej, precis som med allt annat.
Som plåster på såren så är det helt okej att äta mer än en semla idag. Om jag orkar vill säga.
Sambon är ledig från jobbet och solen skiner. Och nu blir det bak av LCHF-semlor!
söndag 6 mars 2011
LCHF-bröd
Gott och matigt LCHF-bröd3 dl linfrö (hela eller krossade)
1 dl sesamfrö
0,75 dl hasselnötter
0,75 dl mandel
2 dl Fibrex
1 tsk bakpulver
1,5 msk brödkryddor
Mixa allt i några minuter i mixer eller matberedare, så det blir ett "mjöl".
Blanda sedan ihop:
50 gr smält smör
1 dl creme fraiche
250 gr keso
6 ägg
Blanda slutligen ihop allt till en fin smet.
Häll sedan smeten i en avlång brödform klädd med bakplåtspapper.
Om man vill kan man strössla lite solrosfrön överst.
Grädda i 60-80 minuter i nedre delen av ugnen i 175 grader. (vi behövde 80 min.)
Tips!
Skiva hela brödet när det svalnat och frys in i flera påsar.
Ursäkta bildkvalitén! Men händerna var så svaga att kameran darrade som ett asplöv...
Okänd källa
onsdag 2 mars 2011
Rättikagratäng
Rättikagratäng500 gr rättika, skalad och skivad i 5 mm tjocka skivor
Lite salt
2 liter vatten
2 lökar(gula eller röda, spelar ingen roll)
3-4 pressade vitlöksklyftor
3 dl creme fraiche
3 dl grädde
200 gr Philadelphiaost
Svartpeppar
Ca 3 dl riven smakrik hårdost (vi tog parmesan)
Skala och skiva löken.
Vispa ihop creme fraiche, grädde, Philadelphia och svartpeppar och ev lite salt i en bunke.
Koka upp vattnet med salt och koka den skalade, skivade rättikan i 5 minuter.
Varva rättika, lök och vitlök i en ugnsform.
Fördela gräddblandningen jämnt över rättikan.
Gratinera i ugn i 150 grader i 60-75 minuter.
När den har fått en fin färg och man lätt kan skära igenom rättikan med en vass kniv,
ta ut gratängen ur ugnen och fördela den rivna osten jämnt över den.
Gratinera i några minuter till, tills osten fått en fin färg.
Recept hittat hos http://lifezone.se
Fyra år av natt & dag, tillsammans Du & jag
Idag är det min och sambon 4-årsdag.Jag känner att jag på något sätt måste ha gjort något bra och gott här i livet, som ändå förtjänade en sådan hyvens människa att dela min glädje och sorg med.
Jag är så glad att han finns i mitt liv och att han står ut med, och förstår alla mina krämpor och mitt därav sviktande humör.
Jag hoppas att jag emellan svackorna är tillräckligt duktig på att berätta det för honom och visa att han är den bäste som finns.
För det är han verkligen!
tisdag 1 mars 2011
Gubbens Special
Gubbens Special500 gr keso
500 gr Mascarpone
Vispa ihop keso och Mascarpone i en stor skål.
Mascarponen är hård, så elvisp behövs.
Täck skålen med gladpack och förvara i kylskåpet.
Ta ut vid behov, hunger eller om man är sugen, och lägg upp en portion i en liten skål.
(det är ganska mäktigt!)
Smaksätt efter behag och stund.
Exempel på smaksättning:
Hacka en ruta mörk choklad och blanda i.
Blanda med färska bär.
Vaniljpulver (EJ socker!)
Apelsinarom
Kanel
Saffran
Fantasin sätter gränserna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)