En blondins dagbok

Januari:
Lämnade tillbaka en scarf för att den satt för hårt.

Februari:
Blev sparkad från apoteksjobbet, eftersom jag inte kunde trycka etiketter. Men hallååå, flaskorna fick ju inte plats i etikettmaskinen!

Mars:
Blev så glad! Lyckades lägga ett pussel på 6 månader, fast det stod 4-6 år på kartongen.

April:
Satt fast i en rulltrappa hur länge som helst, någon sa att det var ett strömavbrott.

Maj:
Tänkte att jag skulle prova åka vattenskidor. Men hur mycket jag än letade, så hittade jag ingen sjö med backe.

Juni:
Förlorade en tävling i bröstsim. Men efteråt fick jag veta att alla andra hade fuskat, de jävlarna använde armarna!!!

Juli:
Blev utelåst från bilen i värsta regnstormen. Skittrist, för bilen blev helt förstörd eftersom taket var nedfällt.

Augusti:
Har kommit på att jag inte kan ringa 112. Det finns nämligen ingen 12-knapp på min mobil!

September:
Försökte klura ut varför det finns så många W på M&M-godiset.

Oktober:
Dumma M&M! Förstår inte varför de ska vara så svåra att skala??

November:
Var duktig och bakade en svår kaka. Receptet sa att jag skulle separera 12 ägg, så jag var tvungen att springa runt och låna ihop till 12 skålar!

December:
Gick på disco där man skulle vara över 18! Men det tog en himla tid innan jag lyckades samla ihop 17 personer.

Kolmården

Vi, som egentligen inte är något vi längre, var till Kolmården i två dagar i mitten på augusti.
Tio dagar senare tog vi-eran plötsligt och chockartat slut. Men bilderna finns kvar.

Teknikens värld

Hemtelefonen har inte fungerat på 5 veckor.
Vi trodde att det var åskan som plockat den, men när jag köpte en ny telefon så var den lika död som den gamla.
Fick efter mååånga lååånga samtal tag i en person på Telia som verkade ha något begrepp. Om något. Vad vet jag inte riktigt, men hon skickade i allafall hem ett nytt modem till mig.
Kombon kopplade ihop igår kväll och det provringdes. Från den gamla telefonen. Det fungerade. Yay!

Vad fungerade inte i morse igen? :/

Min mobil hänger dessutom på sista refrängen och jag beställde därför en ny för 1,5 vecka sedan. Den fanns ju på lager så det skulle nog gå undan. Vad bra!
Men oj.
Den fanns visst inte alls på lager. Hade inte gjort på länge, Telia vet inte heller när den kommer in på nytt.
Så nu sitter jag utan hemtelefon, utan mobiltelefon, men kan som tur (i oturen) är surfa och se på TV åtminstone. [Peppar, peppar...]

Jag tar ton - igen

Mitt i röra och villervalla bestämde jag mig för att göra något nytt. Inte helt nytt, bara något som jag inte gjort på väldigt länge och lite i en annan form.
För två veckor sedan var första gången.
Platsen var en gammal bekant och några ansikten var bekanta. Vänliga leenden och varm stämning. Lättsam musik som inte frammanade fanatisk gudstro.

Jag var väldigt ringrostig. Det var fyra år sedan sist. Jag har kört mitt eget race sedan dess. Eller nej, jag har inte kört så mycket alls. Bara ibland. Men varje gång så har jag känt ett undermedvetet behov av att jag måste vara tyst. Att jag stör.

Ikväll är det dags igen. Lagom med varannan vecka, så man hinner vila sig i form och hinna träna lite hemma emellan all vardag.
Jag tar ton igen. I en kör - igen.
Jag träffar nya människor och tillåter mig ha roligt och släppa alla negativa tankar som uppstår allt som oftast.
Helt klart ett steg i rätt riktning.

Det ska ju vara lätt att leva?

Gjorde en frusen cheesecake igår. Den ligger kvar i frysen, jag har inte ens orkat smaka.
Visst blir jag hungrig emellanåt och då försöker jag äta lite, men det känns så meningslöst.

Exet jobbar, käkar, festar och sover - med vad det verkar - utan problem.
Jag tuggar snart av mig fingrarna, är helt tom i kolan, får ingen sömn, orkar inte äta. Festa??
Festa är att ta en kopp nybryggt(inte sånt som stått i termos i två dygn) kaffe. Efterfesten är om jag sippar i lite grädde. "För sakens skull".

Samtidigt som det gör så jäkla ont i hjärtat, så vet jag att det här var den rätta vägen. Vi stod båda på två helt olika spelplaner innan separationen.
Jag är glad om han blir den där vännen som jag aldrig behöver mista. Den där vännen som är av den bästa kalibern. Men jag vet också av erfarenhet att det kan vara svårt.

Nu består den största svårigheten i att veta hur man ska bete sig, när man plötsligt "måste" leva under samma tak med mannen man älskat så länge utan förbehåll, utan att få visa att man fortfarande gör det.

När man måste vara stark

Jag andas igen...

...men det är fasen inte mer än så heller.
Min värld har rasat samman.

Jag hoppas att din värld ser betydligt bättre och ljusare ut.

RIP Stefan Liv 1980-2011