Onsdag och ordspråk

Inte en dag för sent!

Äntligen pappskallar!
För varför ska svenska singeltjejer diskrimineras och behöva söka hjälp utomlands för att få bli föräldrar egentligen?
Vansinne om ni frågar mig. Två föräldrar är inte alltid bättre och i dagens samhälle skiljer sig folk allt oftare.

Vad gör inte två dåliga föräldrar eller en slitsam och elak skilsmässa emot barns liv?
Vem säger/bestämmer att en ensamstående mamma ger sitt barn ett sämre liv eller en dålig start?
Ge singeltjejer i Sverige rätten att låta sig insemineras!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14441812.ab

Fast tjuvar har väl ingen säsong

Natt till lördag, eller lördag morgon för att vara exakt, så kröp en okänd bil in bakom mitt hus.
Jag vet inte om den kröp egentligen, men jag förutsätter att folk som inte vill bli sedda eller hörda, smyger.

Hundarna fick frispel och skällde som tokiga och jag for upp med adrenalinet pumpande.
Vad fasen gör jag nu?, vet jag att jag tänkte.
Ingen karl att förlita sig på, inga skjutvapen att handhålla, en kropp som är både seg och klen och långsam.
Dessutom hade jag haft ögongel i ögonen innan läggdags, så inte såg jag speciellt bra heller.

Jag gick in i ett av de stängda rummen på övervåningen och fick se en mörkfärgad bil av sedanmodell och minst två skuggor som smög in och ut ur garaget och uthuset.
Jäkla tjyvhelveten!
På sommaren och hösten åker det ju runt pack och härjar, det vet ju alla som bor så här på landet, men i februari, mitt i vintern? Vad blir det liksom?
Fast tjuvar har väl ingen "säsong" förstås.

Jag kom ned för trapporna med hundarna som besatta runt benen. De skällde och reste ragg och var helt vansinniga.
Tack och lov för att man har vakthundar när det gäller!
Och finns det något som ingen tjyvjäkel brukar vilja beblanda sig med, så är det ilskna hundar.
Jag tände upp på nedervåningen och slängde ett grisöga ut på gården, aktiviteten verkade ha stannat upp av ljusen.
Jag slet upp fönstret i tvättstugan och ropade ut med min starkaste och myndigaste stämma (för dygnstimmen):
-Ni har 10 sekunder på er, sen släpper jag hundarna!
(hundarna gjorde sig väl hörda också skall tilläggas)

Jag tror inte ens att det tog fem sekunder, så gasade de iväg över gårdsplanen så det skrek i både isen på marken och i däcken på bilen.
Jag såg inte reg.numret, för jag hade för suddig syn. Förutom ögongelen, så bländade jag mig själv med alla tända lampor.
Tyvärr kan jag heller inte säga någon exakt färg eller märke på bilen, och då är jag ändå ganska bra på att känna igen bilar.
Det var både för mörkt och fel på den mänskliga faktorn precis just då.

Jag kunde inte lägga mig igen, var alldeles för uppe i varv. Hundarna gick på helspänn i flera timmar efteråt.
Först vid 10-snåret vågade jag mig ut att titta i uthusen för att se om något saknades. Med blotta ögat finns allt kvar, å andra sidan - vad skulle de ha tagit?
Tror bara att jag har ved och en gammal skruttig åkgräsklippare som man kanske kan få något för där ute. En nästan tom dunk med bensin också.
Allt var i allafall kvar. Antagligen fann de också själva ut att det faktiskt inte fanns något att ha på min gård.

Sen exet flyttade så finns det ju ingen bil kvar på gården, och jag funderar på om det därför kan se aningen obebott ut emellanåt här.
Jag snålar ju dessutom med lampor, så det är inte mycket tänt heller.
Men i natt var alla utelampor på gården tända och det såg nog ut som det var fest här på kvällen, för oj vad jag sprang runt och tände och släckte hela tiden.
Det var inte en chans till sömn i natt heller, men det är väl bara normalt.

Eftersom jag är uppväxt på landet, så vet jag ju att detta inte är ovanligt och jag har varit utsatt för det tidigare.
Jag känner mig inte mindre trygg på grund utav detta och jag har ju världens bästa hundar i nöd och kärlek.
Men nog skulle det kännas aningens bättre med en rejäl karl i huset också. Så är det bara.

Normal/LCHF

Lungfunktionsundersökningen i tisdags visade att mina lungor beter sig normalt för mitt kön, min vikt/längd, min ålder och mitt leverne.
Även om jag nästan kräktes efter att ha inandats kolmonoxid i glasburen för tredje gången, så är jag trots allt glad över att vara normal.
Något annat hade faktiskt inte varit så roligt.

Jag var helt slut efter nära på tre timmar i den där glasburen, men tog mig ändå tappert hem till dejten. (dä ni, nu får ni saker att snacka om igen!)
Där hamnade jag, så när som på två minimala hundpromenader, i soffan resten av kvällen.
Dejten lagade god mat och satte i nya filmer för att underhålla mig på bästa vis. Han lyckades väldigt bra, speciellt med maten. :)

Tapper som jag är, så är jag ju så bra på att dölja krämpor och "knäckthet", men igår hade jag nog kunnat gråta en skvätt bara för att kroppen och jag inte alls kommer överens.
Men jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att vara just normal.

På sjukhuset igår gick det inte att undgå att det var Fettisdagen, så när jag kom hem idag (ja jäklar förstår ni, jag sov över hos dejten också! Hujedamig!), så passade jag på att göra LCHF-semlor.
Fyra stycken halvsnygga bullar med mandelmassa och grädde tog lilla knäckta mig ca sex timmar att göra. Jag var nämligen tvungen att knapra morfin och sova två timmar mitt i allt.

Som tur var fick jag under kvällen oväntat besök och hantverkshjälp, då det kom till att göra egen mandelmassa. Har ingen aning om hur jag hade fixat det själv?
Troligtvis var det någon där uppe som insåg detsamma och skickade en hjälpande ängel till min undsättning.

Jag såg fram emot mina LCHF-semlor och den jag till slut fick ned, var förjäkla god. Men vem ska äta de tre andra?
För jag kommer att stå mig på den här enda resten av veckan... [raaap]

Kan ingen ta bort ordet "måste"?

Jag måste sova.
Jag ska upp tidigt som satan imorgon, så jag måste verkligen sova. Nu.

Är uppe och inväntar behjälplighet av en liten morfintablett. Inte för att sova, enbart, jag kan inte sova för att det gör ont. Morfinet måste verkligen hjälpa. Snart. Helst nu.

Det är väderkaos med blåst och snöblandat regn ute och mina leder skriker. Jämt måste de jäklarna vrida sig i pinor när vädergudarna har fått knäppjuck.
Är så trött på eländet. Både smärtan och vädret.

Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig upp när klockan ringer imorgon.
Inte pga att jag inte fått sova särskilt mycket (vilket är troligt), utan för att jag är så otroligt morgonstel. Smärtan ökar på stelheten.

Jag ser inte fram emot det, men jag måste försöka komma upp imorgon bitti.
Jag måste upp, jag måste duscha av mig, jag måste elda lite, jag måste sköta om djuren. Allt måste jag göra innan färdtjänsttaxin kommer och den måste vara i tid.

Jag tror att världen borde se betydligt mer beundransvärd ut utan det där förbenade ordet.
"Måste".

Visst, folk ändrar sig...

Man växer ju upp och blir förstås inte som man en gång var.
Men jag blir alltid lika konfunderad när den där sk. förvandlingen smäller till över en natt, speciellt på en vuxen människa.

Hur kan en person som man trodde man kände utan och innan sedan flera år, helt plötsligt bli och bete sig helt annorlunda bara på några veckor?
Tycker att det är både skumt och obehagligt faktiskt.

Ingen är gladare än jag...

Det blev inget av med läkarbesök idag.
En timme innan min taxi skulle plocka upp mig, ringer det ifrån avdelningen på sjukhuset.
Gynekologen jag ska träffa är sjuk, så mitt besök blir framflyttat.

Haha, ingen kunde bli gladare än jag!
Jag vaknade med en helt sanslös huvudvärk, garanterat pga spänningar inför det där besöket. Så mycket sömn vart det inte heller, av samma anledning.
Så när jag fick det där samtalet i ottan, så ville jag nästan grina av lycka. Huvudvärken släppte ganska så snart därefter också.

Dock var nog sköterskan lite trött, för efter att hon berättat att läkaren var sjuk och gett mig en ny tid, så informerade hon sedan sakligt om att det skulle komma en räkning på 250:- för uteblivet besök.

"Jag hoppas att ni skickar den till läkaren då.", svarade jag lika sakligt.

Det tog henne ett bra tag till innan hon fattade poängen och kom på att, just det, det var ju hon som hade ringt till mig. Och hon som hade bokat om besöket för att läkaren var sjuk.
Jag skulle förvisso utebli ifrån besöket, men inte på eget bevåg.
Jag hoppas att hon gick och drack sig en redigt stor och stark...kaffe efter vårt samtal.

Så nu blir det fortsatt utredning i Mars istället.
Är glad att jag slapp idag, men faktum kvarstår.
Jag ska fortfarande iväg och träffa gynekologen så småningom. :/

Utredningen fortgår

Vilken fin Alla hjärtans det blev till slut! :)
Tack till er fina som skickade hälsningar via bloggen, sms och mail! <3

Imorgon fortsätter utredningen på mina konstiga magsmärtor.
Sist var ju cystoskopi i Oktober och efter det har visst alla läkare haft jullov eller fulla besökslistor. För remissen för morgondagens besök skrevs i September...

Ja, inte för att jag gnäller, inte alls faktiskt.
För efter den där jäkla cystoskopin, så har jag haft ångest för alla slags läkarbesök.
Det har till och med varit jobbigt att gå till sjukgymnasten och bli klämd på.

Imorgon så ser jag absolut inte fram emot något besök, för då är det en gynekolog jag ska träffa. :(

Alla hjärtans dag 2012

All min kärlek till er änglar med hjärtan av guld

Dagen före den där dagen

Det var så längesen, men jag minns det så väl. Det där telefonsamtalet.

Året hade slagit om till 1997, jag var 18 år och upp över öronen kär i "Musikern".
Vi skulle fira 6-månadersdag (för sånt firade man när man var ung och dum) och eftersom vår 6-månadersdag sammanföll med Alla hjärtans dag, så kändes det extra speciellt. Extra kärleksfullt och vackert.
Att han hade varit otrogen på turnén i Tyskland månaden innan, det där "jag är musiker och att ha groupies är min plikt", det hade jag visst redan glömt bort...

Det var Alla hjärtans dag 1997 som delvis tog bort romantiken ur mig. Som delvis tog bort mycket av tillit, drömmar och tron på kärleken. Tron på den andra människan.

Vi skulle äta middag hemma hos honom. Jag hade handlat.
Jag hade minst pengar av oss två, men det var alltid jag som handlade. Alltid jag som betalade. Kär, lycklig och så jäkla blind.

Jag tror att jag hade planerat för den där dagen ganska länge.
Jag hade klippt mig, solat solarium, köpt nytt smink, gjort manikyr och en massa skit bara för att vara den snyggaste tjejen just den där dagen.
Då ska ni ändå veta att jag faktiskt inte såg så illa ut innan den där dagen heller.
Nya underkläder, nya läderbrallor och en väldigt urringad överdel låg inhandlat för dagen D. Jag visste ju vad "Musikern" gillade.

Så kom den, dagen den 14 Februari 1997.
Jag gick upp tidigt och började dagen i min lilla dusch. Åt ingen frukost, för på den tiden ville man inte se tjock ut. "Musikern" hatade dessutom tjocka tjejer.
Jag var smal, men min mage kunde ju se svullen ut om jag åt frukost.

Smuttade på en kopp kaffe vid lunch (det var lunchen) och väntade på att tiden skulle gå. Klockan 15.15 skulle bussen gå in till stan. Till min älskade kille på vår dag. Förväntningarna steg.

Halv tre.
Jag höll på att sätta i örhängen i öronen, det var det sista jag hade kvar att göra.
Jag svarade på första signalen på hemtelefonen.
Jag blev så glad när jag hörde att det var Han! "Musikern".
Jag hann väl pladdra glatt och kärleksfullt i säkert en minut innan jag kände det.
Känslan av att något var fel. Väldigt fel.

På Alla hjärtans dag. På 6-månadersdagen. På telefon.
"Musikern" känner sig låst.
Han vill vara fri och knulla runt med alla groupisar i hela världen, för det är hans plikt.
Jag får gärna fortsätta att knulla med honom, men vi kan inte vara ihop. Han känner sig så trängd då.
Bara så att jag vet.
När kommer jag och lagar maten och knullar och kan jag köpa med cigaretter?

Jag minns att jag till slut tog mig ur fosterställningen på golvet och kröp in på toaletten där jag kräktes galla och kaffe.
När jag dragit mig upp i handfatet till stående möter jag så plötsligt sanningen i spegeln.
Rödgråten, med mascara rinnande längs med kinder, hals och den djupa urringningen, stirrade jag tillbaka på mig själv. Den rödmålade munnen var utsmetad och gapade som ett frågetecken emot mig.
Men det var den trasiga själen som syntes mest. Och det överkörda lilla hjärtat.

Alla hjärtans dag fick ett nytt namn efter den där dagen.
Jag kallade den "alla smärtans dag" under många år och fullkomligt vägrade att beblanda mig med den på något sätt.
Hade jag ett förhållande, så gjorde jag mig helt otillgänglig och låtsades som att det regnade. Romantik var bara skit, och skit höll bara idioter på med.

Med exet så började jag att ta del av den 14 Februari igen.
Alla smärtans, blev till slut Alla hjärtans.
För mig med.
Men det tog 10 år innan jag började lita på att kärlek fanns igen.

Vad som händer imorgon?
Jag har faktiskt ingen aning. Men jag tror fortfarande på kärleken.

RIP Whitney Houston 1963-2012

Lördag i smärtornas tecken

Vill bara säga tack till Ann, som drog med mig på en spontan tur till stora staden igår, det var oväntat, men jätteroligt och tacksamt!
Min hjärna behöver spontana turer till stora staden oftare, annars så kommer den att gro igen helt av allt grått ludd.

Men en halvdag i stora staden sliter på det mesta, inte bara luddet i hjärnan. Så igår kväll hade jag ganska ont och idag känns det inte direkt bättre.
Jag var faktiskt lite inne på att joina Svenska Rallyt-festisarna ikväll, men jag tänker inta soffläge och vila mig i form till kommande vecka istället.
Det kommer fler inbjudande festhelger, det är jag helt säker på.

Vet ni, jag är kär!
Alldeles sådär underbart och läskigt kär!
Underbart för att det är en underbar känsla och en underbar man som är den åtråvärda i mina ögon. Läskigt för att jag inte har en aning om hur han känner för mig.
Mest läskigt för att jag nu lämnar ut mina känslor, med en viss risk för att bli totalt knäckt och hjärtesårad i slutändan.

Men man måste ju våga lite också.
Jag lever bara i detta nu och då får det banne mig bära eller brista.
Men en stor gnutta hopp om att det bär, men trots allt...vad som helst kan hända.
Jag törs, åter en gång, inte ropa "Hej".

JIPPIIIIIII!!!

Behöver jag säga mer..? ;D

Tillit

Tillit.
Ett bra ord, javisst. Men jäklar så dumt också.
Det kan ta en halv livstid att arbeta in tillit, men man kan tappa den på två röda.

Hur vet man om man kan lita på någon?
Jag har så svårt för det.
Ändå öppnar jag själv upp ganska så enkelt och släpper in, utan att egentligen veta om det är rätt.
Men hur ska annars någon kunna lita på mig, om jag inte visar att jag är att lita på?

Att visa tillit och förtroende är ju att släppa in. Ta till sig, välkomna och dela med sig.

Jag tror att jag är ganska bra på det, mina törnar och bakslag till trots.
Jag ger det lite mer tid dock, men sen så visar jag och talar om vem jag är och vad man kan förvänta sig av mig.
Jag tror att jag är ganska varm och generös. Omtänksam och lätt att prata med. Kommer med bra idéer och förstår.
Jag förstår (tydligen) väldigt mycket och man kan (uppenbarligen) prata med mig om allt.
Eller ja...det är vad folk säger i allafall. Jag får väl tro på deras ord.

Men det är jag.
Alla är inte jag och tur som tusan är väl det!

Vad jag menar är, att det är förbannat jobbigt när man själv öppnar upp och gör sitt bästa, när man inte får speciellt mycket tillbaks.
Hur mycket ska man försöka? Hur lång tid behöver en annan människa?
Jag borde ju veta.

Jag har innerst inne svårt att lita på människor.
Även fast jag släpper in, så släpper jag inte garden på ganska lång tid. Jag låter inte den andra se det, men jag vet att jag har min osynliga mur.
Kanske jag kan räknas lite som en köttätande växt som ser sådär inbjudande ut in i det sista?
Näe...det var ingen bra jämförelse.
Jag har ju inte ihjäl någon, även om den visar sig vara en irriterande, snyltande och ful fluga.

Vad jag menar är att även om jag släpper in, så betyder inte det att jag litar på. Det tar lång tid innan jag litar på, men det märks inte.
Jag vet dock att jag ju måste ge tillit, för att kunna få någon tillbaka. Jag måste öppna om jag ska få en öppen dörr tillbaks.
Och först där och då, med två öppna dörrar, där kan tillit skapas, finnas och frodas.

Just nu är bara min dörr öppen och den har varit det ett bra tag.
Det börjar kännas aningens dystert och tröstlöst att stå där i dörröppningen och titta in i en vägg varje gång...

Onsdag och ordspråk

Med samma mynt

Nu känns det tomt

Idag är det en sådan där dag då allt bara känns tråkigt, dystert, ensamt och tomt.

Jag försökte tappert hitta fikakamrat under dagen, men de jag började fråga hade en massa annat för sig och till slut tappade jag lusten att jaga gäst.
Om de vill, så kan de ju faktiskt komma hit på eget bevåg eller höra av sig på detsamma och det gör de ju faktiskt titt som tätt också.
Det var bara att jag verkligen kände att jag behövde ha någon här idag. Någon som bara var.

Jag trivs med ensamhet i vanliga fall, jag vet inte varför det plötsligt blev så jobbigt idag.
Det började redan när jag slog upp ögonen i morse.
Sängen kändes så stor och övergiven och redan där och då, inkrupen i jättetäcket, så kände jag en stor sorg över att jag vaknade upp ensam.
Hade det inte varit för hundarna, så hade jag legat kvar och gråtit resten av dagen. Jag hade skitigt fullständigt i om så hela huset frös till is.

Jag vet att alla har "sina dagar". Men det här kändes lite för mycket för mig.
Nog för att jag är känslig, men stundtals under dagen har jag känt mig så övergiven och oälskad, och känslan har varit så svår och stark att det skulle kunna ha varit så under en livstid.
Ett riktigt svårmodigt allena-mörker. En hel värld med bara mig, alla andra har åkt till månen i limousiner.
De lämnade dock några konserver. För gammal vänskaps skull.

Det är - tack och lov - bara en känsla och den infann sig av alla dagar idag.
Varför vet jag inte.
Men jag hoppas innerligt att den inte finns kvar där bredvid mig i sängen när jag vaknar imorgon igen.

Guldfiskminne

Det står chokladmousse i mitt kylskåp.

För tydligen har jag drabbats av en släng guldfiskminne. Jag fick för mig att det var lördag, men det är det ju inte.
Det är ju fredag.

Nej, så är det inte

Lite för många verkar tro att jag har varit på dejt med exet, men så är alltså inte fallet.
Exet och jag är goda vänner, inget annat.

Den snygge och snälle killen jag träffade i tisdags är ja: en bekant sedan tidigare, men nej: inte den fd sambon.
Så nu behöver ni inte spekulera mer i det.

Ska bli spännande att se vem ni kommer fram till att dejten är nu då, när det alltså inte är den ni trodde. ;)

På tal om något ovidkommande så har min mus gått och tagit livet av sig.
Datamusen. Inget annat.

Onsdag och ordspråk

Snygg med ett hjärta

Igår var jag på dejt!
Med en snygg och snäll kille vid min sida, såg jag en riktigt bra film på bio.
Den snygge och snälle killen såg sedan till att jag kom hem ordentligt, genom att skjutsa mig.
Snygg och snäll, med ett hjärta. :)

Hoppas nu bara att jag "föll ut väl", så att han fann mig, åtminstone något sånär, intressant.
För då kanske det blir en andra dejt..? ;)