I ett annat liv

Guldfiskminne

2012-02-03T19:30:00.002+01:00

Det står chokladmousse i mitt kylskåp.

För tydligen har jag drabbats av en släng guldfiskminne. Jag fick för mig att det var lördag, men det är det ju inte.
Det är ju fredag.

Nej, så är det inte

2012-02-02T09:16:00.005+01:00

Lite för många verkar tro att jag har varit på dejt med exet, men så är alltså inte fallet.
Exet och jag är goda vänner, inget annat.

Den snygge och snälle killen jag träffade i tisdags är ja: en bekant sedan tidigare, men nej: inte den fd sambon.
Så nu behöver ni inte spekulera mer i det.

Ska bli spännande att se vem ni kommer fram till att dejten är nu då, när det alltså inte är den ni trodde. ;)

På tal om något ovidkommande så har min mus gått och tagit livet av sig.
Datamusen. Inget annat.

Onsdag och ordspråk

2012-02-01T14:05:00.002+01:00

Snygg med ett hjärta

2012-02-01T14:01:00.004+01:00

Igår var jag på dejt!
Med en snygg och snäll kille vid min sida, såg jag en riktigt bra film på bio.
Den snygge och snälle killen såg sedan till att jag kom hem ordentligt, genom att skjutsa mig.
Snygg och snäll, med ett hjärta. :)

Hoppas nu bara att jag "föll ut väl", så att han fann mig, åtminstone något sånär, intressant.
För då kanske det blir en andra dejt..? ;)

Blev visst lite bloggledigt där

2012-01-31T13:10:00.003+01:00

Hoppsan, vart tog alla dagar fram till idag vägen?
Hockey på fredag, underliga nattsamtal på lördag, hockey på söndag, trevligt besök och film på måndag.
Där fick ni en snabbresumé!

Varför så mycket hockey på en och samma gång? Ja, det kan man ju fråga sig.
Men köpte man biljett till fredagsmatchen, så fick man biljett till söndagsmatchen på köpet. Och det tackar jag inte nej till.

Lördagen gick åt till TENS (tack för att jag fortfarande får låna den!) och vila, även om natten till söndag bjöd på några telefonsamtal som drog mig ur min skönhetssömn. Efter fyra stängde jag av ljudet på telefonen, så jag fick frid i allafall.
Låg dock ett tag och funderade på om någon skulle komma och knacka på dörren om jag inte svarade, men jag vet mer än tror att mina kära hundar har satt sig i respekt förut och somnade därför tryggt.
Som tur var fick vi alla sova ifred utan objudna gäster.

Söndagsmatchen var bland de roligaste jag skådat på länge. Det var en snabb och rolig match rakt igenom, alla tre perioderna!
Att det dessutom satt en liten tjej med (vad jag tänkte på) en aning av tourettes några rader bakom, gjorde inte matchen sämre - tvärtom. Det var längesen jag skrattade så mycket!
Hon var alldeles underbar och till slut satt hela sektionen och skrattade hjärtligt. Inte åt henne, utan med henne.
En suverän hockeymatch på alla dess vis!

Måndagen tillät jag mig att sova lääänge, men till slut var det så kallt i huset att det bara var att sega sig upp och börja elda.
När inte hundarna vill ligga på golvnivå och dessutom försöker komma under täcket, då vet man att det är kallt!
Det gjorde ont i kroppen igår, men jag tvingade mig ut på en kort promenad med hundarna ändå. Jag tror att det var solen som lockade ut mig på villervalla. Det var så vackert med guldgnistrande skimmer i frosten att fötterna nästan rörde sig automatiskt.

Några timmar senare fick jag trevligt besök och det spelades lite spel (kul!) och sågs på film innan kvällen blev natt och jag blev ensam med djuren igen.

Så blev det tisdag. Idag.
Det känns som att tiden bara sprang iväg dessa dagar, tycker det känns som om jag nyss kommit hem från den första hockeymatchen och helgen är kvar.
Lustigt hur det kan bli ibland.

Men jag gråter inte.
För ikväll ska jag på dejt! :D

"This is it. Don't get scared now."

2012-01-27T12:33:00.000+01:00

Frusen och ingen hjärna

2012-01-27T11:12:00.005+01:00

Jag har varit så frusen senaste dagarna.
Det har inte varit överdrivet kallt ute, men det blåser en riktigt bitter nordanvind som tar sig igenom varenda skrymsle här i kåken. För att inte tala om kläderna.

Efter att ha eldat ihärdigt hela dagen och hela kvällen lång, så är det lite för behagligt och varmt uppe i sovrummet. Så varmt och jobbigt har det varit i några nätter, att jag bestämde mig för att byta till sommartäcket. Och det gjorde en klar förbättring för den tröga sömnen.
Har i några nätter sovit som en klubbad säl och beter mig som en 100-åring på sömnmedel när klockan ringer på morgonen.

Jag är alltid segare än segast på morgonen.
Det är inte bara lederna som knäpper, sprakar och smärtar stelt, utan även hjärnan är på vift någonstans i ett grått ludd.
Råkar jag någon gång ha sällskap vid frukostbordet, så får jag sitta och koncentrera mig som en idiot på att inte säga dumma eller konstiga saker. Tyvärr slinker en och annan groda i allafall och även fast jag skulle kunna skylla på att jag är trött (vilket jag är, något alldeles fruktansvärt trött!), så gör jag inte det. Och just det förstår jag inte varför ärligt talat.
Jag menar, det är ju stundtals så lätt att skylla på allt annat här i livet..?

Igår tog det sex timmar och lika många koppar kaffe, innan jag började känna av någon form av tankeverksamhet där uppe i kontoret.
Seriöst? Man kan ju nästan få för sig att man har näringsbrist.
Får nog bli en bit mörk choklad och ett halvt glas rött efter frukosten i fortsättningen. ;)

Onsdag och ordspråk

2012-01-25T02:24:00.002+01:00

Utan Dina Andetag

2012-01-24T01:51:00.000+01:00

Ibland blir saker och ting bra ändå

2012-01-23T15:44:00.004+01:00

Jag hade inte ens hunnit skriva klart mitt förra inlägg förrän det stod en vänlig själ och knackade på min ytterdörr i lördags.
Jag hade lagt ut en vink på Facebook om mitt tillstånd och en god vän som inte bor så långt undan kom till undsättning med en TENS-apparat! Halleluja!

Jag har ju fått låna TENS ifrån sjukhuset i omgångar, men efter sista gången så får jag inte låna något mer, utan måste köpa en själv.
Jag har inte riktigt de pengarna nu och det svider faktiskt, för TENS är det bästa jag kan använda emot min smärta. Den är tusen gånger bättre än all morfin i världen.

Så jag lade mig på soffan, med duntäcke, filtar, värmekudde, TENS och smärtstillande i ca tre timmar.
Efteråt kände jag mig mör och smärtan satt ju i, men jag åkte på fest, drack lite alkohol trots allt och kände mig social och delaktig i diverse samtal och födelsedagsfirande.
Jag åkte hem relativt tidigt (för att vara mig), men jag kände mig nöjd trots allt.
Jag kom alltså mot alla odds iväg och jag överlevde. Och - framför allt - jag var inte någon börda.

Ibland så blir liksom saker och ting bra ändå i slutändan.

Ja men såklart..!

2012-01-21T15:07:00.005+01:00

"Åderlåtning" funkar ganska bra.
Jag är fortfarande lite smått förkyld, men kämpar på.

Jag var så glad över denna dagen, för jag ska på födelsedagskalas och lederna har verkat mått så bra på sistone, förkylning och sömnlöshet till trots.
Kände dock lite stickningar under gårdagen som brukar betyda att det kommer att hända något, men de var inte värre i morse.

För en timme sen bara small det till, mina leder fullkomligen skriker och jag sitter och försöker tänka positivt, ta det kallt och inte gråta, inte gråta...det är "bara" smärta, inget farligt...
Den här kognitiva skiten funkar ibland, men inte nu.
Jag inser också att jag aldrig kommer iväg på fest om jag inte trycker morfin pronto.
Och med morfin i kroppen - ingen alkohol. Med den här värken - ingen långdragen fest.

Fasen också!
Jag skulle ju sova över, vi skulle fnissandes pimpla vin i pyjamas när de andra gästerna åkt hem och vi skulle ha roligt och ta igen en massa tid som gått förlorad de senaste åren.
Nu grinar jag bara för att inget blir som det var tänkt och för att jag såg fram så mycket emot den här kvällen.

Visst, jag kommer väl iväg, och jag får säkert roligt ändå, men jäkla skitoväder.
Jäkla, jäkla skitsnö!
Inte gråta, inte gråta, det är "bara" smärta, inget farligt...

Underbart är skräck

2012-01-20T23:49:00.004+01:00

Magen som det fladdrar i av miljoner fjärilsvingar.
Hjärtat som slår så hårt att det känns som om det ska slå ut ur bröstet.
Leendet som omedvetet sprider sig från kind till kind.
Tanken som inte vill sluta tänka.

Den allra mest underbara av livets känslor.
Men också den mest skräckinjagande.
För tänk om inte du känner likadant..?

Bloggflytt för brudarna Gruus

2012-01-19T23:17:00.005+01:00

Sista gången får det verkligen vara nu.
Mina kära hundar för till och från sin talan om sitt hemska, och stundtals även roliga, liv i en egen blogg.
Ni hittar den länkad i blogglistan till höger, eller så kan knalla direkt om ni trycker...

HÄR!

Been there, done that

2012-01-19T17:58:00.002+01:00

Kommer aldrig någonsin att sätta mig i en sådan här position igen.
Tiden bara rinner iväg och man har bara ett liv.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article14222394.ab

En liten lista igen

2012-01-19T13:35:00.006+01:00

Februaribarn hade gjort en liten lista och jag gillar ju enkäter och sånt... :)
Här kommer min version i allafall.

1) Vad gjorde du för 10 år sedan?
Jobbade, festade, tävlade dressyr med min häst, tränade som en idiot, jobbade och festade lite till.

2) Vad gjorde du för ett år sedan?
19 Januari i min almanacka förra året är helt tom. Men jag gjorde det här inlägget i bloggen.
Enligt kalendern så hade jag dagen innan ett avslutningssamtal med min knäppgökskurator som jag fick gå till i samband med att jag fick en kronisk sjukdom. Och dagen efter var jag på hockey, Färjestad- Djurgården. Djurgården vann. :/

3) Fem snacks du gillar:
Nötter av alla dess slag.
Mörk choklad.
Oliver.
Ostchips.
Dessertost.
-Min snackslista hade sett heeelt annorlunda ut om jag inte hade ätit LCHF. ;)

4) Fem sånger du kan hela texten till:
Värmlandsvisan.
Kärleken förde oss samman.
18 and life.
Kärleksvisan.
The Story.
-Jag har visst blivit lite skadad efter att ha sjungit på en massa bröllop...

5) Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:
Betala av mina bröders lån och skulder.
Se till att mamma fick ett bättre boende och vård.
Resa.
Köpa mig ett eget hus.
Bjuda mina käraste vänner på en lyxig SPA-helg och en brakfest som alla och ingen skulle komma ihåg.

6) Fem dåliga vanor:
Sover för lite.
Äter för lite.
Lättirriterad.
Stundtals dåligt självförtroende.
Svårt att lita på andra människor.

7) Fem saker du gillar att göra:
Läsa.
Titta på film.
Vara ute i naturen.
Fotografera.
Lyssna på och utöva musik.

8) Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa:
Päls.
Haremsbyxor.
Lädermask.
Sen har jag nog inga no, no:s kvar. Tror jag i allafall!

9) Fem favoritleksaker:
Datorn.
Androidtelefonen.
TV:n.
Kaffebryggaren.
... ... ..!

10) Fem personer jag vill se göra den här utmaningen:
Äh, sånt här ska man bara göra om man vill och har tid.
Jag ser helst att alla gör vad de själva vill göra, än vad jag tycker att de ska göra.
Slår därmed ett slag för självständigheten!

Onsdag och ordspråk

2012-01-18T01:50:00.002+01:00

Två flugor i en smäll och lite magi

2012-01-17T17:16:00.008+01:00

Förkylningen från helvetet fick nyss sällskap av mensvärken från helvetet.
Ja, men hellre allt på en gång, än lite då och då. Vad kommer härnäst tro?
Bring it on!, säger jag bara.

Förr lät man åderlåta folk som var sjuka, för att få "det sjuka" att komma ur kroppen och på så vis kurera personen.
Så kanske jag har något att se fram emot om några dagar?
Massor med vitlök, C-vitamin, Echinagard, Esberitox och diverse fantastiska örtteer har haft noll effekt så här långt, så förhoppningsvis gör lite blodförlust susen.

Något säger mig att vinterns instabila väder har en orsak till att så många är sjuka och aldrig verkar bli friska.
En dagen varmt, andra dagen kallt, tredje dagen fuktigt, fjärde dagen storm, femte dagen regn, sjätte dagen snö, sjunde dagen sommarbölja...
Det känns som att jag har fått en typisk vårförkylning som aldrig vill ta slut, med skillnaden att det inte är vår än, utan fortfarande vinter.

* * *

I natt låg jag i sängen och tittade på månen och grät en liten tår och kände mig så ensam och besviken på livet.
Då kom en av katterna och satte sig nära mitt ansikte vid kudden, och där satt han sedan i över en timme. Ibland slickade han mig på handen och i ansiktet, ibland tittade han bara på mig, mest vakade han ut i mörkret.

Så drog som en varm vind genom sovrummet och det kändes som om någon lade sig och höll om mig bakifrån i sängen. Inget obehagligt alls, bara jättetryggt och skönt.
Snälla missen lade sin panna emot min under en stund, sedan gick han i sakta mak ifrån sin "vaktplats" och hoppade ner från sängen och knatade ut ur rummet.

Besviken på livet kan man vara och har all rätt att vara ibland.
Men ensam, det är jag inte. <3

Vissa saker vill man bara inte veta

2012-01-15T19:46:00.003+01:00

Har legat, suttit och stått med huvudvärk gällande en sak de senaste dagarna.
Vissa saker vill man bara inte veta...
Jag hör inte till de personerna som doppar näsan i blöt och lägger mig i andras privatliv. Jag hör till dem som man kan vända sig till med allt och det stannar här.

Jag hör också till de personerna som innerligt hoppas att mina godaste vänner är så goda, att de skulle tala om för mig om de får höra eller veta något, även som de vet skulle såra mig. För så gör de godaste av vänner. De är ärliga och stöttar och backar upp i vått och torrt oavsett.

Så det är med mycket vånda jag har funderat och funderat å det senaste.
Kan jag såra någon så med det jag fått veta (som jag vet är riktigt och korrekt, inga lösa rykten), eller ska jag tiga? Vara kompisen som vet, men inte säger något?

Jag hör också till de personerna som inte kan ljuga.
Jag kan försöka ibland men blir endera totalt genomskådad, eller så får jag så dåligt samvete direkt efteråt att jag är tvungen att berätta att jag ljög.
Så om allt skulle komma i dagen (vilket saker och ting alltid brukar göra i sinom tid) och jag blir frågad om jag visste något?
Snacka om sämsta kompisen jag skulle bli då. Vara då.

Skulle det vara jag som var min kompis, så hade jag velat att någon berättade för mig, utan pardon. Jag skulle bli skitförbannad om jag fick höra att folk visste, men inte sagt något.
Men min fina vän är sårbar och skör i grund och botten, jag vet att informationen skulle fullkomligt knäcka personen i fråga och jag skulle aldrig vilja såra någon så, inte ens min värsta fiende.
Så hur ska jag bete mig? Jag vet inte själv.
Bara att känna till informationen är jobbigt nog. :/

Så känns det ibland

2012-01-15T13:24:00.001+01:00

Idag ska Julen ut

2012-01-13T16:51:00.003+01:00

Tjugonde Knut, då ska granen dansas ut.
Och det har jag gjort idag. Klädde av den allt tingeltangel och ställde ut den på altanen.
I år hade jag turen att få en relativt barrfri gran och den ser faktiskt nästan precis lika tjusig ut nu, som den 22 December. Så därför hade jag inte hjärta att bara dra iväg den till skogen i blasket, utan ställde den alltså sonika ute på altanen, med vatten i granfoten.
Men den ser lite naken ut stackarn... :/

Går man in på Facebook så pågår det hysteri över att det är Fredag.
Eller för att det är Fredag den 13:de för att vara mer exakt.
Om jag är skrockfull?
Njae...litegrann. Jag går ju inte gärna under stegar eller slår sönder speglar frivilligt.
Men Fredag den 13:de har jag nog egentligen inte upplevt som en otursdag. Någon gång kanske, men då hade de där sakerna kunnat hända när som helst egentligen.
Jag har aldrig förknippat det med specifik otur just för dagen.
Faktum är att jag brukar ha lite mer tur än vanligt på just Fredag den 13:de om man ska slå ut det på alla år.

I år känner jag ingetdera åt något håll dock.
Förkylningen har visserligen blivit sämre, med tjock hals, en massa mysigt slem som fastnar överallt och hosta som kommer och går.
Men otur? Nej. Jag har varit förkyld länge. Sedan före Jul.
Därför kom jag bara till att dansa ut granen och adventsbelysningen idag, för sen sa kroppen stopp.
Tomtarna och gardinerna får jag ta under helgen. Eller när jag orkar. Eller när jag får hjälp.
Med lite tur så kanske jag lyckas dansa ut förkylningen ur kroppen också.

Awards

2012-01-13T07:58:00.007+01:00

Jag tackar ödmjukast Emelie och Tessan för båda award:erna!

När man får utmärkelsen ska man tacka den man fick den av samt länka till den bloggen.

Till award:en hör också en liten uppgift, man ska skicka den vidare till fem bloggar som har mindre än 200 följare och låta dem veta det genom att lämna en kommentar hos dem.
Ingen svår uppgift eller hur? :)

Jag skickar award:en vidare till:

Anna
Februaribarn
Louise
Lena & Lapptussarna
Kicki

Once upon a time

2012-01-12T13:35:00.001+01:00

Ikväll börjar det en ny serie på kanal 5 kl. 20.00.
Den heter "Once upon a time" och jag kommer troligtvis att följa den maniskt.
Här får ni en liten förhandstitt. :)

Onsdag och ordspråk

2012-01-11T02:10:00.002+01:00

A nice day

2012-01-10T16:23:00.004+01:00

Fyllda vedlårar inomhus.
Eldar i både kamin och vedspis och har en härlig (kanske lite varm) inomhustemperatur på 22 grader.
Alla rum/golv dammsugna.
All tvätt vikt och inlagd/inhängd i skåp och lådor.
Diskmaskinen urplockad.
Renbäddad säng.
Nyduschad.

A nice day!

Valmöjligheter

2012-01-09T16:15:00.004+01:00

Varmt badkar eller duntäcke i soffan?
Det är kallare ute, vilket också betyder kallare inne. Och jag är fortfarande förkyld och allmänt frusen.

Det finns dock lite som behöver tänkas över innan det tappas upp ett eventuellt bad.
Det snöar och mina leder är s t e l a.
Morgonstelheten sitter fortfarande i trots att det är eftermiddag, men det beror nog mest på att det inte är mer än 16 grader inomhus.
Det skulle alltså vara både väldigt skönt och uppmjukande att täcka kroppen i varmt, ångande vatten.

Men det vore tråkigt om jag inte blir så uppmjukad där i varmvattnet, för då kan det vara väääldigt krystat att ta sig ur badet när vattnet har kallnat.
Med lite vilja och jäklaranamma, så brukar det gå om jag inte tömmer ur vattnet. I allafall om lederna inte är helt stelopererade.
Idag törs jag nog inte chansa... :/

Duntäcke och (banne mig om jag inte ska hämta värmekudden också!) soffa it is.
Då kan jag dessutom titta på några avsnitt av Homeland också.
Om jag inte somnar vill säga.

Mitt år 2011

2012-01-08T01:09:00.009+01:00

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Separerade ifrån exet. Min enda sambo so far. Det var en ny upplevelse.

Höll du några av dina nyårslöften?
Jag hade inte något nyårslöfte.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
O, ja. 2011 var en babyboom utan dess like...

Dog någon som stod dig nära?
Nej. I år slapp jag äntligen några sådana besked.

Vilka länder besökte du?
Dagsvisiter i Norge och Finland.

Är det något du saknat år 2011 som du vill ha år 2012?
Kärlek. Trygghet. Bättre hälsa. Skoj. Mer pengar.

Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
28 Augusti = min äldsta bror fyllde 40 år. 14 September = min mamma fyllde 60 år.

Vad var din största framgång 2011?
Jag tillät mig äntligen att inte stanna i ett dåligt förhållande, utan valde att bryta upp - något jag skulle ha gjort för min egen skull för längesen.

Största misstaget?
Förra året gjorde jag inga misstag. Alla beslut var väl genomtänkta och analyserade.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Fortsatt sjukskriven sedan länge. Har dock haft njurproblem, och det var något nytt och absolut inget kul.

Bästa köpet?
Böcker och mindre(storlek) kläder. :)

Vad spenderade du mest pengar på?
Spenderade inte så mycket pengar 2011.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jajamän. :)

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Mikael Wiehes låtar fick nytt liv med "Så mycket bättre". Likaså kom Laleh upp i nytt ljus.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det har varit ett jobbigt år med otroligt mycket tårar. Det var längesedan jag var så ledsen som jag var förra året.

Vad önskar du att du gjort mer?
Visat min vilja.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Varit likgiltig.

Hur tillbringade du julen?
Mestadels ensam.

Blev du kär i år?
Blev nog lite kär i mig själv för första gången på länge.

Läste du någon bra bok under 2011?
Jodå, jag har läst massor med läsvärda böcker. Det gör jag varje år.

Favoritprogram på TV?
Så mycket bättre. Det okända. Grey's Anatomy.

Största musikaliska upptäckten?
Hittat tillbaka till proggen.

Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Ja. Nej.

Något du önskade dig men inte fick?
Önskade mig kärlek, men det uteblev rätt rejält från alla håll.

Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Deppade i all min ensamhet.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Pengar. En tidigare separation. Snällare sjukdomsbild.

Hur skulle du beskriva din stil år 2011?
Smalare. Piggare. :)

Vad fick dig att må bra?
LCHF. Separationen - till slut.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Är alltid sugen på Gerard Butler. ;)

Vem saknade du?
Pappa. Alltid.

De bästa nya människorna du träffade?
Tjejerna i NOS. Min nya reumatolog. Han...H.

Vad säger man? Tråkig fakta

2012-01-06T00:06:00.009+01:00

Om jag fick välja, bestämma själv, drömma fritt, tro på hoppet?
Då ser det om fem år ut på följande sätt:

Man - älskad, aktad, vacker på alla sätt i mina ögon och i mitt hjärta.
Hem - hus/villa eller gård, så lantligt som vi kan komma överens om.
Barn - två. ;)
Hälsa - så bra som det bara går. Men ovanstående skulle göra mig lycklig och bara det är en hälsovinst.

Jag måste få släppa ut mina tankar här ibland. Det är MIN blogg.
Jag skaffade den inte för att fjolla runt och "se på mig!". Jag skaffade den för att min hjärna höll på att sprängas och jag var tvungen att få ut lite av orden någonstans.
Det var inte poppis med blogg när jag började blogga och det var endast närmast sörjande som då och då kikade in och läste mina rader.
Nu är det betydligt fler. Och desto fler som opponerar sig.

Många som läser om när jag skriver om längtan, lust, drömmar och funderingar kring livet, ni verkar tro att jag ska ha allt det där imorgon. Helst idag.
Men jag är, min fantasi och min drömvärld till trots, ganska realistisk.
Jag vet att det inte är så lätt eller går så fort, även om man skulle vilja. Ibland så måste även saker ta lite tid, även fast man egentligen inte vill det heller.

JA. Jag vill ha barn.
JA. Jag längtar efter att älska en man igen.
JA. Jag skulle vilja skaffa barn med den mannen som allt klaffar med (nej, inte vem som helst enbart för att producera en unge!).
JA. Jag längtar efter en familj.
JA. Jag vet att saker och ting behöver tid och sker i sinom tid i ett förhållande.

MEN. Tänk om det aldrig kommer någon man att älska?
MEN. Tänk om jag bara har en chans och ingen mer?
MEN. Ska jag aldrig kunna skaffa barn för att jag är singel?
MEN. Tänk om jag inte har all den där tiden?

Det finns kvinnor som både blir gravida och föder barn utan problem i 40-årsåldern.
Jag vet det. Och kanske jag har sådan "tur" jag med?
Jag brukar inte ha tur, så jag räknar inte med det.
Nu ska ni få lite tråkig fakta om det här med fertilitet. Sådant som jag ofta tänker på, eftersom jag även tänker på det här med att så småningom skaffa barn.

Visste ni att:

Kvinnans ålder är en av de viktigaste faktorerna som påverkar fertiliteten. Kvinnor är som mest fruktsamma i 20-årsåldern även om många kvinnor blir gravida när de är äldre än trettio år. Fruktsamheten minskar tills de når 30 års ålder och avtar sedan snabbt när kvinnan blir 35 och närmar sig 40 år. Det vanligaste allmänna fertilitetsproblemet hos kvinnor är problem med ägglossningen (ovulation).
Möjligheten för en kvinna att bli gravid vid 35 års ålder är ungefär hälften så stor som vid 20 år. Möjligheten minskar till 10 procent för kvinnor som är 40 år gamla.
En 37-årig kvinna löper ungefär 25 procent risk att drabbas av fertilitetsproblem. För en 41-årig kvinna är risken 50 procent och för 43-åriga kvinnor är risken 75 procent.
Hos män minskar fertiliteten långsamt från omkring 35 år. Den vanligaste orsaken till manlig ofruktsamhet är avvikelser i antal spermier, rörligheten och/eller spermiernas form.
Många män är fortfarande fertila i 50-årsåldern och ännu senare, men andelen män med problem med spermiekvaliteten ökar. Mäns fertilitet sjunker visserligen mer gradvis än kvinnors, men den försämrade fertiliteten i högre åldrar kan påverka barnets hälsa.

Men vad de flesta inte vet är att det inte bara är fertiliteten som sjunker med en kvinnas ålder, nej, det uppstår faktiskt betydligt fler risker att bli gravid och föda barn ju äldre man blir.

Till exempel:

Risken att få ett barn med en genetisk avvikelse ökar med åldern. Till exempel ökar risken för Downs syndrom (från ett barn på 885 vid 30 år, till ett på 365 vid 35 år, ett på 109 vid 40 år och ett på 32 vid 45 år).
Eftersom kromosomavvikelser är den vanligaste orsaken till missfall, ökar även risken för missfall med åldern. Slutligen visar också de flesta studier att risken för kejsarsnitt ökar för kvinnor över 35, även om man inte exakt känner till orsaken till detta.
Det främsta hindret för en kvinna över 35 kan dock vara att bli gravid. Kvinnor är som mest fertila mellan 20 och 24 års ålder. För kvinnor mellan 35 och 39 år har fertiliteten sjunkit med minst en fjärdedel. Chansen för kvinnor mellan 40 och 45 att bli gravida har sjunkit med 95 % jämfört med kvinnor i tjugoårsåldern. Även med fertilitetsbehandlingar, t.ex. provrörsbefruktning, har kvinnor svårare att bli gravida i takt med att de blir äldre.

Kan ni nu, kanske åtminstone lite, sätta er in i hur och vad jag känner?
Förstå den stressade längtan som gör att jag emellanåt blir så ledsen och dyster?
Jag tror att de flesta tjejer och speciellt befintliga mammor förstår min längtan, mina tankar och mina drömmar ganska så bra.
Men. Jag vet också att alla inte får barn. Även om de vill och har (eller borde ha) alla förutsättningar. Orättvist som fasen.
Det kanske inte blir några barn för mig heller, det kanske inte är meningen. Jag hoppas inte att det är så, men jag vet ju inte.

Så i min hjärna pågår därför något slags manifest.
Där jag ser mig själv i det där huset/villan/gården om fem år. Med min älskade man och våra två barn. Och hundarna och katterna.
Det är min dröm och längtan som jag bara inte alls kan slå ur hågen, hur jäkla dum, orealistisk och töntig den än må vara för just dig som läser.
Men det är min dröm, min längtan och min jäkla blogg, så var så hygglig och respektera den.

När tänkaren tänker ihjäl sig

2012-01-05T00:31:00.012+01:00

Nytt år var det ja.
Nya tankar, men gamla också förstås.
Jag släppte tanken om barn för en stund. Lät allt annat rinna igenom och fokuserade på mig, min hälsa, mitt liv, mitt hjärta och den lilla hjärnan full i grått ludd.

Häromdagen låg jag i badkaret och helt plötsligt bara slog allt upp igen, som en blixt från den vintriga himlen:
"Men barn då, Sundinska, du måste ju skaffa barn snart innan det blir för sent!"
Därefter hittade Fångarna på Fortet och Gunde Svans ivriga dalmasröst fram bland luddet:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!"

Sex månader kvar till bitter, barnlös (singel?) 34-åring.

Hur blev det så här?
Vad hände med "jag ska få mitt första barn innan jag fyller 26, mitt andra innan jag fyller 28 och mitt tredje innan jag fyller 30."?
Jag vet att man var ung och dum och inte alls snusförnuftig, men för en del så blev det ju precis så.
För varje kompis som blev gravid, så önskade jag så högt att det nästa gång skulle vara min tur. Min tur att smeka den obefintliga gravidmagen vid fikabordet, eller i stallet, eller på jobbet, eller på kryssningen(de skulle ändå klura ut det eftersom jag inte drack alkohol). Och det skulle få vara min tur att berätta att det minsann fanns en älskad parvel i min mage som snart skulle få världens kärleksfullaste morsa.
Men det blev aldrig så.
Vart på vägen brast det för mig?

Jag lekte länge. Längre än vad jag hade tänkt. Inte för att jag behövde, utan för att jag kunde. Och för att jag var så rädd att det känsliga hjärtat skulle haverera på vägen.
Det var lättare att leka, än att blanda in känslor och bli sårad.
Sen insåg jag att tre barn inte är kul. Jag är tredje barnet. Tredje hjulet. Griskultingen som gud glömde.
Ett barn är inte heller kul. Bortskämd, med överdrivet bekräftelsebehov och ingen att leka med.
Två barn. Där har vi det! Två barn innan jag fyller 32. Ja! Det fixar jag!
Och med facit i hand så borde det kanske ha gått så, blivit så. Jag hade kunnat fixa det, OM jag hade levt med någon med samma dröm.

Men icke. Inte ens det fixade jag. Som min "kära" mamma så vänligt talar om.

Liggandes i badkaret med chokladdoftande skum, med blicken flackande emellan de tända ljusen och handen som ömt höll i glaset med rödvin, så kom tankarna åter.
"Fy fasen vad tragiskt. Man ska inte ligga så här själv, man ska dela det här med någon man älskar. En man som man känner sig trygg med och kan skratta ihop med. Men jag ligger här själv...ensam."

Därefter dundrade Gunde, rödnäsad och gnäggandes, in i luddet igen:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!!!"

Sen var det kört.
I glaset blandades sälta från tårarna som tyst tog sig över mina kortisonsvullna kinder och ned i det blaskiga rödtjutet.
Jag är fortfarande precis lika ensam och barnlös som tidigare.
Som för 1 år sedan. 5 år sedan. 10 år sedan.

Så går det när man väntar.
Väntar på bättre tider. Väntar på bättre ekonomi. Väntar på bättre jobb. Väntar på att studera färdigt. Väntar på rätt man. Väntar på större bostad. Väntar på att ha rest jorden runt fyra gånger. Väntar på att köpa hus och bil och hund.
Man blir gammal, bitter, ensam och barnlös.
All väntan är mitt livs största misstag.

Onsdag och ordspråk

2012-01-04T00:01:00.001+01:00

Wow..!

2012-01-03T00:47:00.004+01:00

Det är inte ofta jag imponeras av mig själv - aldrig för att vara exakt.
Men igår kväll, ojoj, jag var ju riktigt bra..! :D

Fick naturligtvis positiv feedback och åter igen, veta att jag har en väldigt bra och varm energi.
"Naturbegåvning!"
Jätteroligt att höra och dessutom känna, för det gjorde jag verkligen den här gången.

Den vänliga kvinnan som var underbart snäll och körde mig hem, eftersom kvällen drog över tiden och min taxi väntade förgäves, sa dessutom att jag hade det härligaste skrattet hon någonsin hört.
Och det gjorde mig precis lika glad som allt annat! :)

Andra tillfället till lärdom

2012-01-02T13:22:00.003+01:00

Jag kom aldrig iväg förra månaden. Det var lite för mycket med allt just då.
Jag hade blivit ensamboende, julen var i antåg, hälsan sviktade och sömnen ville inte infinna sig.

Nu är jag förvisso fortfarande lite förkyld, men har varit det så länge att jag åtminstone inte kan vara så väldigt smittsam längre. Kanske att det ställer saker på ända ändå, men jag vill inte missa en gång till. Det blir så väldigt långt emellan då.
Dessutom är jag väldigt nyfiken för vad som komma skall och eftersom jag känner en väldigt positiv energi(utöver förkylningen), så vill jag ta tillvara på den.

Minns ni ens vad jag luddar om? :)
Jo, jag var ju iväg på en liten, ska vi kalla det "gathering" igen kanske, i november.

Jag hade lääänge tänkt på detta och velat ta steget, men kände att motståndet i min närhet(dåvarande sambon/combon bl.a.) inte lät mig ta steget.
Jag är envis och självständig som fasen och borde i normala fall ha struntat fullständigt i vad någon annan tyckte egentligen, men på något sätt så var det som att allt bara kunde kvitta just då.
Inget var roligt och jag såg bara mörker.
Känns hemskt att säga att ljuset i tunneln uppenbarade sig väldigt fort när vi väl bestämde oss för att splitta, men så var det verkligen. Mitt liv började igen när vi gick isär.
Det hade legat i en frystank eller något liknande i 3-4 år och bara väntade på att tinas upp.

Upptinad och med luft under vingarna, och ytterligare några månaders betänketid(och en riktigt hästspark i röven av Kicki :)), så kom jag då äntligen iväg på ett första möte.
En mörk och kall kväll i November.
Som blev ljus och varm för varje minut tills allt var över och jag kände mig så glad efteråt.
Och dagen efter var bara ett fnittrigt lyckorus. Skrattar när jag tänker tillbaka på det!

I allafall, för att inte tjata bort hela dagen i bloggen...ikväll åker jag igen.
Och jag ser fram emot det. :)

Första dagen på resten av mitt liv

2012-01-01T23:09:00.003+01:00

"Nej. Inte roligt."

Men så blev det ändå. Jag försökte trots allt göra det bästa av det.
Jag åt god mat, lyssnade på bra musik, tittade på Grevinnan & Betjänten och fnissade som sig bör.
Och när klockan slank närmare tolvslaget, byltade jag så på mig vinterjackan och tog med vinglaset ut. Halkade över vägen och ut på grannens gärde, där möjligheten att se så mycket fyrverkerier som möjligt uppenbarade sig.
23.59 skickade jag ett enda sms och sedan öppnade sig ett nytt år.

Stora, vackra kinesiska lyktor flög högt ovan mitt huvud och det small, sprakade och lyste av alla dess färger runtomkring.
Kom på mig själv att fälla en tår eller två, men inte för att jag var ledsen utan av lättnad.
Äntligen var så det där jäkla, enda långa skitåret över!
Många skitår har kommit och gått, men 2011 tog nog fasen priset.
Redan innan det tog slut, så lättade många stenar och öppnade sig några dörrar, men det känns som en befrielse att det äntligen är över.

Härifrån till evigheten. Första dagen på resten av mitt liv.
Nu kan det väl bara bli bättre.
God fortsättning alla fina!

Nyårsafton

2011-12-31T10:51:00.002+01:00

Till alla bloggare, läsare av denna blogg,

kära vänner och familj
skulle jag härmed vilja önska ett riktigt levande och härligt

GOTT NYTT ÅR!

HAPPY NEW YEAR!

Imorgon smäller det

2011-12-30T14:47:00.004+01:00

Och var så snälla- skjut bara raketer och bomber på 12-slaget, tänk på alla djur och människor som är skotträdda och mår dåligt av fyrverkerierna!

Med det sagt så kan jag väl åter börja tänka på min nyårsafton. Just nu ser den ganska ensam, tråkig och minimal ut.
Är fortfarande förkyld, men den lilla basilusken har nog tänkt sig att sitta kvar ett tag verkar det som. Bara att leva vidare och hoppas på att det ger med sig snart.
Läser man på tex Facebook, så är jag definitivt inte ensam i allafall, och jag ska dessutom vara både glad och tacksam över att jag bara har en förkylning och inte ligger med vinterkräksjuka!

Kanske det är meningen att jag ska ligga hemma i soffan och kurera mig imorgon.
Allt händer ju av en anledning och med tanke på vilken dunderfest förra nyårsafton bjöd på, så kanske det ska vara lite lugnt och dant i år.
Men jag är öppen för förslag, för det är roligare att fira in det nya året med andra, än att göra det själv.

"Skål...på mig. Å Gött Nytt då..."
Nej. Inte roligt.

På din dag

2011-12-29T09:25:00.002+01:00

Onsdag och ordspråk

2011-12-28T08:49:00.002+01:00

Det är farligt att bli för glad

2011-12-27T18:13:00.000+01:00

Man ska inte ropa "Hej!" förrän...ja, när då egentligen..? :/

Luftad

2011-12-26T16:52:00.006+01:00

Igår kväll efter att jag suttit hemma några timmar och jäst julmat, så sprätte det plötsligt till i kroppen. Det var som om kolsyra bubblade i lederna och jag kände så otroligt starkt att jag ville dansa!
Men ut på krogen lockade inte. Visste att några goda vänner hade talat om en trubadurkväll på lokala pizzerian hemma i ursprungsbyn, men de skulle inte dit längre.

21.15 gick gasen i bott. Hittade andra vänner med samma mål.
21.30 stod jag i mysbyxor i köket och beställde färdtjänst.
21.55 hade jag lyckats tråckla på mig snyggare kläder, smetat in fejset i diverse färger och stod och väntade på bilen som fem minuter senare tog mig till mina gamla hemtrakter.

22.25 satt jag smått obekvämt på ett vardagsrumsgolv och pussades med tre söta hundar(varav en alldeles underbar 10-veckorsvalp, åååh!) och försökte dricka lite rött och prata med alla trevliga.
23.00 gick vi så ner till lokala pizzerian som jag inte varit till på nästan fyra år. Så gissa om det var roligt när en i personalen kände igen och kom ihåg mig!
Det mesta var sig likt sedan sist, både interiör och människor. :)

Jag var ju så danssugen innan jag åkte hemifrån, men trubaduren sög verkligen...
Jag fann istället att jag trivdes alldeles utmärkt med att sitta till bords och prata med människor, varav en del jag inte sett på mycket länge.
En del vin slank förstås ned och personalen såg verkligen till att jag fick valuta för pengarna. Så välfyllda glas får man inte ens hemmavid!

Vi avslutade med en ganska lugn efterfest som kändes som ett bra avslut på kvällen.
Väl hemma intog jag julmaten i kylen, tittade på film och kom så i sängs när natten gick över till morgon. Mätt och nöjd. :)

Det blev inget luftande av de lurviga, men ibland har man bara ett behov av att träffa andra människor helt enkelt.
Kändes bra att sätta det behovet först, istället för att sitta kvar på röven här hemma och bara låta tiden rulla.
Och...jag mår finemang på alla sätt och vis, så här dagen efter!

Årets julklappar

2011-12-25T19:22:00.004+01:00

Jag fick mycket trevligt besök på Julaftonskvällen och stortrivdes i sällskapet. Tack Tomten!
Julklappsdelningen idag på Juldagen hos storebror, med glada brorsbarn och en relativt lugn mor, var också positivt.
Och årets julklappar var definitivt av det bättre slaget. Tack igen Tomten! ;)

Summa summarum:
Jag var lite orolig över Julen i år, men jag måste säga att den artade sig väldigt väl med tanke på hur illa jag befarade att den skulle bli.

Årets julklappar:

Drog ett kort Julafton till ära

2011-12-24T13:42:00.003+01:00

Julafton 2011

2011-12-24T02:34:00.007+01:00

Så blev det äntligen Julafton.
Köttbullar rullade och stekta, skinkan griljerad, julklappar inslagna och gran fixad och klädd. Ni ser den här bredvid.
Inte den vackraste jag har haft genom åren, men en grön och grann gran som doftar friskt och gott och som lyser upp lite i mitt hjärta.

Klockan är ca 02.00 på natten.
Jag är trött, jag har bara inte försökt gå och lägga mig. Känner mig ensam, även om hundarna har härjat under kvällen och det har varit en evigt ut-och-in-spring på katterna.
Men hur glad jag än är över djursällskapet, så hoppas jag att Tomten kommer med en kärleksfull present i år.

Även om man skulle vilja, så önskar man sig inte kärlek i julklapp.

"Kära Tomten!
Jag önskar mig en man som vet vad han vill och som är snäll och trygg och rolig. Han bör kunna älska mig för den jag är, inklusive alla mina fel och brister.
Han bör vilja ha barn om en inte alltför avlägsen framtid, han bör gilla djur och gärna tycka om musik och film och vara en lugn klippa att luta sig emot när stormen drar över."

Ja, DET vore något det! Världens bästa julklapp.
Kanske att Tomten faktiskt kommer med något liknande?
Eftersom jag tror på Tomten fortfarande, så tror jag ju också på att min önskan når fram. :)
Men till dess...

En riktigt GOD JUL önskar jag er alla!

Trevlig helg!

Egentligen ingen stress

2011-12-22T12:57:00.004+01:00

Sitter lagom förkyld i godan ro och dricker lite kaffe.
Har handlat alla julklappar, men de är inte inslagna.
Det är lugnt. Hinns med.
All mat finns i kyl, resp frys. Skinkan ska griljeras och köttbullar ska rullas och stekas.
Är väl bara köttbullarna som tar tid och är lite jobbigt, men det är lugnt det med.

Gran ska fixas och kläs.
Om jag inte fixar en gran så kommer julen att kännas halv. Har aldrig någonsin firat(eller genomlidit) en jul utan julgran. Men det tar både tid och ork att göra själv. Speciellt som snön vräker ned utanför.
Inget ont i snö, men om bara kroppjäkeln kunde samarbeta lite bättre, än att gå och bli förkyld precis nu? Som om det inte räckte med allt annat menar jag?
Om det bara var lite bättre rent allmänt, så vore allt så mycket lättare.

Ved ska bäras in.
Tungt, tråkigt och tidsödande, men ett nödvändigt ont. Är ju inte så bra att bli kall nu inte.
Städa lite.
Tråkigt, men det är ju ganska skönt efteråt.

Helvete vad det snöar nu!
Ved är nog en bra början. Medan jag fortfarande kommer ut.

Julklappsrace

2011-12-21T11:44:00.003+01:00

Idag vankas det julklappsrace i stora staden.
Jag räknar kallt med att jag inte kommer att bli ensam...
Men kanske att jag är en av få som kommer att lalla runt utan stress?

Jag tycker egentligen inte om att shoppa och ränna i affärer, men under rätt förutsättningar(lite folk, gött väder och bra humör) så gillar jag att gå runt på stan och bara titta i fönster, iaktta människor, ta en kaffe och njuta av att bara vara.

Idag ska jag nog försöka få in lite sådant emellan affärerna och julklapparna.
För vädret är gött och humöret på töpp! :)

O Helga Natt

2011-12-19T09:52:00.003+01:00

Granknyckning

2011-12-18T13:30:00.010+01:00

Vad man gör när man har tråkigt en söndag:

Granknyckning

Etymologi:

Ordet granknyckning kommer från ordet enjävvlarooligräjj på gammal fornsvenska , vilket betyder 'för mycket fritid'. Detta kan tyckas förvånande i dag, då mycket granknyckning är professionell och många har granknyckning som jobb snarare än som fritidssysselsättning.

Granknyckning och inköpt gran:

Ibland används begreppet "granknyckning" inom svenskan synonymt med "inköpt gran", men orden är egentligen inte helt utbytbara.

På värmländska används i dagligt tal dock begreppen granknyckning och inköpt gran som nästan synonyma. Skillnaden mellan orden blir hela tiden mindre och begreppen används ofta om varandra. Båda orden betyder numera oftast fysisk aktivitet i form av personliga tävlingar helt utan fastsatta regler.

Historia:

Sport och tävlingar fanns redan i människornas äldre civilisationer, till exempel antas det baserat på fynd ha pågått granknyckningsaktiviteter i utkanterna av Torsby kring 2000 före Kristus. Andra äldre civilisationer där man antar att granknyckning utövats är det gamla Sunne och trakterna kring Charlottenberg.

Sportslighet:

Med granknyckssportslighet menas hur man enligt såväl aktiva som publik bör uppföra sig inom granknyckning. Exempelvis brukar man undvika att lämna skadade lagkamrater vid granknyckningsplatsen om en spelare i motståndarlaget misstänks vara fientligt inställd. Men i möjligaste mån är det viktigast att man skyddar och får hem sin gran utan utombördes beblandning.

Våld inom granknyckning kommer inte bara från aktiva och skogsägare, utan även från tränare, supportrar och föräldrar. Rasism inom granknyckning är dock ett mindre vanligt problem.

Ett annat problem som anses osportsligt är läggmatch, där granknyckaren i själva verket införskaffat lov att få knycka gran ifrån skogsägaren. Tidigare blev också amatörer som öppet tjänat pengar på sitt utövande av granknyckning avstängda på livstid från amatörförbundet om någon kom på dem.

Granknyckning och politik:

Fastän man försöker skilja på granknyckning och politik, har dock dessa ofta blandats ihop. Vid den stora marknanden 1930 använde nazisterna i Filipstad evenemanget som propagandajippo.

På grund av sin Apartheidpolitik stängdes Munkfors av från officiell tävlan i grenen i flera års tid.

Publiksport:

Sport som kännetecknas av att den drar mycket publik, kallas ibland publiksport. Granknyckning delas sällan in i denna kategorin, även om hela familjer ibland frusit av både fingrar och tår under sportsammanhanget.

Tack Wikipedia för understöd.
Hoppas att ni andra har en roligare Advent än vad jag har!
Å andra sidan, så har man ju inte roligare än man gör sig... :)

Fjärde Advent

2011-12-18T01:40:00.002+01:00

"Du är som en klok, stadig och jävligt snygg ek"

2011-12-17T12:06:00.002+01:00

Alla komplimanger är väl bra...antar jag? :)

Fick en fråga på sms av en kompis och svarade efter bästa husmorsförmåga på samma väg.
Slutligen kom då ett tacksamt meddelande:

"Dig kan man alltid lita på. Du är som en klok, stadig och jävligt snygg ek!"

Tack. :D

OMG!

2011-12-16T01:59:00.002+01:00

OMG! (=Oh My God!)

Och det är nog allt jag törs och bör yppa för tillfället.
Men fasen vilken glad liten skit jag är! :D

Borde jag skämmas?

2011-12-14T21:55:00.005+01:00

Har en lustig känsla i kroppen.
Det låter skumt och dumt, till och med lite hänsynslöst att säga att jag har sörjt klart.
Men det är så det känns.

Skulle jag träffa Mr. Right(jaja, han finns väl inte ens...:/) imorgon så skulle jag vara redo att gå vidare.
Konstigt!
Jag som alltid varit en person som behövt mycket tid till att tänka, känna efter och analysera. Behövt tid att gråta ut och slicka mina sår i det mörka hörnet.

Jag vet att läkeprocessen blev annorlunda denna gång, vid detta uppbrott.
För det första så var frågan uppe på tapeten redan sommaren 2010. Och sedan dess så hängde det liksom ett grått moln över hela förhållandet på något sätt.
Vi hade också börjat förstå att våra framtidsdrömmar inte alls såg likadana ut.
Och vi sa båda att det kändes mer som om vi var två kompisar som bodde ihop.
Så efter så lång tids "förberedelse", så antar jag att jag vet vart jag står. Jag har haft gott om tid till att analysera och gråta och sörja medan vi fortfarande var ihop.

Kan det vara så att jag redan är redo för att trampa vidare på min lilla väg?
Tycker själv att det känns jobbigt att berätta, för jag skäms nästan lite över att jag känner mig "hel" redan.
Borde jag inte gråta och snyfta och känna mig liten i minst ett halvår till?? :S

Onsdag och ordspåk

2011-12-14T00:49:00.002+01:00

Lucia

2011-12-13T02:02:00.004+01:00

Välkommen Lucia i midvintertid
Välkommen som gäst i vår stuga
Nu kommer Du till oss med hopp och med frid
Spel upp ni adventstidens fuga

Låt höra ditt budskap, låt höra din sång
Sprid ljus i vart sinne på jorden
Som ljusbärarinna Du kommer var gång,
till den mörka och kyliga Norden

Det mörknar alltmer i världen,
kring mänskornas hem och hus
Mina tärnor, de dröjer på färden
Jag sänt dem att bringa ljus

Låt oss på dörren till julen glänta,
till vilken Lucia ett förebud är
Att sjunga dess sånger vi ivrigt längta,
att höra dess klockor från fjärran och när

Grattis Tequila 3 år!

2011-12-12T00:25:00.006+01:00

Tequila som liten valp. Katterna var större! :)

Ett år gammal och full i bus (och Fan...)!

Två år gammal och börjar bli vuxen. Eller inte... :)

Grattis Tequila på 3-årsdagen!

Tredje Advent

2011-12-11T01:19:00.002+01:00

Källor

2011-12-08T15:57:00.007+01:00

Skrev och frågade en jurist om vad som gäller när man gör källanvisningar på nätet.
Eftersom jag själv tyckte att jag var bussig och delade ett recept i en receptbank häromdagen, men som inte var mitt eget påhittade recept.
Visste inte hur jag skulle göra med källanvisningen, men eftersom jag lade med en egen bild och hade källa till receptinnehavaren om man klickade på käll-länken, så valde jag alltså efter mycket om och men att ange denna blogg som källa. Jag var ju ändock den som lade in receptet och det framgår tydligt i blogginlägget att jag inte är receptets ägare.

Dock blev det ramaskri för detta.
Jag var "tjuv, tog cred för andras slit" osv, osv...
Många mail och kommentarer(som jag valt att inte publicera) har varit ganska så hårda, en del hotfulla och de flesta andra väldigt fula.
Jag ansåg dock inte att jag stulit receptet, absolut inte! Jag angav ju källa, även om man hamnade där i andra hand. Använde mig också av en egen bild och att det kändes fel att lägga in en annan källa med min bild(för kopiera bilder får man inte göra).

Ramaskriet och lynchmobben fortsatte och jag tog därför kontakt med en jurist igår för att helt enkelt få svar på vad jag hade kunnat gjort annorlunda, vad som är rätt och fel osv.

För det första så har man inte äganderätt på tex ett recept, man kan inte få patent på ett sådant. Det finns också olika källor och i det här fallet så är den som kommit på receptet en sk. "primärkälla".
Jag som valde att dela receptet är en "sekundärkälla".
Primärkällan är alltid den mest tillförlitliga, så vill man ha bästa informationen så ska man höra/se den.

I det här fallet, när jag dessutom ändrade något på både receptet och texten ifrån primärkällan, samt lade in en egen bild OCH lade till primärkällan på länk, så anser denne jurist att jag inte gjort något brottsligt eller fel.
Jag hade kanske kunnat gjort det snyggare om jag lagt till primärkällan i receptet på receptbanken, men det framgår trots allt ändå om man klickar på sekundärlänken vart ifrån receptet härrör.
Jag har alltså varit en tydlig sekundärkälla i detta fall.
Hade jag däremot lagt till någon annans bild på banken, då hade jag stulit.
Jag tackar så mycket för den informationen!

Har detta till trots valt att jag hädanefter inte mer kommer att lägga ut recept på receptbank, varken mina egna eller andras eller omarbetade eller något.
Faktum är att jag känner mig så ledsen över alla kommentarer och hot som strömmar in, att jag funderar på att bara ägna mig åt LCHF inom hemmets alla fyra väggar utan att varken delge om det på bloggen eller prata om det med någon annan. Gå ur grupper på nätet osv.

Har tappat sugen på mänskligheten överhuvudtaget.
Jag försökte aldrig "ta över" eller "ta cred" för receptet alls, bara dela till alla andra som letar bra recept så här inför juletid. Bara vara bussig alltså.
Och jag har bett om ursäkt både en och två gånger och förklarat mig lika många, men det verkar vara en sekt eller något där ute som njuter av detta.

Hur som helst.
Det kommer inga mer recept alls på den här bloggen(som för övrigt inte ens är en mat- eller LCHFblogg).
Nu får ni hädanefter bara läsa om mina tragiska och smärtsamma dagar.
Lev ett bra liv allihop.

Onsdag och ordspåk

2011-12-07T01:37:00.002+01:00

Haha, roligt!

2011-12-05T11:22:00.001+01:00

Lussekatter LCHF

2011-12-04T13:24:00.014+01:00

Lussekatter LCHF

5 ägg
0,5 dl sukrin
50 gr smör
1 dl grädde
0,5-1 gr (1-2 pkt) saffran
1 dl kokosmjöl (köps på hälsokost/nätet. Kokosmjöl går INTE att göra själv!)
4 msk fiberhusk
2 tsk bakpulver

Vispa 4 ägg och en äggula(spara äggvitan att pensla katterna med) med sukrinet i en bunke.
Vispa länge(använd elvisp genom hela receptet), gärna i 4-5 minuter, så det blir riktigt luftigt.
Smält smör i en kastrull och blanda ned grädde och saffran.
Vispa sedan ned smörblandningen med äggblandningen.
Blanda alla torra ingredienser i en skål och blanda väl.
Blanda sedan ned i smeten och vispa så det blandas väl. När smeten börjar degig och lägga sig lite efter kanterna på bunken så är den klar.
Ställ undan bunken och låt degen vila i minst 15-20 min.

Rulla 10-15 katter, beroende på hur stora du vill ha dem, och lägg på en plåt med bakplåtspapper.
Pensla med den sparade äggvitan.
Vill man, så kan man strössla lite riven kokos eller krossade nötter på katterna.

Grädda i 175 grader i mitten av ugnen i 15 minuter eller tills de fått en fin färg.
(Jag fick ihop till 12 lussekatter och de behövde faktiskt 20 minuter i min ugn(!)).
Lussekatterna går utmärkt att frysa ned.

Receptet är hittat hos Mariannslchf.se

Andra Advent

2011-12-04T00:04:00.002+01:00

Saffransmuffins LCHF

2011-12-03T01:09:00.013+01:00

Saffransmuffins LCHF

4 ägg
0,5 dl sukrin
125 gr smör
0,5 gr (1 pkt) saffran
1 dl kesella
100 gr Philadelphiaost
1 krm vaniljarom
2,5 dl mandelmjöl
0,5 dl kokosmjöl
1 msk fiberhusk
2 tsk bakpulver

Mal mandlar i en mandelkvarn om du inte har färdigt mandelmjöl.
Vispa ägg och sukrin poröst.
Smält smöret och blanda ned saffran.
Vispa ned smör/saffran, kesella, Philadelphia och vaniljarom med äggen/sukrinet.
Blanda de torra (resterande) ingredienserna för sig och rör sedan ned dem med smeten.
Klicka upp smeten i 15 st muffinsformar på en bakplåt.

Grädda i 175 grader i ugn i ca 25 minuter.

(ursäkta den dåliga bilden, för dåligt ljus, plus att min ugn är fortfarande för varm så de ser brända ut...men det var de inte! :))

Receptet är hittat hos 56kilo.

Tomten läser min blogg!

2011-12-02T17:14:00.004+01:00

Vet ni en sak?
Tomten läser min blogg!
Hur jag vet det?
Jo, för han kommer redan på måndag till mig med en liten radio som jag kan ha på sovrummet, så att jag ska få hjälp med sömnen!

Tänk att han gör en sådan tripp så många dagar före Julafton, bara för lilla sömnlösa mig.
Han är allt bra snäll Tomten! :)

1 December

2011-12-01T11:40:00.006+01:00

Någonstans tidigt i morgontimman när det tog i och blåste som bäst, då föll jag in i djupsömn. Inte så länge dock, för jag hade ju en klocka som ringde kl. 8.00...
Jag tog kortisonet på sängkanten och lade mig igen och blundade. Allt medan fönstren skallrade och träden piskade utanför.
Oljuden kändes rofyllda.

När jag låg där och blundade, så kom jag att tänka på att mamma berättade en gång för längesen, att hon alltid var tvungen att sätta sig vid symaskinen och sy för glatta livet när jag var liten. Det var nämligen enda sättet att få mig att somna. Det maniska oljudet ifrån den gamla Huskvarnan sövde mig alltså.
Kom även att tänka på att jag under en längre tid när jag var i tonåren, alltid lät radion på stereon stå på hela natten. På en jättelåg ljudnivå, så att jag nästan knappt hörde själv vad de sa eller spelade. Men tillräckligt högt för att ljudet skulle hjälpa mig att somna lättare.
Under samma tidpunkt hade jag också med mig en freestyle med musik när jag var på ett ridläger, för att lyssna på så att jag skulle kunna sova.

Men varför har jag inte tänkt på det förut?
Problemen är ju inte nya, jag har alltid haft perioder där jag har haft svårt att sova.
Nu har jag inte varken någon stereo eller radio längre, men en liten radio borde ju inte vara så dyr.
Om inte annat, så kanske Tomten kan komma med en om en sisådär 23 dagar..?

Stiltje

2011-11-30T23:58:00.003+01:00

Det hände så mycket i början och jag fick, med en massa god hjälp, upp pulsen rätt bra här hemma efter exet flyttat ut.
Säng kom på plats, med gamla resårmadrasser och en ny bäddmadrass. Stenhård, men i allafall - en säng.
Vi tvättade i mängder, allt från gardiner till sängkläder, till en massa annat som jag ville tvätta. Jag hade över huvudtaget ett väldigt behov av att få rent och utstädat så mycket som möjligt.

I fem dagar körde vi stenhårt.
Sen behövde mina vänner jobba och göra saker i sina hem och jag kände att jag hade fått så mycket hjälp med det viktigaste och borde klara resten själv i sinom tid.
Men så fort jag blev ensam igen, så avtog allt.

Det ligger kläder lite här och var, det ligger papper precis överallt, det står halvfulla lådor med saker som ska gås igenom, alla böckerna som skulle packas upp ligger kvar i lådorna och hemmet känns halvt.
Skulle väldigt gärna vilja låta alla som vill, komma när de vill, men har fortfarande ångest över att det inte händer något.

Varför gör jag inte bara lite emellanåt när tid och ork finns?
Istället för som nu, sitter allmänt stilla vid TV:n eller datorn eller framför kaminen.
Jag ser framför mig vad som behöver göras, hur jag ska göra det och hur det kommer att se ut efteråt. Men jag kommer liksom inte till skott.
Har ingen lust.

Det är väl där skon klämmer. Jag har ingen lust alls.
Får tvinga mig själv att gå ut och ta in ved, men det är ju bara för att jag inte vill att vi ska frysa.
Idag hade jag ändå såpass mycket vett i huvudet, att jag passade på att handla lite medan jag ändå var i stan och lämnade blodprover.
Jag äter varje dag, mest för att medicinerna behöver något att hålla sig fast vid i magsäcken.
Sömnen är fortfarande katastrofal och någonstans så tror jag att jag omedvetet inte låter mig sova, för att det inte är klart än. Jag måste göra klart här hemma.

Jag tror att det är därför. Ingen ro, ingen rast, förrän jobbet är färdigt.
Så imorgon ska jag göra ett nytt försök.
Skicka lite städvillig energi är ni snälla! ;)

Onsdag och ordspåk

2011-11-30T22:11:00.002+01:00

29 November

2011-11-29T13:50:00.003+01:00

För tre år sedan var vi i Göteborg, jag och exet. Vädret var ungefär detsamma den helgen som det är nu. Det regnade och var rått och grått.
Men det gjorde inget. För vi var kära och nyförlovade. Med framtiden för oss.

Idag skulle det alltså ha varit vår 3-åriga förlovningsdag.
Förhållandet är över sedan i somras, exet har flyttat ut och min förlovningsring ligger och samlar damm i badrumsskåpet.
Saker och ting ändrar sig här i livet.

Jag trodde att jag skulle grina och vara fylld av vemod och kärleksfulla minnen idag.
Visst tänker jag tillbaka och minns, men jag har inte gråtit en tår. Än i allafall.

Det brinner en eld

2011-11-29T02:13:00.002+01:00

Det knastrar hemtrevligt ifrån kaminen. Värmer skönt också.
Jag har legat nedbäddad i soffan nästan hela kvällen. Bara några små uppgångar för att ge djuren mat och föda mig själv.
Det är mitt i natten och sömnen lyser med sin frånvaro.

Jag tänker mycket på framtiden, men jag svävar inte iväg för tillfället. Känner mig stadigt strandsatt utan att för den sakens skull ha ångest.
Även om oron och stundtals negativa tankar gnager, så känner jag också ett lugn som jag inte känt på länge.
Ge det lite tid.
Ena sidan tänker att inget är meningen, andra tänker ta det lugnt.
Beroende på dagsformen så hoppar jag lite emellan.

Nu känner jag lugnet sippra genom blodådrorna.
Hela kvällen har varit både lugn och mysig och hemtrevlig. Men trots det, så har jag större delen av kvällen känt en saknad efter närhet.
Dela filt med någon i soffan. Ta fram två koppar till kaffet. Kramas i TV-reklamen. Prata. Skratta. Bli kliad på ryggen. Känna trygghet.

Ge det lite tid.

Har massor med tid.
För mycket tid för att tänka och känna efter. :/

Love Actually

2011-11-28T00:02:00.010+01:00

Jag hann med allt som skulle hinnas med till gårdagens första Advent.
Lite jobbigt är det att ha blivit förkyld mitt i allt, men man kan ju inte få allt här i världen och jag är inte så dålig att jag ligger i allafall. Och en förkylning går ju över dessutom!

Adventskvällens TV-agenda bjöd på den underbara, men också tragikomiska filmen Love Actually.
Jag såg redan första gången jag såg den, likheter mellan rollfiguren Sarah(Laura Linney) och mig själv. Hann inte se speciellt länge in i filmen denna gång, för att inse att det inte ser så annorlunda ut nu heller.

"Sarah" är den blyga tjejen som inte är varken modeinriktad eller speciellt ung längre.
Hon är hemligt förälskad sedan flera år tillbaka utan att våga ta steget och när hon väl gör det, så ringer hennes bror och kräver hennes uppmärksamhet såpass i den grad att kärleken och allt annat privatliv går om stöpet.

Vi är lika i de avseenden att vi båda inte är purunga längre, inte är modeinriktade, vi kan vara förälskade i en och samma person i evigheter utan att våga säga eller göra något åt det och större delen av vårt privatliv kretsar kring den där telefonen som den där nära släktingen ringer på 100 ggr om dagen... Och de där samtalen slukar så mycket energi att man inte orkar med något annat.

När jag träffade exet och vi till slut flyttade ihop, så insåg jag vad mycket plats min släkting tog av mitt liv och vad mycket hon sedan försökte äta av vårt gemensamma liv.
Med peppning och stöd lyckades jag öka avståndet lite. Tillät mig att inte svara i telefonen hela tiden, osv.
Jag tillät mig äntligen att få ett eget liv! Tillät mig att andas min egen luft igen.

Men nu, ensam i det här stora huset, utan en sambo att ta hänsyn till och för mycket egentid... Energislukaren har tagit tillbaka sin tid i mitt liv och jag vet inte om jag orkar bry mig att det äter upp resten av det.

En kompis sa i lördags att "Nu sitter du fan inte på arslet och låter livet springa, nu jävlar ser du till att tala om för varenda singelkille här i världen att du värd allt och lite till och ta mig fan får dem att inse det också!"

Men jag är ju den där blyga tjejen som ju har så svårt att bara "stiga på". Ibland är det jobbigt att knacka också.
Så gör jag det ibland ändå och tar det där jättesteget som är så jobbigt, men dörren öppnas inte och då får självförtroendet en liten törn.
Det var inte meningen.
Det är nog meningen att jag ska vara själv och bara ta hand om henne.
Det är nog inte meningen att jag ska få barn eller ha en egen underbar familj eller oavkortat få älska en man som får mig att känna mig som en kvinna.

Antar att ensamma Sarah i filmen tänker precis likadant.

Första Advent

2011-11-27T11:31:00.002+01:00

Avlägset men så nära

2011-11-26T01:30:00.003+01:00

Det är natt till lördag.
Jag har väldigt ont i händerna, men försöker skriva lite ändå. Jag hoppas på att bli trött nämligen. En bok att läsa är ju bättre än att sitta vid datorn, men jag orkar inte hålla i någon nu. En ljudbok på mp3 hade varit toppen förstås, men har ingen sådan tillgänglig tyvärr.

Jag har tagit några växtbaserade sömntabletter och väntar även på att dessa ska ge "utslag".
Har knappt fått sova något alls i över en veckas tid. All stress och oro gör det omöjligt för kroppen och hjärnan att få ro.
Jag sover bara korta stunder och kommer aldrig ned i djupsömnen, som är så viktig för kroppen för att kunna återhämta sig. Jag vaknar hela tiden, av allt eller absolut inget och även fast jag känner mig trött, så går det inte att sova. Spelar ingen roll om jag matar hjärnan med intryck eller försöker matta ut kroppen, så varvar det någonstans därinne något så ini, att det inte ens spelar någon roll att bensinen tar slut.

Idag gav jag mig en ordentlig genomkörare som innehöll både taxiresa, IKEA-besök, en titt på Systembolaget, för att sedan avslutas med en matshopping på ICA Maxi. Allt på fredag och löningsdag för att göra det så jäkligt som möjligt.
Väl hemma väntade tvätt på att tvättas, disk på att diskas och redan tvättad och torkad tvätt på att vikas. Och Idol, där dessvärre den allra bästa sångerskan fick halka ut på ett fisigt bananskal.

Men är jag efter denna dagen trött? Oh ja. Och fy vad fötterna och resten av kroppen skriker.
Kan jag sova? Nej.
Just nu har jag bara i huvudet att jag måste orka ta fram allt älskat Adventspynt imorgon. Julen är viktig för mig, likaså Advent. Jag är aldrig tidig, men heller aldrig sen.
Dock känns Advent väldigt avlägset just nu...hehe, eller hur?!

Men nu ger händerna upp här, så jag gör ett nytt försök.
Håll tummar och tår för att jag får sova denna natt, hela natten!

För att förtydliga (än en gång)

2011-11-23T17:52:00.002+01:00

Mitt liv vore inget utan mina djur.
Jag lägger så gott som inga pengar alls på nöjen, på hobbies, smink, kläder eller resor.
Utan mina djur skulle livet se väldigt tomt och ångestfyllt ut.

Det är tack vare hundarna som jag varje dag ger mig fasen på att komma ur sängen och orkar jag ut, så är det de som drar med mig.

Kärleken jag känner när en katt plötsligt hoppar upp i knät, gosar i ansiktet på mig, innan den försiktigt bäddar ned sig på mina ömmar ben och värmer dem så länge jag vill.

Jag somnar aldrig ensam på kvällen och jag vaknar aldrig ensam på morgonen.

Hundarna varnar alltid om besök, både planerat och ickeplanerat.

Och när vemodet kommer, när ögonen vattnas och till slut svämmar över, ja då kommer de alla och sätter sig eller lägger sig nära, nära. De tittar på mig och jag vet att mer kärlek än så här, det får man aldrig av en människa.

Jag får ofta kommentarer att jag borde "göra mig av med djuren och sätta mig i en billig etta med kokvrå i stan". Att det finns "möjligheter till ett bättre liv".
Möjligheter till ett bättre liv genom att sitta ensam på en yta man knappt kan vända sig på och titta ut på betong?
Känna den härliga doften av avgaser när man öppnar fönstren?
Inte kunna somna för att grannen har fest och vakna av att den samme spelar musik eller borrar i väggarna?

Skojar ni eller?!

Så mycket jag önskar mig

2011-11-22T23:35:00.005+01:00

Jag har alltid tänkt och tyckt att pengar inte gör en lycklig.
Men nog skulle lite stålar pigga upp mig i min misär alltid!
Det är så mycket saker jag skulle vilja ha eller behöver ha, men jag vänder och vrider redan på pengarna som inte ens kommit in än.
Inser också att brorsbarnen kommer att bli mer besvikna än förra året, för vad har jag råd att ge dem i julklapp? En penna? Ett suddgum?

Stod och smorde in mitt ansikte efter duschen idag och insåg att min ansiktskräm införskaffades någon gång i mitt tidiga vuxenliv. Ja, inte den här burken, utan märket, sorten!
Jag gick in och läste på nätet och min ansiktskräm hänvisades till den ungdomliga hyn, för tjejer mellan 18-20 år... Jag är 33!
Den har ju funkat rätt bra, men även om jag inte drivs till döden med hjälp av rynkor(än), så ändrar ju sig huden med åren och behöver annan formula, som det så fint heter.
Så jag bestämde mig för att när det finns pengar, så ska jag skaffa en ny sorts ansiktsvård för min hudtyp, för min ålder.

Sen så är det ju de här böckerna som jag så gärna skulle vilja ha - NU!
Har inte läst någon bok på ett par månader och att läsa om ännu en lockar inte nu. Jag skulle vilja ha lite nytt att läsa.
Det finns tre böcker, eller ja, fyra är det väl egentligen, som drar i tarmen för tillfället. Men det finns inga pengar. Så surt!

Några fler mattor så vi slipper förfrysa fötter/tassar i vinter, en ny stekpanna om något ska gå att äta framöver, lite mer husgeråd rent allmänt(en del har ju försvunnit med exets flytt).
Hundarna ska vaccineras snart och så är det julklappar...

Kanske kan min förlovningsring bringa in lite cash i kassan, för guld står ju ganska högt i värde nu. Men den ger nog inte så mycket, en 1000-lapp kanske. Bättre än inget förstås.
De där saknade pengarna ifrån FK med, men det verkar dröja med förhandlingarna. De pengarna skulle vara ett väldigt välkommet tillskott nu!

Tills vidare så fortsätter jag att dra in på utgifter.
Har sagt upp alla tidningar, ska säga upp kontraktet på handikappcykeln, minska på färdtjänstresor och bara åka när det är som mest nödvändigt.
Leva lite på luft och hoppas på att min ekonomi inte sätter mig på alltför stora prov framöver.
Allt går ju om man vill!

Fix you

2011-11-21T19:49:00.000+01:00

I keep dancing on my own

2011-11-21T19:31:00.005+01:00

Igår gick flyttlasset för exet.
Jag satsade på att tömma skallen och försöka greja så mycket jag orkade hemma. Det gick inget vidare.
Ensamheten är inte jobbigt, men ändå så är den det.
Fördelen med att bo själv är att jag får saker jag velat/tänkt göra länge gjorda. Ja, i den mån jag kan och orkar i allafall. Men visst är det konstigt, det borde ju vara tvärtom!
Sista året med exet låg verkligen i allmänt stiltje. Jag märker och förstår det nu.

Det jobbigaste med att han har åkt är att djuren sörjer. Hundarna är jättedeppiga och katterna är irriterade över saknade möbler och förändringarna.
Jag tog med mig jyckarna på en kort promenad under dagen, för det brukar pigga upp dem, men de släpade benen efter sig och verkade bara tycka att det var jobbigt.
Tequila började dessutom dagen med att matvägra, något hon inte gjort på länge.

Jag hoppas att jag kan hålla ihop trådarna, få iordning på hushållet och samtidigt ge dem alla extra mycket kärlek nu när de har det jobbigt.
Bara inte min egen kropp faller på kuppen, för då blir jag också irriterad och vill bara ligga och sova...och kommer att göra det också.

RIP Lasse Brandeby 1945-2011

2011-11-20T21:20:00.001+01:00

Kaos

2011-11-20T01:58:00.001+01:00

Både yttre och inre.
Men mest i det här stackars huset, som förtjänar bättre.

Snart händer det

2011-11-18T12:02:00.005+01:00

Som de säger på Triss-reklamen.
Men jag blir inte rik på pengar, även om liverfarenhet absolut inte är fy skam.
Hade ju varit skönt att ha haft en buffert nu förstås, men jag är optimist av naturen och kan se ett ljus i fjärran även här.
Allt går om man vill.

På söndag flyttar exet ut.
Som jag bävat för denna dagen tidigare!
Nu vill jag bara att det ska gå fort och smidigt så jag kan börja leva normalt igen. Sista dagarna har känts mer krystade än vanligt och om den blivande ensamheten skrämt mig förut, så ser jag fram emot den nu.
Ett tag i allafall. Sen blir den väl för påtaglig och då hoppas jag att skyddsnätet tar emot mig. Igen.

Men jag är inte ensam med problem, krämpor, tankar och ångest.
Jag märker av att många mår dåligt, om det är mörkret som fångat in dem eller tiden i sig, det vet jag inte. Men det gör mig ont.
Jag är alldeles för blödig för att se ett djur eller en människa må dåligt, vara sjuk eller lida.
Då gör det ont i mitt lilla hjärta och jag blir plötsligt den där personen som önskar av hela min själ att jag bara kan lyfta händerna och skänka en massa kraft till de som behöver den bäst.
Tänk om det vore möjligt! Då skulle minsann världen se betydligt ljusare och gladare ut.

Så länge så hoppas jag att de som behöver mig, inte räds att komma hit och höra av sig om de behöver hjälp. Om de behöver prata. Om de behöver någon som lyssnar. Om de behöver känna sig mindre ensamma för en stund. Om de behöver sig en kopp gott kaffe eller varför inte ett gott skratt?
Jag vet att de inte kommer för att de anser att jag har det tillräckligt.
Men av någon konstig anledning så mår jag inte sämre av andras problem. Däremot mår jag bättre om jag kan hjälpa till med dem.
Så hör av er och kom förbi när helst ni behöver och/eller vill. Jag finns här och är bara för er när ni behöver det. <3

Premiär!

2011-11-16T03:25:00.000+01:00

Vi är värda så mycket mer

2011-11-15T00:04:00.001+01:00

Step forward

2011-11-14T12:42:00.000+01:00

Mycket bilder

2011-11-14T12:18:00.005+01:00

"Vad mycket bilder du lägger ut på bloggen hela tiden. Varför skriver du inget istället? Ja menar, du kan ju skriva!"

Ja, det kan man fråga sig.
Har väldigt mycket tankar (ganska precis som vanligt), men känner mig inte i något stort behov av att skriva ned eller delge dem.
Har mer och mer känt ett behov av att prata med människor på sistone och det tycker jag är väldigt sunt. I allafall när man, som jag, gärna stänger sig inne eller ute beroende på hur man mår.
Jag mår nog ganska pissigt med facit i hand, men försöker prata och socialisera ändå.
Lite tafatt emellanåt, men det kan nog bero på att en och annan inte är någon jag brukar prata med.
Nya kontakter helt enkelt. Sundinskan är på frammarsch igen!

Men lite tankar får jag väl försöka plita ned då, eftersom jag blivit tillfrågad...

Alla frågar hur jag mår efter uppbrottet ifrån exet. Som om att allt bottnar i enbart det.
I början gjorde det nog det med, men jag tror nog att jag har hämtat mig ganska bra.
Det som känns mest jobbigt nu är inte själva avslutandet av vårt förhållande, utan allt runt omkring.
Jag kommer att tycka att det blir jättejobbigt på många sätt och vis när han flyttar, men på lika många sätt kommer det att bli skönt också.
Det har varit jobbigt att bo ihop under den här tiden, men den har också hjälpt till mycket i läkeprocessen.
Jag kommer inte längre att sörja att min stora kärlek flyttar ut, men jag kommer att sörja och sakna att min bästa kompis flyttar.

Det som gör mest ont nu är besvikelsen över att känna mig så misslyckad, att behöva "starta om" 33 år gammal. Att fortfarande inte ha lyckats nå det där målet om kärlek, barn och gemensamt hem. Om en gemensam framtid och ett gemensamt liv med en man jag älskar.

Det som gör näst ont är förlorandet av en familj.
Med exet följde underbara svärföräldrar, svåger, mormor och morfar. Alla så vänliga, hjälpsamma och gulliga. Åh, vad jag kommer att sakna dem! :(

Den tredje spiken i min personliga kista är besvikelsen från min mamma.
Istället för att ringa och delge graviditetsbesked, giftermålsbesked eller något annat roligt "familjebesked" som hon väntat på med spänning sedan dagen jag föddes, så ringde jag och berättade att jag är singel.
Min mor är en rak och ärlig människa och är därför duktig på att tala om vad hon tycker om just det.

Förlåt mamma, för att jag fortsätter att aldrig lyckas leva upp till dina förväntningar.
Det kanske inte räddar situationen, men jag är precis lika besviken på mig själv som du är.

Fars Dag

2011-11-13T13:57:00.002+01:00

Grattis Pappa på Fars Dag <3

Katt-mys

2011-11-12T13:24:00.005+01:00

Jag skämmer allt bort mina små sötnosar.
Idag fick Lucy en kudde att ligga och mysa på framför brasan - hennes favoritplats.

Mysan slocknade på soffbordet igår kväll och jag hade inte hjärta att flytta henne <3
Man blir så trött av alla mediciner, det vet ju jag om någon.

Filmmusik

2011-11-12T01:28:00.002+01:00

Sitter och retar mig något alldeles gruvligt på att filmmusiken till "The Red Baron" inte finns på Spotify att lyssna på.
Detta är bara så bra och här får ni några bra klipp att lyssna på. :)

11.11.11

2011-11-11T09:36:00.003+01:00

Årets datum?

Jag ska sjunga med kören på ett bröllop idag och jag hoppas att allt går väl. Så fort jag intagit frukost, så ska jag börja sjunga upp så jag har en bra stomme att luta mig emot i eftermiddag. Precis som på den gamla goda tiden. :)

Igår kom vi hem säkert, både Mysan och jag.
Hon har fått två sorters mediciner emot trolig urinvägsinfektion, men hennes blodprov visade förhöjda levervärden och det var ju inte så bra. Veterinären pratade om flera scenarion, men problem med sköldkörteln låg närmast till hands.
Blir hon inte bättre på medicinerna, så måste jag alltså fatta ett beslut därefter. Ett tråkigt beslut.

Hela kalaset gick på nästan 2000:- med mediciner och allt.
"Inte så farligt ändå", kanske ni tänker, och visst kom jag kanske billigt undan trots allt.
Men de där 2000:- hade jag behövt till nya sängmadrasser, för jag blir av med sängen när exet flyttar.
"Sov på soffan!"
Jo, men den försvinner den med...

Djuren och jag får väl helt enkelt bygga oss ett fint tält under köksbordet på kreativt barnmanér och campa därunder resten av året.
Allt går ju om man vill. :S

Jag ber inte om hjälp så ofta

2011-11-10T08:52:00.007+01:00

Har fått en tid idag kl. 13.00 med lilla Mysan.
Jag förklarade så gott jag kunde i telefonen och de var så gulliga i luren och sa att de skulle göra så gott de kunde för min lilla kissekatt, men också för min plånbok.

Kändes skönt när jag avslutat samtalet, men så var det ju det här med att vi behöver skjuts på något sätt.
Färdtjänsten erbjuder inte sina tjänster så ofta längre och jag vill inte att min lilla sjuka katt ska behöva åka samresor i flera timmar över hela stan innan vi kommer hem.
Så jag frågade combon/exet om han kunde göra ett undantag för oss. Om inte för mig, så iallafall för lilla kissen, som ju varit lika mycket hans de senaste 4,5 åren.
Han ska dessutom in till stan, för han ska ju jobba senare idag. Veterinärbesöket är ett par timmar före.

Han sa ju inte nej, men han hade fasen lika gärna kunnat göra det.
Jag har förvisso inte fått något svar alls egentligen, så får väl se om jag behöver panikragga skjuts i sista sekund.

Tillägg:
Usch, nu låter jag sådär otacksam och bitter... Som en riktig surkärring.
Han behöver ju inte alls hjälpa till om inte han vill det, vi är ju inte ihop och han flyttar snart ut. Jag måste faktiskt klara mig på egen hand och kan inte ta för givet att han kanske kan hjälpa till med skjuts ibland, oavsett det gäller en katt eller mig eller något annat.
Är bara så van att han funnits till hands under så många år, att det är en lite jobbig omställning. Speciellt nu, när katten är dålig och jag verkligen känner att hon behöver komma iväg.
Men det är ju inte exets fel, något utav det.

Det oundvikliga

2011-11-10T00:46:00.003+01:00

Mysan

Klockan är snart 01.00 på natten.
Jag hade en så bra dag igår, men nu rinner tårarna och jag är så orolig för det där samtalet jag måste gå upp och göra om några timmar. Till veterinären.

Ena katten har varit dålig en tid och jag har gjort allt vad jag kunnat för att hon ska bli bättre, men det gör ingen skillnad.
Hon har tappat så mycket i vikt på kort tid och hon springer och kissar överallt.
Hon har ätit och gjort sina behov, går ut på morgonen, in på kvällen, är kelig med hundarna framför TV:n. Men hon är bara skinn och ben, avmaskningen hjälpte föga och specialfodret för katter med njurproblem har inte heller gjort någon verkan.

Idag kände jag när jag tog upp henne att hon luktar metalliskt. Stanken satt kvar på mig en bra stund efter att jag hade släppt ned henne. Och under kvällen idag har hon gått och jamat så ynkligt. Inte "hjälp mig, jag har ont", utan mer "jag orkar inte längre".

Varför har jag inte tagit henne och åkt iväg till djursjukhuset direkt? Ja, det kan man ju verkligen undra.
Hon har haft urinstenar förut och det har tidigare avhjälpts utmärkt med det fodret hon nu får.
Hon är 13 år och oförsäkrad.
Alla som har djur vet vad det kostar att behöva åka till veterinären.

Med facit i hand har jag så gjort allt jag kan.
Imorgon ska jag ringa till veterinären och jag vet att om de vill göra tusen undersökningar och ta lika många blodprover och röntgen...då måste jag säga nej. Säga att jag inte har råd.
Eftersom inget djur ska behöva lida och inget kan göras utan alla dessa kliniska tester, ja, då har jag bara ett val.
Det oundvikliga.

Så gick den morgonen också

2011-11-09T09:55:00.004+01:00

Vilken tur att jag helt sonika vaknade före klockan idag och faktiskt valde att gå upp.
Fem minuter senare stod hyresvärden utanför dörren i morgonpyjamas och flämtade stressat fram att han glömt säga att sotaren kommer till mig idag!

Och fem minuter därefter stod sotaren och knackade på samma dörr. :)

Bra energi

2011-11-08T09:37:00.004+01:00

Så var jag iväg igår då, på en liten "gathering". :)
Fick positivt bemötande så fort jag kom genom dörren.

"Är det här jag ska vara?" frågade jag lite försynt.

Kvinnan tittade på mig någon sekund innan hon gav mig det varmaste leendet.

"Här ska du definitivt vara!"

Alla var så trevliga och vänliga, de flesta var "gamla rävar" och varit med i flera år med massa erfarenheter i bagaget. Och här smög jag in, helt grön och visste egentligen inte så mycket.
Men de visade och berättade och frågade(!) även lilla mig om saker.

"Du har en så varm och väldigt, väldigt bra energi. Vilken naturbegåvning!"

Jag hade nog växt några centimeter när jag klev ut i höstmörkret några timmar senare.
Jag kände mig så glad och lycklig, världen liksom spirade.

Innan jag somnande kände jag en väldig värme i kroppen och när jag vaknade i morse hade jag så härliga rysningar i ansiktet och på huvudet att jag blev alldeles fnissig.
När jag kände efter så var det precis som att någon höll mig ömt med två händer i ansiktet. Och känslan jag fick var bara jättemycket kärlek.

Så en bra gårdagskväll och en bra morgon. Jag lever fortfarande på efterdyningarna! :)

A Thousand Years

2011-11-07T23:18:00.003+01:00

Today's the day

2011-11-07T13:27:00.003+01:00

Jag känner mig lugn.
Har i flera dagar varit lite speedad inför den här dagen och mycket tankar ha det varit.
Jag har gjort en massa saker för att få tiden att gå och försöka hålla mig på jorden.

Igår kväll fick jag göra en massa grejer för att överhuvudtaget kunna koppla av.
Jag badade fötterna, läste, spelade Wordfeud, chattade...
Kl. 03.00 så var jag kanske lite trött och lade mig faktiskt och lät kroppen flyta ned i madrassen.

..."Mjao..? Mjaao..? MJAOOOOO!!!!"

Combon satt förstås på "sitt" datarum med största hörlurarna och hörde som vanligt ingenting.
I någon minut låg jag och försökte lura katten att jag sov, men då hoppade hon förstås upp på mig och "tramp, tramp, tramp" och "MJAAAOOOOO!" i mina känsliga, trötta öron.

Ingen kattmat i skålarna. Orutinerat. Sådant kollar man ju innan man går till sängs.
Efter rassel i kattmatssäcken vaknade plötsligt resterande medlemmar i kattmaffian till liv och jag höll på att slå ihjäl mig i mörkret, snubblandes över fyra hungriga och överdrivet fjäskande katter.
En titt i telefonfönstret på väg tillbaka till sängen påvisar att klockan hunnit fram till 04.25.
Men denna gång hann jag nog nästan bara lägga mig, sen var det som att få en smäll i huvudet och jag somnade ganska omgående.

Hann se det där gamla ansiktet i mitt igen, men hade inte alls ork att känna in vad han ville.
Men jag blev inte rädd denna gång. Tror till och med att jag log lite. :)

Åker iväg och låter lite

2011-11-06T17:49:00.004+01:00

Så var det söndag jämn vecka igen och jag åker iväg och ylar lite med kören.
Hur mycket jag än älskar musik och att sjunga, så kan jag inte sluta tänka på imorgon med stor spänning och frågan är om det blir så mycket sömn i natt. :)

Alla Helgons Dag

2011-11-05T13:25:00.003+01:00

Idag tänder jag ljus för alla där uppe
Som jag saknar här nere

Drog ett kort

2011-11-04T11:38:00.001+01:00

Illa, jag mår...

2011-11-04T00:24:00.004+01:00

Har haft några jobbiga dagar. Det har varit väldigt hög luftfuktighet och idag blev det lite kallare.
Kroppen känns inte riktigt som den brukar.
Den värker förstås, men inte sådär som den brukar. Dras med ständig värk i korsryggen utöver all den andra smärtan.
Tycker att värken har blivit betydligt värre i händerna sista veckorna, men de fungerar hyfsat trots allt. Annars så brukar värk i händerna ta ut en svullnad som gör mig stel och otymplig. De är varma som satan och värker därefter, men jag är inte så svullen, inte så stel. Det är lite udda faktiskt.

Till råga på allt så har jag börjat må skit på Tradolanet, som annars är en sista utväg att knapra i sig full dos utav när allt bara gör ont.
Jag mår illa något så ini..!
Efter att ha knaprat full dos både tisdag, onsdag och även idag, så mår jag alltså inget vidare på fler än ett sätt. Det bästa är att jag faktiskt har fått sova, ganska mycket dessutom.
Det är lättare att sova sig igenom skiten än att behöva känna varenda liten grej som händer.
Imorgon hoppas jag på en bättre dag, men eftersom det värker ganska bra fortfarande, så tror jag inte att det kommer att bli så.

Trots att allt är helvete, så fick jag mig trots smärta, illamående och extremsömn ett riktigt gott skratt när ena katten gjorde mig uppmärksam på att han ville komma in lite.
Genom att hoppa jämfotahopp från altangolvet och upp i fönsterhöjd under några minuter fick jag så syn på honom.
Det såg helt sjukt kul ut och skrattet hittade ut för en stund i smärtmörkret.

Favorit i repris

2011-11-02T16:45:00.002+01:00

Cheyenne i lekstugan som fanns vid det gamla huset vi bodde i.

Separationslistan

2011-11-01T01:05:00.006+01:00

Dagarna går, men det känns som att mitt liv står på "HOLD" just nu. Vänta.
Följde med exet till IKEA igår. Han skulle titta på TV-bänk, jag behövde provligga madrasser.
Brukar känna sådan glädje i samband med IKEA:s julskyltning, men även om jag klämde fram ett leende emot exet, så kände jag att känslan låg kvar. På "HOLD". Vänta.

Tre uppsägningsmånader gick fort. Mycket snabbare än jag kunde ana. Han flyttar snart.
Jag blir kvar här ett tag. I väntan på att nya boendet ska bli färdigrenoverat. Väntan. "HOLD".

Hittade en lista som jag mäktigt plitat ned i samband med att förhållandet tog slut.
Insåg att jag redan kunde bocka av några saker.

1. Hitta ett hus att hyra.
Check.

2. Gör klart allt gemensamt. Se därefter över telefon, försäkringar, TV, bredband osv.
Delvis check.

3. Grina dig sönder och samman.
Pågående.

4. Be om hjälp!
Svårast på hela listan. Men jag måste ha massor med hjälp när det blir min tur att flytta. Jag hoppas att jag kan få den om jag ber riktigt snällt.

5. Fira Jul även om allt är precis åt helvete.
...

6. Betala av lånet - förhoppningsvis med hjälp av de saknade pengarna från FK/jobbet.
Check. Men inte med de pengarna, för de lyser fortfarande med sin frånvaro.

7. Gör i ordning MC:n och sälj den!
Check. Men jag gjorde inte i ordning den. Jag såg till att sälja den i befintligt skick för precis så mycket pengar som behövdes för att betala av lånet.

8. Slutgrinat.
...

9. Kom på fötter.
...

10. Fundera över möjligheten till att införskaffa en billig, skattebefriad bil för att ha till hands de få gånger när du kan/törs/orkar köra. Eller om någon annan kan köra.
Jag har kört kortare sträckor några gånger per år, mestadels under sommaren när jag mår som bäst. I år har det varit ett helt sanslöst krångel med färdtjänst och om jag har försökt få skjuts privat så kan många köra, men har ingen bil att köra mig i.
Låter kanske sanslöst att fundera på att skaffa en bil som mest kommer att stå, men jag ser det som en del av livskvalitén. Men jag vet inte om jag har råd att ens handhålla en skattebefriad bil. Allt ligger bara i tanken. Jag måste som sagt komma på fötter först.

11. Spara allt som går att sparas på. Speciellt pengar.
Finns det någon här i världen som kan snåla när det gäller så är det jag. Men allt har sina nackdelar, så även snålhet.

12. Skaffa barn!
*ler*

Vid närmare eftertanke så här i efterhand, så skulle jag ha börjat listan med No. 11.
För fy fasen vad dyrt det är att gå isär...

Bus eller godis

2011-10-29T19:04:00.005+02:00

Efter som det inte dök upp några påskkärringar i våras, så räknar jag kallt med att det inte heller kommer att klösas på fönstren eller hamras på dörren medan någon ylar "Bus eller godis?" idag.
Det laddades upp med karameller i detta sockertömda hem för sakens skull i påskas, men denna gång har jag inte ens haft en tanke på det.
Jag har alltså inget godis. Vilket lämnar det öppet för bus.

Men innan någon ämnar sig komma och klämta på med bus, så kan jag ju meddela att även om jag inte har något godis, så har jag däremot två hundar som kan "busa". ;)

10 November 2010

2011-10-29T02:19:00.001+02:00

"The loser has to eat yellow snow!", a photo by Sundinska on Flickr.

Så här mycket snö hade vi den 10 November förra året. Hundarna var överlyckliga och det var nästan omöjligt att få in dem.

Alla ni som har bil, jag hoppas att ni har vett att byta till vintersulorna snart(om ni inte redan gjort det), för om vintern blir något liknande den vi hade förra året...ja, då kommer snart Kung Bore!

Här lägger man sig en stund

2011-10-27T17:04:00.005+02:00

Har kommit in en riktigt höstig trött-svacka och behöver nästan alltid en eller två ganska långa sömnstunder under dagen, förutom att jag lagt till två extra timmar på nattsömnen.

Det är inget ovanligt egentligen. Mycket av det hör till sjukdomen.
Faktum är att jag känt mig så mycket piggare på ett sätt hela det här året, men senaste tiden så har musten väldigt snabbt gått ur mig.
Enda jobbiga med att sova/vila så mycket är alla dessa drömmar. Ju mer jag sover, desto livligare och rörigare drömmar.
Häromnatten drömde jag att jag vaknade av att ha ett mycket allvarligt, och ganska kargt/härjat ansikte bara 20-30 cm ifrån mitt eget. Det fanns ingen kropp eller så, bara det här ansiktet.
Jag blev rädd förstås, mesig som jag är, och blundade hårt. Så hårt att jag somnade igen - i drömmen.
Det här ansiktet har följt mig sedan dess. Jag ser det framför mig hela tiden. Trots att det ändå är så tydligt så kan jag inte säga vem det är, bara att det är en gammal människa...som ser ut att ha legat begravd ganska länge. :/
Uppenbarligen är det viktigt på något sätt eller så är det bara mitt undermedvetna som vill jäklas och skrämmas lite.

Så idag efter frukost var det dags för en sömntripp i soffan igen. Och en dröm som bet sig fast och hänger kvar, trots att det gått flera timmar.
Denna gång födde jag 6 st...kattungar.
Otroligt söta med jättefina färger och de var så underbart fina, söta och bedårande. Det var inte ens konstigt att lägga dem på kö och amma dem, trots att det var kattungar! :S
Och gå i affären och köpa pyttesmå, söta kattungekläder..!

Dessa drömmar, detta undermedvetna.
Ibland undrar man vart man är på väg egentligen...

Elekricitet

2011-10-27T01:40:00.003+02:00

Jag har tänkt på det länge.
Ska jag? Vågar jag? Kan jag?

Det finns väl bara ett sätt att veta antar jag och eftersom det är något som undermedvetet ligger och drar, så är det väl bara att att tjuren vid hornen.
Jag har bestämt mig!

Det är dags att ta tag i den spirituella sidan.
Den där som uppfattade ganska snabbt att det bodde fler än oss fem familjemedlemmar i det gamla barndomshuset.
Den där som drömmar sanndrömmar.
Den där som känner på sig att saker kommer att hända eller sägas innan de gör det.
Den där sidan som av någon märklig anledning visar mig saker som inte kanske klassas som naturliga alla gånger.
Den där sidan som alltför ofta har skrämt mig ganska mycket.

Men vad ska man göra med sina rädslor? Jo, man ska utmana dem. Ta tag i dem och inte låta dem få överhanden.

Det mest intressant med det hela, att när jag väl bestämt mig under gårdagskvällen och skrivit in datumet i kalendern, då var jag inte rädd.
Jag kände mig alldeles sprudlande, världen blev lite ljusare och det kändes som elektricitet i kroppen!
En känsla som är svår att sätta ord på, men jag visste i samma stund när jag fattade det där beslutet att det var så rätt.

Sen kanske det inte blir något med det hela ändå.
För att jag kanske faktiskt inte kan, eller inte har möjlighet att utveckla förmågan.
Men jag ser fram emot det otroligt och hoppas att den här veckan går fort.
Vad som än händer så tror jag att det blir ett steg över en tröskel...och nu känner jag mer elektricitet igen! :)

Några dagar tårfritt

2011-10-26T14:31:00.004+02:00

Men i natt var det dags igen.

Jag vet inte varför, men helt sonika började jag tänka på Julen. Vad jag gjorde på Jul innan jag träffade exet och vad vi har gjort på jularna under åren som sambos.

Så insåg jag fakta och då kom tårarna.
I år blir det en ensam Jul.
Igen.
Precis sådär ensamt som det var innan jag träffade exet.