Motigt

Vilken jobbig jul. Allt från dagarna innan till nu.

Julaftons eftermiddag och kväll var den bästa, även om det under dagen bara blev mer och mer smärtsamt.

På Juldagen hade jag stora svårigheter att både gå, stå och sitta. Jag klistrade dock på ett leende inför brorsbarnen så att de inte skulle känna av för mycket av det. Inombords ville jag bara dö.

Annandagen - sov till 13.30 och väl uppe intogs horisontalläge i soffan där jag mestadels sov resten av dagen och hela kvällen.

Söndag efter jul.
Jag känner bara smärta och ångest. Jag måste verkligen ta mig iväg till Arbetsförmedlingen den här veckan. Men jag är livrädd att kroppen inte orkar.

På torsdag är det Nyårsafton.
En dag med avslut, nystart, nya mål, drömmar och förhoppningar.
Jag känner bara ångest. Orkeslöshet. Trötthet. Osäkerhet. Och smärta.
Allt kommer inte av att jag blev utförsäkrad, det är så mycket mer i mitt liv som oroar mig och ger mig ångest.
Kommer jag aldrig att bli bättre än så här? Hur ska jag göra för att mamma ska få den hjälp hon behöver och förtjänar? Alla framtidsdrömmar, var de bara meningen att drömma om?

Vad hände egentligen med framtiden, varför blev den så sotig och svart?
Tittade igenom gamla dikter före Jul. De flesta skrevs för 14-15 år sedan.
Mina tankar och känslor var lika sotiga och svarta då som nu. Livet har dock bara blivit svårare.
Jag som såg fram emot att bli vuxen och känna hur jag växte mig genom livet.
Ändå verkar allting bara ha stått still...