Sitter och väntar på sotaren. Han ska komma idag, vi skulle stå stand-by mellan 9.30 och 12.00. Sambon börjar jobba 16.00 och vi måste handla idag. Klockan närmar sig helt klart tolv och jag börjar känna mig lite smått...irriterad.
Jag vet att det hjälper att äta nu när blodsockret är i fas noll, men jag har inte ro till att sätta mig och glufsa. Jag är en sådan där person som kroppen liksom går upp i falsett på, så fort jag vet om att det ska komma folk eller om det är folk här. Jag kan inte slappna av med inkräktare.
Tyvärr klassas även närmast sörjande som inkräktare, eller nej, det är kanske fel ord. Men jag har uppenbarligen någon svår störning som gör att jag inte kan vara mig själv när vi har besök.
Hur konstigt och sjukt det än låter, med tanke på att jag är en väldigt social och öppen människa som älskar andra individer och som skrattar så mycket jag orkar varje dag, trots att livet suger och allt gör ont, så tycker jag att det är jobbigt att ta emot folk i mitt eget hem.
Så är det bara.
Men ni ska veta att ni är välkomna ändå, min huvudvärk är trots allt min egen och ibland mår nog hjärnan bra av lite huvudbry.
Oavsett så springer tiden och den dryge(eller inte, han har ju till 12 på sig förstås..) sotarnissen får gärna öka farten hitåt, så det blir något gjort idag också.
Och om inte annat så kan jag käka frukost och börja slappna av igen när han väl har åkt härifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar