Att ta mark igen

Under en tid har det känts som om jag och sambon har varit på väg att tappa taget om varann.
Myndigheters beslut och avslag har inneburit en pressad ekonomisk situation, min sjukdom gör mig inte så behjälplig vare sig i hemmet eller någon annanstans och sambon har jobbat mycket.
I flera veckor har vi suttit i varsin ände av huset, inte talat, inte haft intresse, inte orkat bry oss i något mer än det vi själva gjort för stunden.
Det har känts ensamt, vemodigt och ledsamt.

Men kanske det är bra med sådana tider, då man får en chans att se sig om i boet lite. Fundera över vad man vill, vad man har och om man vill göra förändringar. Vad förändringarna skulle innebära.

Sambon är, liksom de flesta av manligt kön, inte så pratsam om känsliga saker.
Jag blir mest frustrerad och tankspridd och går länge, länge innan jag får luft nog att berätta vad som tynger mig. Ibland har jag gått så länge att tiden runnit ifrån mig och jag ville inte göra det misstaget igen.
Jag ville inte vara den som inte försökte eller inte tog tag i det.
Och kanske sambon fick en tankeställare också. Vad håller vi på med egentligen?

Så idag tog vi en heldag, inte för varken nöjen eller mys, utan en heldag där vi samarbetade, smågnabbade(men pratade!), var tillsammans och kände på hur bra det faktiskt är när man är två.
Vi avrundade förkvällen med att laga mat tillsammans och äta medan vi tittade på ishockeyn tillsammans.
Sen tände vi kaminen, bakade kladdkakemuffins och bryggde kaffe.

Vi sitter i varsin ände på huset nu, men lite egna andetag vill man ju dra in när man har haft en heldag tillsammans. :)