När hjärtat värker

En längre tid har jag känt en sådan saknad att det värker i hjärtat.
När tankarna kommer så känner jag det där trycket som byggs upp tills tårarna väller över i ögonvrån och jag låter dem rinna en stund.
Det sägs att tårar brukar lätta hjärtat lite, men i mitt fall så känns det bara tyngre och svårare ju längre tiden vandrar.

Jag gråter alltid ljudlöst.
Mina tårar är min egen sorg och jag delar den inte gärna med någon annan.
Jag tror att sambon skulle förstå om han visste, men jag vill inte tynga honom med min saknad. Och jag vill inte att han ska se hur ofta jag är ledsen heller. För då blir han ledsen med och det vill jag inte att han ska vara på grund av mig.

I år har det varit extra svårt, extra tungt att bära saknaden.
Den har ju alltid funnits där, men det blir bara värre och värre.
Det är svårt att umgås med andra som inte saknar. Så har det inte varit förut. Jag är avundsjuk på de som inte saknar.
Jag har aldrig varit avundsjuk av mig tidigare. Jag har alltid unnat människor det mesta av det bästa och glatt mig för deras skull. Varit stolt över dem.
Nu ser jag bara vad de har som inte jag har och det värker ont i hjärtat.

Man ska vara tacksam och glad för det man har, för att man lever och för att man har ett jobb. För att man har någon att dela glädje och sorg med. Är det inte så?
Det har alltid varit så tidigare, men nu kan jag inte känna det längre.
Jag är avundsjuk, bitter, besviken och oerhört sårad över att jag saknar det alla runtomkring mig har.
Så jag låter hjärtat svämma över ögonlinserna en stund igen. Passar på när sambon inte ser.

Känner mig ensam i saknaden och vet inte hur jag ska komma igenom den.
Kanske man aldrig gör det förrän man inte saknar längre. Eller kanske man lär sig acceptera att man alltid kommer att sakna?
Mitt hjärta värker och världen är ensam utan vännerna som jag inte längre orkar besöka.