Nothing makes sense

Tillvaron känns...något bisarr just nu. Och väldigt oviss.
Min framtid har på något sätt alltid varit oviss, men jag har alltid haft mina drömmar. Man kan inte leva på drömmar, men i mitt fall så har jag klarat mig bra ändå.

Jag har levt nästan hela tiden så här långt.
Jag har ofta mått ganska så bra.
Jag har inte älskat så mycket som jag drömde om och många hjärtesorger har jag haft.
Jag har kunnat se mig själv i spegeln och sagt "Bra". Flera gånger faktiskt.
Jag har aldrig haft en enda betalningsanmärkning, men jag har fått både svälta, svartjobba och slita ont för att göra rätt för mig.

Jag känner att jag med facit i hand för det mesta har handlat rätt. Rätt för mig ska tilläggas.
Nu läser säkert folk som ser tillbaka och undrar hur i all världen jag kan säga att jag handlat rätt?!
Missade ni att jag började med "för det mesta"? Titta igen då.

Jag är bara en simpel mänsklig varelse och jag är precis lika felbar som alla andra människor. Men jag har tagit lärdom, jag har skämts, jag har gråtit, jag har sörjt och framför allt så har jag ångrat. Och jag har bett om ursäkt.
Sen har jag vandrat vidare på min egen krokiga väg emot nya erfarenheter. Och med i bagaget har alltid de gamla legat, både bra och dåliga.
Oavsett så är jag nöjd med vad jag har kunnat åstadkomma så här långt med det jag fick i händerna och huvudet vid födseln.

Men även om mitt liv ändå har varit hyfsat hittills, så är det inte bra nu.
Verkligheten lyser inte med några svar, jag kan inte hitta några när jag ser runt omkring mig. Allt är bara grumligt, hörnen är svarta och som en tavla på väggen hänger ett stort frågetecken och lyser mig irriterat i ögonen.
För första gången i livet känner jag mig så förvirrad att jag inte ens vet vart i vägskälet jag ska titta.