I fantasins värld

En ganska så svår skrivtorka har infunnit sig hos mig. Det är mycket ovanligt!
Ofta har jag så mycket i hjärnan som jag bara längtar efter att få ut någonstans, så att jag kan få lite ro där uppe. Och det är överflöd, trångt och ganska jobbigt en våning högre upp.
Men jag har inte orkat få ut det, inte ens orkat tänka ut det.

Istället valde jag en helt annan väg, en väg som jag nästan alltid valde när jag var yngre.
Vägen som leder till dit där bara fantasin hägrar.
Man låter oron, tankarna, stressen och allt annat gråsprängt ligga kvar i de överfyllda, skitiga motellrummen emellan hjärnhalvorna, men fyller upp bollhavet och bygger Lego i lekrummen i Fröken Höger istället.
Saker och ting blir inte lättare, men lite roligare.

Jag har lätt för fantasin. När jag var liten kunde jag nästan fastna i den ibland, nu är jag äldre nog att veta bättre. Men jag älskar den där världen, där man bara kan drömma sig bort och låta människor och varelser som inte finns ta del av livet som egentligen bara är mitt.
Och fantasin är också bara min, den delar jag inte med någon annan. Det är min värld som bara existerar för mig.

"Nu har hon ätit konstiga svampar igen. Flum-Sundinska i sitt esse..."

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen.
En frisk människa kan springa av sig tankar, hon kan sova bort oro, hon kan äta bort stenen i magen och hon kan nära sig med goda och bra energier som bara kommer till henne.
Men när en annan som inte är frisk(i kroppen) börjar känna stress, oro, magvärk, huvudvärk, ledvärk, muskelsmärta, att huden kliar, men man kan inte klia den, när håret trillar av och man bara träffar människor som formligen äter upp det lilla ljus man lyckas producera fram...

Jag kan inte ge mig ut en timme i elljusspåret. Jag kan inte gå ut på krogen och dansa bort en kväll. Jag får aldrig sova mer än 2-3 timmar åt gången, vilket bara gör mig tröttare.
Jag kan rada upp mängder med "kan inte", men jag vill inte skriva mer "kan inte"!
Men så är det tyvärr. Jag kan inte göra så mycket längre. Med kroppen.

Men med hjärnan kan jag göra massor. Vilket också är lite tyvärr.
För hjärnkontoret behöver också hållas rent, städat och i ordning precis som alla andra kontor. Dessvärre har jag ingen städerska som tuggar tuggummi och skvallrar hela dagarna, som kan fixa skiten där uppe bland mina motellrum. Jag måste göra det själv.
Men när jag inte orkar, när jag inte vill bry mig, då går jag in i lekrummen istället.
För i lekrum, där får det vara precis hur stökigt och tokigt och busigt som helst.