Tiden läkar alla sår?

Med tiden läker såren och med tiden uppstår nya.
Finns det verkligen tid i livet då man är utan sår?
Jag har inte upplevt det än.

Förhållandet har fått sina törnar. Vi har haft ett tufft första år.
Saker har i omgångar kommit fram i ljuset som har skingrat de rosa molnen ständigt. De är nu nästan helt borta och den bittra verkligheten börjar bita sig fast i röven igen.
Kvar finns orubblig kärlek, o ja, men också besvikelse.

Mest har vi kanske svårt att kommunicera.
Eller snarare berätta för den andre vad vi verkligen känner innerst inne, de där allra känsligaste tankarna som ibland smyger inpå.
Saker och känslor som man behöver få ur sig emellanåt, men som gör så ont eller gräver så djupt att man inte kan sätta ord på dem.
Jag vet att vi båda har de där känslorna. Men vi har svårt att prata om dem.
Intuitionen säger dock att det är där vi måste jobba. Vi måste båda lägga skyddsmurarna och släppa in den andre helt och hållet.

Vi har roligt ihop! Vi börjar ofta dagen med skratt och avslutar den oftast med det samma.
Vi gör saker tillsammans, men kanske inte så ofta som vi vill. Ibland för att jag inte orkar, ibland för att han är trött efter jobb, ibland för att det kostar för mycket pengar. Men vi gör så gott vi kan.
Framför allt så har vi båda två en gemensam dröm om hur vi vill att framtiden ska se ut.
Vi vill båda ha barn. Snart.
Men min hälsa sätter käppar i hjulen. Och käppar påverkar oss båda, så även förhållandet.

Visst känns det skit ändå.
När man väl träffar Han, då är det en annan sårskorpa som inte vill läka.