Jag är bara ett bihang

Jag sa inget elakt. Jag var inte otrevlig. Jag sa ifrån för att jag var överkänslig. Jag bad om ursäkt för detta flera gånger, i flera omgångar.
Det är summa summarum.

Men tanten är obeveklig, precis som älsklingen sa att hon skulle vara.
Jag vet att han sa det på ett mycket snällare sätt till mig, än vad hon sa det till honom igår...
Men svärmor sade igår till sin son, och jag citerar sonens modifierade, snällare ord:

"Hon är bara ett litet bihang som jag inte bryr mig ett dugg om".

Om jag blir ledsen?
Ja, självklart.
Om jag blir arg?
Nej. Men jag tycker synd om henne som verkar så arg och irriterad på egentligen ingenting.

Jag blir ledsen för min sambos skull som hamnat mitt emellan känslorna till mig och känslorna till och från sin mor. Han är enda barnet och är uppväxt med bara sin mamma, så de har ett mycket starkt band.
Därför var det en lättnad för honom att jag och svärmor kom så bra överens direkt från början, för det gjorde vi verkligen.

Jag klandrar mig själv för den där dagen, för att jag inte bara svalde och blundade och inte lät mig störas. Men det gick inte! Just den dagen gick det inte.
Jag är bara människa, jag felar jag med. Men att låta känslorna ta över den där dagen, det var mitt största misstag.
Och nu är det som det är.
Hon hatar mig verkligen, precis som sambon sa att hon skulle göra och kommer att göra så länge hon, eller jag, lever.

Personligen hade jag hoppats på att den här fadäsen skulle blåsa över, hon skulle godta min ursäkt, vi skulle kramas, kanske skratta lite, ta en kopp kaffe och lägga det dåliga bakom oss.
Spela lite kort, ta en kort promenad i skogen och prata som om vi aldrig gjort något annat. Precis så som det var innan. Bara skillnaden att vi haft en mindre motgång och tagit oss igenom den på enklaste, naturligaste sätt.
Det var vad jag hade hoppats på kunde eller skulle hända.

Oj, så fel jag hade.