I wish there was visiting hours in heaven

Idag Pappa, är det nio år sedan du somnade in efter flera dagars kämpande inne på IVA.

Jag vet inte om du somnade lugnt och stilla, men jag vill gärna tro det. 

Jag vill låta bilden i mitt inre tro att när maskinerna stängdes av och slangarna togs bort, då somnade du in utan komplikationer och försvann lugnt in i evigheten.

Och i evigheten fann du ro och du hittade det starka kärleksfulla ljuset som man hör talas om. 
Där togs du emot av alla som redan finns där. 
Farmor och Farfar. Mormor. Gunnel. Och alla andra kära där borta.
Kanske kom även Morfar dit och sade hej och välkommen.

Jag satt på berget vid sjön den där kvällen och bad dem alla där uppe att se till att du skulle få det finaste av mottaganden och det mysigaste rummet med den bästa utsikten.

Jag vet inte om det blev så, men jag vill gärna tro det.

Jag har inte varit till graven idag och tänt ljus som jag brukar. Jag ber om ursäkt för det.

Jag försöker spara de få slantarna som finns kvar vet du.

Men jag har tänkt på dig hela dagen. 

Inte bara idag, jag tänker på dig ofta. 

Jag undrar vad du gör och hur du har det?

Jag minns saker vi gjorde och sånger du sjöng. 
Jag minns ditt skratt och din lätta, öppna naturliga personlighet.

Jag minns inte de dåliga sakerna, jag minns de bra. Så oroa dig inte över om du inte var en tillräckligt bra far. 

För mig är, och kommer du alltid att vara den bästa.

JAG ÄLSKAR DIG PAPPA.