När man önskar att det fanns pengar...

För flera år sedan köpte jag en äldre trädgårdsmöbel.
Tanken var att jag och dåvarande mannen skulle slipa och måla om den och sedan skulle den sprida glädje varje sommar.
Av någon okänd anledning blev den vare sig slipad eller målad, men använd har det åtminstone blivit.

Nu känner jag att den verkligen behöver göras i ordning, men jag har inte ork eller styrka. Och nuvarande sambon, han jobbar, jobbar och jobbar. Vill verkligen inte be honom göra skitjobbet.
Så efter om och men har jag beslutat mig för att se om någon vill köpa möbeln. Det är att sälja eller renovera den som gäller.
Jag borde få några kronor för den, för modellen är som skrivet av äldre modell och inte så vanlig längre. Vita trämöbler är ju inne även när de ska vara ute nu också, så jag kanske gör något bra här?

I samma veva som jag plitat in text och bild på annonssajten, får jag ett meddelande från en kompis som vill sälja en helt ny utemöbel ifrån IKEA. Så ny att den ännu inte hittat ur kartongerna!
Hon nämnde ett bra pris en bra bit under köpesumman och erbjöd till och med att vi skulle få betala av om vi ville.
Nästan så att man inte kan tacka nej...

Men jag avskyr att betala av och ta krediter!
I detta fall gör jag ju dock en bra affär och slipper räntan, men det känns så illa att jag inte har de där slantarna på kontot. Det är ingen stor summa, varje normal människa borde ha den summan sparat, minst!
Men inte jag. :/ 

Det går ingen nöd på oss, vi har en sliten gammal platsmöbel som jag köpte för 50:- och en fika förra sommaren. Men oftast så är vi många som träffas och sitter på altanen över en bit grillat eller en kaffe. Att sätta hälften av gästerna på golvet vore varken gästvänligt eller snällt.
Så nog skulle det behövas en ny trädgårdsmöbel.

När man önskar att det fanns pengar, då finns det aldrig några.
Inte annars heller förvisso...