Tömd

Det har varit en jobbig vinter och en jobbig vår.
Vissa dagar känns det som om allt bara lättar, som om molnen skingras och det finns ett flyt i kroppen.
Men mestadels går energin till att bara ta sig emellan rummen, ta sig till dörren för att släppa ut hundarna, torka mig efter svettiga toalettbesök.

Jag är så trött. Energin tar slut så fort.
Viljan finns, men smärtan slår ut den och orken, det vete tusan vart den har tagit vägen.
Min sjukgymnast har på senare tid börjat oroa sig över detta, för så här års är det liksom "min tid". Det är nu min kropp brukar fungera som bäst. Men inte nu, inte i år.
Kanske var det en så lång och tung vinter att kroppen helt enkelt har svårt att komma ur dalen som jag fastnade i?
Jag vet inte.

Jag har aldrig tidigare haft så många skov på så kort tid som jag har haft det senaste halvåret.
Det gör mig orolig. Jag har ju vant mig vid att tillståndet har varit detsamma ganska länge.
Bättre ibland, sämre ibland, men jag står och går och klarar mig själv hyfsat. Det kanske är lite misär runt omkring mig emellanåt, men det är lugnt. För jag vet att det hade kunnat vara mycket, mycket värre.

Kanske är det oron som tar all energi?
Men det finns mycket som tjuvar av den förstås.
Dåligt med sömn, inga pengar, smärtor dygnet runt i olika grad, ångest för framtiden, oro för att kanske inte kunna arbeta igen, skräck för att aldrig få några barn...det är nog ett helt paket.

Jag är så trött, jag vill bara sova. Men jag kan inte/får inte.
Hjärnan är helt tom och det kryper olustigt i kroppen. Men mest gör den ont.