Du gamla, du fria...och ensamma

Så var det Sveriges Nationaldag.
6 Juni i almanackan.
Röd dag sedan 2005 om jag inte missminner mig?

Sambon är iallafall för en gångs skull ledig!
Och som den där blida naiva människa jag är, så tänkte jag att den här dagen, den blir att vara/fira/mysa här hemma.
Kommer det folk så gör det inget, men skönt att han är hemma.
Så gissa om det inte känns sådär jätteroligt att få veta några timmar in i Nationaldagen att han planerat och ska åka in till stora staden och spela spel med några kompisar. :/
Jag hade verkligen hoppats på att han skulle välja hemmet och min närvaro, bara idag åtminstone.

Snäll (och jäkligt dum och idiotisk) som jag är, så svalde jag förtreten där jag stod och intog informationen och jag sa förstås att det inte gjorde något alls.
"Jaha...jamen...jaha... Nämen åk in och ha roligt du. Hälsa..!"

Men det gör ju visst något.
Det gör ju ont att aldrig få egentid emellan allt jobb.
Det gör ont att aldrig vara prio 1, om så bara för en dag.
Det gör ont att vara så jäkla timid att jag aldrig kan hävda att det faktiskt gör ont.

Jag har sagt -många gånger- att det skulle vara både roligt och trevligt om vi kunde göra lite saker tillsammans när han har ork och lust. Så jag sitter inte helt tyst.
Det är bara det att den där orken och lusten aldrig verkar finnas hos min andra hälft. Samtidigt så har jag alldeles för mycket av det.

Men man har ju inte roligare än man gör sig heter det ju.
Så jag får väl hitta någon bra bok, göra lite extra gott kaffe och njuta av det fantastiska vädret.
Utan sambo visserligen. Men ensam blir man aldrig med djur omkring sig som tur är.