Veckovila och domedag

På söndag eftermiddag åkte brorsonen hem till sin sin far igen.
Vemodigt och sorgligt.
Kan bara tänka mig hur den riktiga föräldern känner sig i den situationen...
Vi lånade lillkillen i fyra dagar och jag stod och grinade på toaletten halva söndagskvällen över att inte få läsa godnattsaga den kvällen. Och resterande efterföljande kvällar.

Sen kom tröttheten som ett brev på posten.
Det har varit intensiva dagar, trots att brorsonen ändå hållit en nivå som jag klarat av ganska så bra.
Hur som helst, sen i måndags har jag sovit. Och sovit.
Sen kom där där obehagliga känslan sent på tisdag kväll. Drygt ett dygn kvar till domedagen.

Today's the Day.
Jag fyller idag 35 år.
Känner mig i huvudet som en 20-åring och i kroppen som en 80-åring.
Kombinationen borde skapa kaos, men jag har annat som upptar mina tankar.
Ännu ett år som barnlös.
Kan rabbla upp mer negativa aspekter av "ännu ett år", men det räcker där. Det är att ännu inte ha fått bli mamma som gör mest ont. Som hela tiden river i hjärtat och magregionen.

Jag vaknade i morse och insåg att nu blir det svårare.
Det har alla läkarna sagt.
Allt blir svårare med att försöka bli gravid, vara gravid och föda barn efter man fyllt 35.
Fertiliteten sjunker allt snabbare, större risker för både missfall, medfödda fel och komplikationer.
Det behöver inte bli så förstås, men man ska ändock ha det i bakhuvudet. Och i mitt bakhuvud ser allt nattsvart ut.

Vi försöker ett tag till, men snart är det ett nytt steg som vi måste ta.
Söka hjälp.
Vi är ofrivilligt barnlösa.
Jag är åtminstone glad att jag inte står ensam längre. Och att sambon vill lika mycket som jag.
Det är iallafall bättre än att stå själv.