Nu är det sådär igen.
En sådan där mörk period.
Jag deppar ihop över längtan till att bli mamma och tårarna rinner över så mycket ångest som rör ämnet för tillfället.
Det går i perioder. Ibland är det helt okej, även om det pyr där inne.
Sen finns det tillfällen som rör upp askan till en fullstor eldsvåda och jag gråter, gråter och gråter.
Jag börjar bli rädd för att jag sörjer så mycket över min barnlöshet, att jag inte kommer att gråta en tår om det en dag blir en kronisk sanning (Gud förbjude!).
Det är många runt omkring mig som är gravida nu. Jag är så glad för deras skull!
Oftast känner jag en stor lycka över att träffa mammor eller blivande, men ibland så slår det tillbaka.
Förra veckan var jag på en hälsokväll för Aloe Vera-produkter och träffade där en gravid kvinna.
Det pratades barn en bra stund efter visningen och jag sög åt mig information.
Då gick det bra och jag kände mig, min barnlöshet till trots, delaktig i ämnet.
Idag var jag till en kompis på PartyLite-visning och dit kom även hennes höggravida dotter.
Jag kände ångesten krypa på så fort hon och hennes stora, fina mage uppenbarade sig i dörröppningen.
"Smila på, lite torra skämt om att gå över tiden - helt i enlighet som en barnlös och iskall kvinna, säg att hon är fin och smila lite till..."
Så är så kvällen äntligen över och jag hamnade på knä i skymningen vid pappas gravsten och grät som ett barn i nästan en timme.
Väl hemma, kall och ensam, intog jag duschen och grät lite till.
Hur det har gått på fertilitetskliniken?
Vi har inte fått något 100%-igt svar än, men det ser väl ut som att vi blir tvungna att vänta.
Vilket betyder att det kommer att gå i allafall sex månader till innan vi ens får starta upp.
Hur ska jag orka det här?
Det känns som att hjärtat både stannar, brister och blöder varje gång jag går ned i svackan och det sker ganska ofta.
Vi är två om det, men min älskade sambo är precis som alla karlar, inte speciellt förtjust i att prata om känslor.
Men vi är två i allafall. Det hade kunnat vara värre.
Jag hade kunnat vara ensam.
Kramar om dig.
SvaraRaderaJu mer du sörjer och tror att det inte kommer att funka ju sämre förutsättningar har du så försök att inte tänka i dom banorna hela tiden. Försök att säga till dig själv att "snart blir jag med barn" upprepa det ofta ofta istället för tvärt om. Lycka till. Som du sa Ni är ju två om det i alla fall och det måste ju vara en tröst.
SvaraRaderaKram kram kram säger jag och hoppas du kan vända tankarna och tänka positivt även om det är lättare sagt än gjort <3
SvaraRaderaJag hade så svårt att bli gravid tog mig 3 år till slut tog jag syrrans en p pillerkarta jag åt i en vecka sen slutade jag...inte vet jag om det var det som fick fart på hormonerna gravid blev jag iaf ...ja ja vet man ska inte mixtra men nu gjorde jag det och så är det ...Lycka till och har ni fått börjat ngn utredning?? Linn
SvaraRadera