Valborgsmässoafton

Önskar Er alla en riktigt fin 

Valborgskväll!

Ja men såklart..!

"Åderlåtning" funkar ganska bra.
Jag är fortfarande lite smått förkyld, men kämpar på.

Jag var så glad över denna dagen, för jag ska på födelsedagskalas och lederna har verkat mått så bra på sistone, förkylning och sömnlöshet till trots.
Kände dock lite stickningar under gårdagen som brukar betyda att det kommer att hända något, men de var inte värre i morse.

För en timme sen bara small det till, mina leder fullkomligen skriker och jag sitter och försöker tänka positivt, ta det kallt och inte gråta, inte gråta...det är "bara" smärta, inget farligt...
Den här kognitiva skiten funkar ibland, men inte nu.
Jag inser också att jag aldrig kommer iväg på fest om jag inte trycker morfin pronto.
Och med morfin i kroppen - ingen alkohol. Med den här värken - ingen långdragen fest.

Fasen också!
Jag skulle ju sova över, vi skulle fnissandes pimpla vin i pyjamas när de andra gästerna åkt hem och vi skulle ha roligt och ta igen en massa tid som gått förlorad de senaste åren.
Nu grinar jag bara för att inget blir som det var tänkt och för att jag såg fram så mycket emot den här kvällen.

Visst, jag kommer väl iväg, och jag får säkert roligt ändå, men jäkla skitoväder.
Jäkla, jäkla skitsnö!
Inte gråta, inte gråta, det är "bara" smärta, inget farligt...

Det brinner en eld

Det knastrar hemtrevligt ifrån kaminen. Värmer skönt också.
Jag har legat nedbäddad i soffan nästan hela kvällen. Bara några små uppgångar för att ge djuren mat och föda mig själv.
Det är mitt i natten och sömnen lyser med sin frånvaro.

Jag tänker mycket på framtiden, men jag svävar inte iväg för tillfället. Känner mig stadigt strandsatt utan att för den sakens skull ha ångest.
Även om oron och stundtals negativa tankar gnager, så känner jag också ett lugn som jag inte känt på länge.
Ge det lite tid.
Ena sidan tänker att inget är meningen, andra tänker ta det lugnt.
Beroende på dagsformen så hoppar jag lite emellan.

Nu känner jag lugnet sippra genom blodådrorna.
Hela kvällen har varit både lugn och mysig och hemtrevlig. Men trots det, så har jag större delen av kvällen känt en saknad efter närhet.
Dela filt med någon i soffan. Ta fram två koppar till kaffet. Kramas i TV-reklamen. Prata. Skratta. Bli kliad på ryggen. Känna trygghet.

Ge det lite tid.

Har massor med tid.
För mycket tid för att tänka och känna efter. :/