Rymdfisar

Tankar om ny altanmöbel är minsann en fis i rymden i jämförelse med när man sitter där utan pengar och ett av djuren mår dåligt. :(
Tequila har visat hälta på ena frambenet sedan förra helgen. Ibland syns det inget, men igår och idag har hon varit väldigt halt.
Vi har avvaktat och vilat, men faktum är att det verkar som att hältan blir värre vid just vila.
För som allra haltast, det är hon när hon har sovit, legat eller vilat en stund. Sedan är det som att hon "går av sig" hältan. Efter en stunds rörelse ser man ingen hälta alls i "skritt", men travar hon så kommer den fram igen.

Dock verkar det ju inte göra så ont, för trots detta har hon mer än gärna härjat runt om vi vänt ryggen till. Hon är glad, hon äter och de enda gångerna som hon faktiskt verkar ha jobbigt, är just efter vila.
Vi har känt igenom henne från klorna och upp till ryggen i omgångar. Ingen ökad värme, ingen svullnad, inga sår, inget ömt, inga konstigheter alls.
Vad mycket lättare det skulle vara att lokalisera vart ontet sitter om man hittar någon orsak! 

Sitter nu och funderar på hur jag ska göra. Allt hänger faktiskt bara på den här ekonomin som aldrig får en chans att hämta sig.
Vi hade dock lite tur på spel och dobbel i onsdags, för vi hade hit släktingar som vi skinnade på kortspel. Tur i något iallafall!
De skriver ju inte gärna faktura inne hos veterinären, men vi är ju storkunder sedan tidigare och vi har alltid gjort rätt för oss. Kanske det är okej att betala så mycket man kan och få en faktura på resten..?

Jag ska ringa och prata med dem iallafall. Det har jag råd med åtminstone.

Tequila inlagd

Tequila blev kvar på djursjukhuset igår och har varit där inatt och är fortfarande.
Hon blev sämre på förmiddagen igår och vid 11-tiden började tempen stiga.
När vi kom in till djursjukhuset hade den stigit till 40,6 grader och de tog genast beslutet att ta in henne över resten av dagen och natten för undersökningar om vad det är som är fel, men också för den farligt höga febern.

Båda hundarna har insjuknat mycket hastigt med endast ett dygns mellanrum, men nästan exakt lika symptom och febertoppar, vilket ju genast gör att man tror att de bär på något mycket smittsamt.
Dock hittade man inte så mycket att gå på när vi var in med Tequila söndagkväll, medan det på Cheyenne gick att utläsa en lunginflammation.

Apropå Cheyenne, så steg hennes feber också sent igår kväll, men har nu på morgonen gått ned lite och ligger på gränsen med 39,1 grader.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att den inte gör som Tequilas gjorde igår, för då har jag snart två hundar inlagda på djursjukhuset.
Två sjuka hundar och inga pengar.

Ångest är bara förnamnet.

NEEJ!!!

Akuttid snart med Tequila.

Snälla, snälla...

Så här började jag skriva igår:

Vart börjar man?
Jag har inte sovit på två dygn. Jag kan inte sova, för jag oroar mig så över hundarna. Jag får en timme här och en timme där under dagen emellanåt, men jag känner mig bakfull och på något sätt instängd av övertrötthet. Känner stor sympati med småbarn som bara gråter för att de är för trötta för att orka slappna av.

Cheyennes temp har gått ned och ligger hyfsat stadigt på 39 grader. (Normal temp på en hund är ca 37,5-38,5, men upp till 39 är okej) Men hon har svårt att andas

Här ringde veterinären, vars samtal jag väntat på en hel dag.


Vi fick åka in akut på eftermiddagen igår med Cheyenne.
Utan att dra en hel historia, så har hon fått lunginflammation. Efter tester, röntgen, syrgas osv så fick vi komma hem och nu äter båda hundarna antibiotika.

Idag har Tequilas temp gått upp igen, vilket känns konstigt, eftersom hon är inne på fjärde dagens antibiotikakur.
Bakslag deluxe alltså.

Musten har gått ur mig mer än en gång och den där förbannade förkylningen med hosta har bitit sig fast. Jag är alltså inte bättre jag heller.

Men det finns hopp, det finns änglar och goda vänner där ute.
Nu är jag så himla trött och orolig över Tequilas ökade temp att jag inte riktigt orkar skriva allt det fantastiska som hände igår, vilket är för jäkligt, för jag vill verkligen lyfta fram dessa människor.
Men imorgon ska jag ge er ett positivt inlägg om mänskligheten, vilket väl passar in nu i mörkret.

Fattigt värre

Och där damp Tequilas veterinärvårdsräkning ned i lådan.*ångest*

Man kanske ska göra som diverse organisationer, lägga ut en allmän bild på mina sjuka hundar med en hjärtskärande text om eländes elände och lägga till kontonumret nedför...

Vad är det som händer??

Nu har Cheyenne fått hög feber också! :(

Jag tyckte att hon varit ovanligt låg under hela kvällen och efter att Tequila blivit tempad för kvällen, så tog jag även en temp på Cheyenne - "för skojs skull".
Jo tjenare, hon har 39,9 grader!

Det blev betalsamtal till djursjukhuset ikväll igen, blir en dyr telefonräkning detta...
Ikväll var det en annan jourveterinär och hon tyckte att jag skulle hålla henne under uppsikt och avvakta.
Igår skulle jag fullkomligt ruscha in med Tequila, och nu ska jag avvakta och ta det lugnt(?).
Cheyenne har både ätit, druckit, kissar och bajsar precis som vanligt, men varför denna feber och på båda två?

Blir orolig när Tequilas blodprover var så dåliga och vad beror det på att båda är sjuka med samma höga feber?
Nu har jag ju iallafall kontaktat veterinär, men jag tänker nog ringa och prata med dem under dagen imorgon också. Det känns inte alls bra i magen det här. :(

Antibiotika

Idag kom svaren på Tequilas blodprov: vita blodkroppar indikerar starkt på infektion av något slag och sänkan var skyhög.
Vi vet fortfarande inte vad det beror på, men idag började vi med antibiotika. 

Tequila var piggare en stund under dagen, men på eftermiddagen gick tempen upp i 40° igen.
Om inte antibiotikan har gjort någon verkan till på onsdag, så blir det sjukhusvistelse för tjejen.
Vi hoppas att det ska bli bättre nu. Det måste det bli!

På djursjukhuset

Igår blev Tequila hastigt dålig efter några dagars matvägran.
På kvällen gick hon ifrån 38,6 till 40,3 graders feber på mindre än två timmar och vi fick åka in till djursjukhuset akut.

Utslagen krake i väntan på dropp

Vi kom hem i natt och Tequila fick följa med hem.
Då hade tempen gått ned till 39,9, det hade tagits blodprover, röntgenbilder och Tequila fick vätskedropp.
Eftersom det var söndag igår, så får vi inte svar på blodproverna förrän idag.
Röntgenbilderna visade en retad tjocktarm och retning i området runt bukspottkörteln.
Veterinären ville dock inte ställa någon mer diagnos än just feber förrän alla provsvar kommit in idag.

Nu på morgonen har febern gått ned lite till, till 39,7.
Det känns skönt att det sjunker, om än sakta.
Tequila är trött, hängig och stel, men har ätit pyttelite kokt ris med kokt köttfärs. Också ett gott tecken.

Jag oroar mig väldigt för provsvaren nu och hoppas att de inte påvisar att något är fel med tex bukspottkörteln.
Veterinären sa att vi inte målar upp någon djävul på väggen förrän vi har alla svar, men sa också att det inte är bra om den (bukspottkörteln) är inflammerad.
Jag försöker att tänka positivt trots allt.
Febern dalar, hon har ätit lite och vi fick komma hem över natten. Hade de trott att det var illa, så hade de väl haft henne kvar.
Så det är väl bra att vi alla som for, kom hem i samlad trupp!

Oro nr.2 är naturligtvis hur jag ska kunna betala veterinärvården.
Tequila är naturligtvis försäkrad, men jag har ändock en självrisk på 1500:- och ska betala ytterligare 20% av kostnaden när försäkringsbolaget betalat sitt.
Och vi åkte in på en söndagskväll till stora djursjukhuset... Usch, nu mår jag lite illa faktiskt. :/

Men huvudsaken är att lilla pärlan blir frisk!
Sen får det kosta vad fasen det vill.

Nedbäddad sjukling

Aldrig får det vara bra :(

Det känns som att allt rasar samman

Vad jobbigt det plötsligt blir när man vill skriva av sig men inte kan, för att det blir för privat. :/

Iallafall, för att fatta mig kort, DFFH(DunderFörkylningenFrånHelvetet) är åter in business.
Eller ja, den har hängt i sedan förra onsdagen, men fick en nytändning i onsdags. Alltså, från att vara hyfsat halvförkyld(??) till att åter igen få feber, halsont och hosta.
Inte kul.

På det så har jag fått information i omgångar på sistone som jag mer än hellre hade klarat mig utan.
Jag respekterar skelett i garderoben hos alla, jag har dem med. Men vissa saker, ifrån vissa människor vill man bara inte veta. Eller bli inblandad i.

Och alla dessa ultraljudsbilder som florerar dagligen på Facebook, WTF? Ska varenda jäkel ha barn nästa år??
Nej, just det.
INTE jag. Life's a bitch.

Ingen bra början

Vaknade med jordens huvudvärk.
Ju mer vaken jag blir, desto mer kryper verkligheten i kapp och magen knyter sig.
Jag hade förberett med den trådlösa telefonen i sängen, med numret färdiginlagt, bara att slå.
Och jag tryckte på knappen och ringde.

Så började dagen.
Med huvudvärken från helvetet, magkatarr och telefonkö.

Efter samtalet lättade några få orosmoln, men inte alla.
Huvudvärken är kvar, liksom knuten i magen.
Jag skulle kanske mest bara vilja sätta en gevärsmynning emot hakan och ge mig några minuter till eftertanke.
Ett klick och sedan slippa allt. Eller att få ångest över att jag sjunkit så lågt.

Jag har inget gevär. Och hur lågt jag än sjunker, så är jag ingen smitare.
Jag är den som stannar och fäktar, inte den som flyr.
Men känslan av att vilja springa och gömma sig för evigt är mer betydlig än någonsin just nu.

När tar eländet slut??

Sitter här mitt i natten och grinar. Hur ska saker och ting lösa sig egentligen?
Hur fasen ska jag kunna betala för mig, hur fasen ska jag klara mig?

Förra månaden fick jag för lite pengar ifrån den berömda och människovänliga "kassan".
Jag ringde och efter inte alls lång tid så kom man fram till att det blivit fel, men inte varför. Jag fick förklarat för mig att de saknade mynten "borde komma som extra till nästa månad".

Idag är det utbetalning och eftersom jag har räkningar kvar sedan förra månaden, så loggade jag in direkt vid midnatt för att göra rätt för mig.
Gissa om jag svalde halva förståndet när summan som ståtar på mitt lilla bankkonto är ännu mindre än förra månaden??
Jag kände färgen försvinna från ansiktet där ett tag och lunkade ut i köket och började faktiskt leta efter en påse att andas i.

Nej. Jag brukar inte ha ångest eller hyperventilera i vanliga fall. Jag kan känna av stress och ibland en viss ångest precis som alla andra, men det är sällan jag får den där riktiga "hjälp, nu bryter jag ihop och dör-känslan".
Men nu kom den.
Inte "jag dör", men inte långt därifrån.

Tårarna kom som ett brev på posten strax därefter och jag satte mig på köksgolvet och grinade precis som den där dottern som förlorade sin älskade pappa för nästan åtta år sen.
I en gardin av salt vätska kom hundarna med pussar och buffades förtvivlat, katten Mysan kom och jamade hjärtskärande och jag, jag bara lipade som om världen gått under.

Det har säkert blivit något fel. Igen.
Men det blev ju fel förra månaden och hur stor är chansen att det händer igen?
Mig ska det ta mig fasen hända.
Imorgon måste jag upp tidigt och ringa till dem.
Därefter måste jag ringa hyresvärden och berätta att jag inte kan betala hyran, för de räkningarna som det inte fanns pengar till förra månaden måste ju betalas nu.

Allt ordnar sig. Javisst.
Men det är väldigt svårt att ta sig ur en ond cirkel och just nu ser det jäkligt mörkt ut.

"Säkerligen helt ofarligt"

Igår var jag på läkarbesök.
Tänk att man aldrig kan få gå därifrån någon gång och veta att man är bättre, frisk, "på G" eller att man bara helt enkelt "står still".
Nej, nog fasen ska de hitta något nytt eller något som har blivit sämre!
Igår var det något nytt som hittades, och nog för att det är bra att veta att det troligen är den stora orsaken till mina magbesvär, så var det bara jobbigt att få höra.

Akut blodprovtagning innan jag fick gå hem.
Lämna nya blodprover om 10 dagar.
Äta medicin.
Nytt besök om 3 månader för utvärdering och i värsta fall...
OP om ca 6 månader eller tidigare.

Att en specialistläkare sitter och säger att "detta är inte ovanligt och säkerligen helt ofarligt" gör mig ju inte lugnare. Vadå "säkerligen helt ofarligt"? Är det farligt eller inte??
Och ännu en börda att bära innan jag vet vart det hamnar.
Det är inte kul att gå och ha förjäkla ont i magen alldeles för ofta, men jag hade ändock blivit lyckligare av om gubben sagt att det inte var något fel på mig.

Försök till harmoni:
Solen skiner.
Spela Wordfeud.
Dricka kaffe.
Klappa hundar.
Läsa böcker.
Njuta av säsongstart av Grey's Anatomy på 5:an ikväll.

Det oundvikliga

Mysan

Klockan är snart 01.00 på natten.
Jag hade en så bra dag igår, men nu rinner tårarna och jag är så orolig för det där samtalet jag måste gå upp och göra om några timmar. Till veterinären.

Ena katten har varit dålig en tid och jag har gjort allt vad jag kunnat för att hon ska bli bättre, men det gör ingen skillnad.
Hon har tappat så mycket i vikt på kort tid och hon springer och kissar överallt.
Hon har ätit och gjort sina behov, går ut på morgonen, in på kvällen, är kelig med hundarna framför TV:n. Men hon är bara skinn och ben, avmaskningen hjälpte föga och specialfodret för katter med njurproblem har inte heller gjort någon verkan.

Idag kände jag när jag tog upp henne att hon luktar metalliskt. Stanken satt kvar på mig en bra stund efter att jag hade släppt ned henne. Och under kvällen idag har hon gått och jamat så ynkligt. Inte "hjälp mig, jag har ont", utan mer "jag orkar inte längre".

Varför har jag inte tagit henne och åkt iväg till djursjukhuset direkt? Ja, det kan man ju verkligen undra.
Hon har haft urinstenar förut och det har tidigare avhjälpts utmärkt med det fodret hon nu får.
Hon är 13 år och oförsäkrad.
Alla som har djur vet vad det kostar att behöva åka till veterinären.

Med facit i hand har jag så gjort allt jag kan.
Imorgon ska jag ringa till veterinären och jag vet att om de vill göra tusen undersökningar och ta lika många blodprover och röntgen...då måste jag säga nej. Säga att jag inte har råd.
Eftersom inget djur ska behöva lida och inget kan göras utan alla dessa kliniska tester, ja, då har jag bara ett val.
Det oundvikliga.

Jag vet faktiskt inte

Jag har svårt att sätta ord på senaste dagarnas utveckling.
Hur gick det så här och vad händer nu?
Känner mig väldigt orolig i hjärtat för vad som komma skall.

Så sent som dagen före valet stod och vi och diskuterade vad vi hade för alternativ om jag blir utförsäkrad ännu en gång när den försäkringsmedicinska utredningen är klar.
För att få pengar för min del så finns bara Socialkontoret som alternativ. Jag är för sjuk för att klara av ett jobb i nuläget.
Men när man är sambo så är det inte så lätt att få ekonomisk hjälp.
Vi pratade om alternativet att flytta isär för att jag i så fall skulle stå som ensam på adressen. Men då har inte sambon råd att bo kvar här själv, utan måste flytta också.
Och så blir det ju två hyror istället för en, så det skulle bli dyrare för oss båda i slutändan.
Man får inte ha djur eller äga någonting när man får socialbidrag, så sambon måste i så fall hitta ett bra alternativ för att ha hundarna och katterna hos sig.
Och jag måste bo på ett ställe där jag ska kunna klara så mycket som möjligt själv i den mån jag kan, för att sambon ska ta hand om två hem är inte tänkbart.
Fast i så fall är det väl läge att söka hemhjälp förvisso.

Men vad dumt ändå. Så mycket som måste till för att ens eventuellt kunna få socialbidrag beviljat. Och så mycket mer pengar som måste ut, än om vi skulle fortsätta leva som vi gör nu.
Men det är ju bara i värsta fall. Om jag blir utförsäkrad och socialtjänsten inte kan hjälpa till som det är nu.
Jag väntar på att få besked ifrån FK, för nu har jag genomgått hela den försäkringsmedicinska undersökningen.
Nervöst som fasen är det.

Saker på ända

Förra veckan var en av de värsta jag upplevt på mycket, mycket länge.
Det var toppen av isberget, en stor chock som jag inte riktigt kunde ta till mig. Jag hoppas och tror att det mesta blev löst och att denna veckan blir ett startskott för den väntande framtiden.

Men allt ska väl inte gå hur lätt som helst antar jag...
Jag valde att även denna veckan ringa och "stöta på" lite hos FK. De har haft min ansökan i över två veckor och även om jag vet att en handlingstid kan ta upp till 30 dagar, så ville jag ändå ringa och kolla om något nytt hade hänt.
Jag har trots allt inte fått pengar sedan April och det känns.
Jag har inte kunnat betala in min del till det gemensamma kontot på nästan tre månader. Så jag vet att det inte bara är jag som känner, sambon har en lika pressad ekonomisk situation.

Men nu är problemet, att det uppstått en liten "tvist" om man kalla det så, emellan FK och min arbetsgivare. Och idag fick jag veta att jag troligen inte kommer att få några pengar förrän den tvisten är löst.
Jag har inga tidigare erfarenheter ifrån något liknande, men tvister i allmänhet är ju känt för dra ut på tiden.

Så om jag vaknade glad och lycklig, så rämnades fasaden svårt av det där samtalet.
Hur ska jag berätta för sambon? Jag vet att han tycker att det är jättejobbigt som det är.
Hur ska jag kunna betala för mig, betala räkningar, hyra, mat, det privata lånet? Mycket är förstås gemensamt, men det är ju lika illa när jag inte kan betala min del.
Vilken jäkla skit rent ut sagt!

Vad har JAG gjort för att hela tiden hamna emellan ramarna??

Ett bra avslut

Vilken bra avslutning på veckan det blev igår. Jag är jättenöjd!
Filmen motsvarade alla förväntningar(och de var ganska höga) och sällskapet var kanon. Vilken toppenbra söndag. :)

Idag har sambon hjälpt mig att fylla i papper till Försäkringskassan, ska skicka iväg hela "bunten" imorgon. Sen är det bara att hoppas på att man kan fira nyår som alla andra glada.
I värsta fall blir det akutuppsägning av boende och allmänloppis av allt vi äger och har, innan vi får leta efter ett litet ruckel någonstans där vi har råd att bo på sambons A-kassa...

Varför skapa sådan här stress och sjuklig oro hos oss som redan mår pest och pina??
Kan ni inte sparka på dem som sitter fjärde rundan i fängelse istället? Eller på skattesmitarna som har fetkonton utomlands? Eller varför inte bara på er själva?
Jäkla förbannade skitregering.

Jag hoppas verkligen inte att jag ska behöva läsa i någon mer artikel om "välfärdens Sverige" eller "det rika Sverige", för då går jag banne mig till skogs och skriker att jag är en älg(och hoppas att någon skjuter mig)!

Hundvakt och arbetslös

Nu har det varit en riktigt svensk sommar igen de senaste dagarna. Regnet har vräkt ned och hela trädgården har varit en enda stor pool.
Sambon lilla örtland har badat, och basilikan ruttnar. Mina solrosor växer dock av välbehag efter husväggen, de är nästan 2 meter höga nu och ännu inte slagit ut! Vi skojade och sa att vi behöver klättra upp på taket och ta kort på dem om de blir högre.

Sedan i lördags är vi hundvakter åt sambons släkting. Varken jag eller sambon har någon erfarenhet sedan tidigare av stora hundar, bara mellanstora(borde heta mellansmå om man tänker efter).
Men nu får vi erfarenhet, för det är en riktig baddare till hund som knallar runt här hemma nu. Våra hundar ser ut som dvärghundar bredvid henne.
Står man vid diskbänken och försöker göra en smörgås, så kommer hon och lägger hela huvudet på bänken bredvid en. Hon behöver inte ens sträcka på sig.
Som tur är, så är hon otroligt snäll och väldigt lugn, och allt har varit mycket enkelt sedan hon kom.
Våra hundar accepterade henne direkt, så gjorde även alla katterna - något som är ganska ovanligt annars när det kommer hundar hit.
Jag tror att vi alla känner att det är en lugn och snäll hund helt enkelt, och hon har smält in jättebra här hemma.
Men imorgon ska hon åka hem till sig igen, och det kommer faktiskt att bli lite tomt...
Jag hoppas att de ska resa bort någon mer gång, så hon får komma hit igen! :)

Igår fick sambon gå från sitt jobb.
Det hade hängt lite i luften. Först så har han varit mycket sjuk och mått väldigt dåligt med sina arbetsuppgifter, och processen drog väl egentligen igång direkt när han inte fick jobba hemma längre. Vi förstod att det var något som var på gång att hända.
Han blev uppsagd pga arbetsbrist, och även om han kanske borde varit ledsen(för det är svårt att få jobb nu), så kände han bara lättnad över beslutet. Han mådde verkligen piss av det han gjorde.
Så idag ska han till Arbetsförmedlingen och ställa sig som arbetssökande, lämna in CV osv.
En procedur som är både jobbig och krävande.

Jag är mest orolig för att vår ekonomi ska gå åt skogen och att vi kanske måste flytta enbart därför. Vi bor inte superdyrt, men det finns helt klart billigare alternativ om man inte har pengar.
Men jag ska inte måla Fan på väggen än.
Jag har aldrig tidigare träffat en så flexibel människa som sambon, med så lätt för att lära sig nya saker och anpassa sig till andra människor och miljöer. Om någon kommer att hitta ett nytt jobb så är det han!

Och nu lyser solen och skänker mig lite glädje!
Skönt så länge det varar, hoppas att det får vara hela dagen.