Cytostatika

Idag har jag legat en heldag på sjukhuset och fått infusion med den nya medicinen som ska provas.
Jag känner mig som en försökskanin.

Jag steg in i taxin 06.50 i morse för att genast bli lagd på en brits i ett vitt och kalt rum direkt jag kom till sjukhuset, och blev utsatt för diverse provtagningar.
Jag var så nervös så jag höll på att grina varje gång de på nytt kom in i rummet.
Två Panodil skulle intas med vatten innan klockan blev 08.30, och nålen till infusionen sattes i min handrygg, och en stor plastburk kortison pumpades in i min åder.
Det var så jäkla kallt, jag frös inifrån handen, upp igenom blodet och huttrade. Det värkte och bultade i hela armen. Tydligen var det standard.

09.00 sattes en påse med sk. "biverkningsmedicin", som skulle dämpa eventuella biverkningar ifrån cytostatikan. Den gick ganska snabbt, och när den var klar togs ett nytt blodtryck innan jättepåsen med cytostatika hängdes upp.
Jag låg och försökta slappna av, men det var inte jättelätt. Var tionde minut kom sköterskan in och tog puls, blodtryck och frågade hur jag mådde.
Ganska snart upplevde jag en skärande smärta i ryggen och jag fick sätta mig upp på britsen, men trillade nästan i backen av yrseln. Fick hjälp till att sätta mig i en stol och satt där en stund. När fortfarande inte värken släppt och jag blev alltmer lullig allteftersom dosen ökades, beslöt läkare att jag skulle ligga ner resten av behandlingen.

Jag slumrade till i perioder, men vaknade mödosamt var gång sköterskan kom in och tittade till.
När de märkte att jag inte fick värre biverkningar än de jag hade, blev besöken var 30: minut istället.
13.30 var jag uppe i maxdos och det kändes som om himlen hade trillat ned och låg och tryckte mig i ansiktet. Jag minns att jag frågade sköterskan varje gång om jag såg konstig ut, men hon log och sa att det kunde kännas så.
14.45 rann de sista dropparna igenom maskinen och vidare in i min kropp. Nu skulle jag bara vara kvar på övervak i en timme.
De var snälla och beställde taxi till mig som skulle vara där till 16.00.

Jag skulle försöka gå till toaletten, men märker att mina fötter är enorma. Väl upprätt är jag så svullen att inte tårna når ned i golvet.
Sköterskan såg över och skriver in det som ytterligare en biverkning.
Jag fick åka rullstol till toaletten, och behövde förstås hjälp med allt det där intima som man som gärna vill klara själv...

När det var dags för hemresa hade svullnaden lagt sig lite och jag hade tvingats ut i rummet på korta promenader för att försöka få igång blodcirkulationen igen. Jag fick dock åka hem i strumplästen, för fötterna fick inte plats i mina väl tilltagna Foppa-tofflor.
Taxichauffören såg lagom skeptiskt ut, och undrade säkert om jag inte skulle till Psykakuten istället för hem. Att jag sedan med jämna mellanrum slocknade och såg ut att vilja kräkas titt som tätt, gjorde inte resan mer komfortabel.
Tjejen körde som en biltjyv och verkade bara vilja få ur mig ur bilen innan det hände något värre.

Väl hemma, var jag tvungen att gå ut med hunden. Trappan är inte att leka med annars, och den var det definitivt inte idag. Sen har jag sovit nästan hela tiden sedan dess.
Väntar bara på morgondagens biverkningar, som alltid ska vara mycket, mycket värre...