fredag 19 augusti 2016

När blir allt bra?

Natt till fredag. Sitter på toaletten. Hör sambon snarka på ena sidan väggen, på andra sidan hostar älskade barnet.
Jag är trött. Men jag orkar inte sova.

Hur länge ska man orka vara så jäkla stark och tuff?
Jag vill ha tillbaka min sambo. Kopian som ligger och snarkar inne i vår säng är inte den mannen jag blev kär i för fem år sedan.
Han ser ut som honom, men han beter sig inte som honom.
Han är inte frisk, det vet jag, men jag vet också att ingen faktiskt kan svara på om han blir det. Och jag känner bara en stor olust för framtiden.

Jag vill så gärna att sonen ska ha tillgång till oss båda, att han ska få växa upp i trygghet och känna sig älskad för den han är.
Men hur länge kommer jag att orka vara den där väggen som rattfyllot krockar med ett par gånger varje vecka?

Sambon har en hjärnskada. Han blir väldigt fort hjärntrött och då blir han tvär och kort. Riktigt jäkla gubbgrinig för att vara korrekt. Tyvärr så häver han gärna ur sig ett och annat som inte alltid är så trevligt när det inträffar.
Och jag ska bara stå och ta emot säger de där nötterna inne på sjukhuset. För han rår inte för det.

Jag är otroligt glad och tacksam över att sonen inte har fått se den här baksidan eller fått känna på den, men så gör jag också mitt yttersta för att hålla honom undan ifrån den.
Men han är två år nu. Han är så otroligt medveten. Han kommer snart att se och höra om det inte blir bättring, och jag vill inte att han ska växa upp så.
Jag vet att många barn ser sina föräldrar bråka då och då, och att det egentligen bara är naturligt i måttliga mängder. För vilka relationer är perfekta?
Men vi bråkar inte. Jag kan vänligt fråga hur sambon mår och få en verbal repa som innefattar att jag är både fet och dum och skitnödigt jobbig.
För att han är trött.

Jag är också trött. Men jag ska gilla läget.
När jag tar upp problemet med sambons läkare och psykolog, så "måste jag förstå". För han är sjuk och behöver min hjälp. Och han måste få den hjälpen.

Jag måste hjälpa till att väcka honom på mornarna så han inte sover bort dagen.
Jag måste hjälpa till med tvätt och kläder eftersom sambon har svårt med vad som är rent och inte.
Jag måste vara närvarande när sambon umgås med barnet.
Jag måste göra alla ärenden för sambon får inte köra bil, och inte kommer han ihåg vad som ska göras när och vart heller.
Jag måste följa med på alla sjuk- och rehabbesök.
Jag måste ta hand om hemmet.
Jag måste se till att han äter bra, rör på sig och vilar - allt i en bra balans.
Jag måste tjata om att han inte ska sitta vid datorn mer än max två timmar/dag.
Jag måste se till att han tar sina mediciner på samma tid varje dag.
Jag måste vara mamma, sambo, vägg, telefonist, undersköterska, personlig assistent, taxichaufför och så måste jag förstå.

Jag försöker göra allt ovan, men känner mer och mer att allt hänger på mig och att jag är det svarta fåret när något går snett.
När ska allt bli bra? Jag vill så gärna att det ska vara bra igen.
Utåt sett så ser nog allt ut som det ska, men inom det här husets väggar är det inte så trevligt alla gånger längre. Inte är det speciellt rent heller...
Men hur än allt är så svider det mest när mannen, den där snälle, omtänksamme, genomgode mannen med det stora hjärtat inte tar i mig längre. Och när han sedan fräser med kall stämma att jag är fet och ful...

Jag vill bara att allt ska bli bra igen.

onsdag 22 juni 2016

Vilken sketen vår

Här har det varit tyst länge. Inte för att det inte finns något att skriva om, för det gör det. Men när orken tryter, då måste jag prioritera och då fick bloggen stå åt sidan.

Det har varit en riktigt dålig vår. Förra året slutade ledsamt, men sedan kändes det som om vi var på banan igen.
Jag kunde skratta igen. Älskade barnet började på dagis i mitten på Januari och plötsligt fick jag sova lite!
Och i mitten på Februari ljusnade det rejält.
Sedan kom den där söndagen. Söndagen som rämnade idyllen.

Den 28 Februari kommer jag sent att glömma och veckorna efter det sitter som djupa spår i ryggmärgen.
Sambon blev hastigt akut sjuk i bakteriell hjärnhinneinflammation och hamnade på intensiven.

Jag satt med sonen i famnen i väntrummet på IVA på sjukhuset i stora staden och fick veta att det var mycket allvarligt. Kritiskt. Måste varsko närmaste familj som måste komma dit bums.
Klockan var ett på natten.
Tre timmar senare är sambon på väg till ett annat sjukhus i en större stad.
Ytterligare fyra timmar senare sitter jag med sonen i bilen på väg till den större staden.
Det var kallt och halt och jag grät hela vägen.

I nästan två veckor pendlade vi, jag och älskade barnet. Den första veckan var vidrig. Ingen lovade något. Sambon låg djupt nedsövd och opererades flera gånger.
Sedan skulle han överleva. Men han ville inte vakna när de släppte upp honom ur koman. Plötsligt skulle han kanske inte vakna. Men han skulle ju överleva?!
Till slut fick vi liv i honom. Nej, inte vi. Det var sonen som väckte sin pappa.
Det sa personalen, det sa läkarna och jag är helt säker på att det var så det gick till.

Men med vakenheten kom andra saker fram. Det talades om hjärnskador.

Men jag var stark. Jag stod pall. Jag var en bra mamma. Jag var förhoppningsvis en bra sambo. Jag var nog en bra svärdotter också faktiskt.

Sedan ryckte några av sambons släktingar undan en bit golvmatta under fötterna.
Allt kommer ju alltid fram i ljuset, så även denna gång.
Vuxna människor som hittar på, snackar skit och samtidigt smeker medhårs borde fanimej nackas.
När jag behövde som mest stöd, så fick jag knivar i ryggen istället. Av "familjen".
Blod är verkligen inte tjockare än vatten.
Där och då tog orken slut.
Men jag slutade inte vara mamma. Jag bara slutade med allt annat.
Och då blev det mer skitsnack...

Det har snart gått fyra månader. Jag börjar bli mig själv igen.
Sambon lever, står, går och talar, men han är inte riktigt sig själv. Jag hoppas att han blir det igen med mer tid och träning.

Älskade barnet har utretts för sin obefintliga sömn och visade sig ha astma. Nu får han andas in mediciner via en mask varje dag och slog rekord förra veckan.
Han sov för första gången 3 timmar och 15 minuter i ett sträck efter nattning!
Det har aldrig hänt förut.
Han vaknar fortfarande ofta, men när han sover så verkar han få den viktiga vilan iallafall.
Jag kan börja släppa lite av den oron jag känt.
Och kanske blir det längre med tiden?
Jag hoppas verkligen det.

Det är så mycket som jag alltid hoppas på och önskar, men egentligen så finns det bara en sak som är viktig.
Att vi får må bra och vara glada.
Att barnet skrattar och frodas, att jag orkar skratta med honom och att jag hör att sambon gör det med.

måndag 28 mars 2016

RIP Kennedy 1998-2016

Under Påskaftons eftermiddag hände det som inte får hända.
Fina flickan Kennedy blev påkörd av en bil och blev så illa tilltygad att jag var tvungen att låta henne somna in.

Jag är tacksam att hon trots skadorna orkat och lyckats släpa sig hem till dörren och att jag såg henne direkt. Jag är också otroligt tacksam för veterinären som - på väg till påskfest - mötte upp så snabbt för att förkorta Kennedys lidande.

Tack älskade vackra katt för alla åren som du värmt mina fötter och för att du tog sonen till ditt hjärta när han föddes. Du är så saknad och du lämnar ett stort tomrum för oss alla här hemma.
Vi älskar dig Kennedy.<3 p="">

tisdag 1 december 2015

Tänk på andra

Jag tycker nog att jag var ganska generöst lagd tidigare, men att jag ofta blev så instängd i min egen kroppsliga smärta att jag inte riktigt orkade bry mig så mycket om andra som jag egentligen önskade göra.

Jag tappade många vänner under de första värsta åren och det är helt och hållet mitt eget fel. Jag orkade inte bry mig. Eller så ville jag inte att de skulle tycka synd om mig, hellre sitta ensam och gråta än någon som "led med mig".

När jag blev mamma förra året hände det mycket.
Jag kände så mycket mer och starkare, inte bara för mitt älskade barn, utan för alla runt omkring mig.
Det var som att öppna alla kanaler och jag tog in sinnesstämningar och smärtor och hej å hå, vilket tryck det blev.
Men jag upptäckte också att jag mådde mycket bättre när jag blev närvarande, när jag pratade, hjälpte eller handlade på något sätt som gjorde gott.

Jag vet inte om jag försöker gottgöra en massa dåliga saker som jag gjort tidigare, för inte kan jag väl ha gått och blivit en sämre variant av Moder Teresa bara för att jag blivit mor?
Sambon har ett stort hjärta och vi har tillsammans tömt större delen av vårt bohag på både kläder, möbler och hushållsartiklar för att låta de som har det sämre få det lite bättre.
Två gånger har vi samlat in saker och kört iväg till behövande.
Idag gjorde vi den andra resan.

Även fast jag känner en stor sorg över att inte ha kunnat göra än mer, så känner jag mig också glad och lycklig för det vi gjort.
Vi har bidragit till att en familj får vinterkläder. Lite julklappar. Lite mat. Blöjor och välling till bebisen. Lite leksaker och böcker till de äldre syskonen. Kaffe och nagellack till mamman.
Trots att jag såg glädjen och euforin hos denna underbart tacksamma familj, så sitter jag ändå och funderar på om vi inte hade kunnat skicka med lite mer. Köpt en paket blöjor till? Mer välling? Mer mat?
Jag vet att vi gjort något bra idag. Men jag önskar att vi kunnat göra mer. Att fler ville göra mer.

Tänk på andra. Alltid.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

måndag 26 oktober 2015

Hjärterum = stjärterum

Katten Lucy och hunden Cheyenne delar fåtölj framför TV:n en helt vanlig måndagskväll.
Alla djuren (två hundar, tre katter) frodas och mår bra! :)

fredag 7 augusti 2015

Tiden springer

Jösses, vart tar egentligen tiden vägen??
Dum fråga faktiskt, för jag vet precis vart all min tid går. Den går till att försöka trösta och natta på nätterna, och för att hålla mig vaken och alert på dagen.
För nu går det undan, hujedamej!

Vi har firat 1-årskalas i dagarna två och den otroligt snälle och rare gossen vaknade en morgon och hade ett sjuhelsikes temperament. Ojoj, det var vi inte riktigt beredda på.
Han är fortfarande snäll och rar, men har senaste veckorna uppvisat en otroligt stark vilja och personlighet.
Vi klagar inte, vi gillar stark vilja och personlighet i det här huset. Vi blev bara lite tagna på sängkanten.

I övrigt så sover barnet ytterst sällan och när han sover, så är det väldigt korta intervaller.
Jag blåljuger för både mig själv och alla andra om jag säger att jag inte är fruktansvärt avundsjuk på andra småbarnsföräldrar som sover gott nätterna igenom.
Samtidigt så skulle jag inte vilja byta bort en dag, en timme, en minut, inte ens en sekund.
Jag ser på sonen och jag är så förbenat stolt, så att det värker både här och där.
"Du är min och jag är din och kärleken förde oss samman".

Tryggt känns det också emellan mig och sambon. Hur många föräldrar går inte skilda vägar under det första småbarnsåret?
Jobbigt som fasen har det varit, och är det, men vi jobbar bra tillsammans.
Team work så det skriker i dammråttorna under soffan. 
Det känns som om vi aldrig gjort något annat, som om lilleman alltid varit här och tagit plats och hållit oss vaken på nätterna.
Meningen med livet har fått en helt ny, och alldeles underbar innebörd.