En del saker vill man bara vara utan.
Känslan av att förlora någon, av att inte förstå varför man förlorat den personen.
I mitt föregående inlägg har jag lånat text ifrån WASP:s "Forever Free". Den fick mig att relatera till det som hänt, men den förklarade inte varför.
Varför mår någon så dåligt att han inte vill leva längre?
Jag är fel person att ställa frågan, för jag har själv känt hopplösheten alltför många gånger i mitt sargade hjärta. Men det är ett långt steg från att leva med känslan, till att omkullkasta den och själv göra slut på plågoandarna i själen.
Och på att göra slut på dem på det sätt, att man faktiskt lämnar jordelivet.
Jag är också fel person att säga att jag verkligen kände "Matchoff", men jag såg honom alltid som min vän och vi hade båda en förkärlek för att prata och skämta.
Ofta är de gånger som det knackade på dörren i gamla stugan och utanför stod grabben som ville "kolla läget" och snacka lite. Vi satt på min lilla trapp i timmar och filosoferade.
Och jag tror att vi båda behövde de stunderna av "terapi" när vi väl satt där på kvällskvisten.
Ändå, fast jag inte upplever det som att jag verkligen kände honom, så tar jag illa vid mig att jag aldrig förstod hur dåligt han mådde.
Jag - som brukar ha så lätt att läsa och känna av - kunde inte se eller förstå hur tung hans börda uppenbarligen var.
Ytterligare ett varför till alla andra. Varför fattade inte jag, jag som själv burit bördan?
Sen min sambo flyttade in i stugan med mig, upphörde samtalen på trappan. Bara någon gång mer efter det kom han hem, sedan träffades vi bara på fest eller i affären.
Bara några få timmar innan han försvann sågs vi på samma fest, men dessvärre hann det inte bli mer än ett "hej" och en vink bland allt folk.
Och sedan gick dygnet och blev till det man inte kan förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar