Gurkan ur tiden

"1993 föddes en ilsken, illvillig, liten madagascarfärgad dvärgvädurskanin hos en av Värmlands främsta kaninuppfödare.
Han bets, han revs och var allmänt arg vid hantering och trivdes inte alls i sitt "burfack", trots att han fick träffa tjejkaniner ibland.

1996 kom en fet kvinna och ville köpa en kanin till sin dotter.
Dottern hade nyligen flyttat hemifrån, och hur mycket kvinnan än försökte förmå sin dotter att flytta hem igen, så var hennes försök dömda att misslyckas.
Kaninuppfödaren såg sin chans att bli av med det bruna monstret och gav bort honom till kvinnan, som glatt tog med honom hem och satte honom i en risig bur.
Sen ringde hon sin dotter och talade om att det fanns en kanin i buren på gården som nu var dotterns, och att hon därför var tvungen att flytta hem igen."

Jag minns fortfarande samtalet emellan mig och mamma.
Jag blev helt jäkla vansinnig och talade om att nu fick det fasen vara nog på dumheterna. Jag förstod väl att hon tyckte att det var jobbigt när sista barnet i kullen fick luft under vingarna, men någon gång så var hon väl i allafall tvungen att släppa taget.
Jag lyckades göra en deal med pappa om att hjälpa mig att ge den stackars kraken mat och vatten de dagar jag inte hann hem emellan stall, studier och jobb. Men det var viktigt att jag ringde och påminde honom de där dagarna, för han hade inte så bra kom-i-håg.

Och kaninen, ja, han avskydde ju allt vad människor hette så jag hade faktiskt inte speciellt dåligt samvete över att jag bara var där och gav honom vatten och foder, och gjorde ren buren emellanåt.

1999 fick det vara nog med åkningen, och jag hade fixat en stor sk. innebur som kaninen kunde få bo i på min balkong i stan.
Men när jag kom till gården så var han borta ur buren, och min ödmjuka mamma deklarerade något om att räven hade varit i farten.
Kändes både surt och ledsamt att åka därifrån. Samtidigt visste jag ju sedan barnsben att räven faktiskt var i farten rätt vad det var.

En dag ringde dock min bror och sa att han hade sett kaninen skutta runt nere vid logen, så uppenbarligen hade väl räven fått sig en omgång som han sent skulle glömma...
Samma dag hämtade jag "Ondskan".(vi hade läst den boken i skolan i samma veva, och namnet passade ju bra på besten.)

2000 flyttade jag och djuren ut i lilla stugan på landet, och jag fick en gammal utebur av en veterinär i trakten till Ondskan.

"Heter kaninen Ondskan?", frågade hon skeptiskt.

Efter det gick jag och funderade om det verkligen var ett så bra namn, oavsett hans elaka sinnelag. Efter viss betänketid ändrade jag namnet, och den bruna kaninen blev ärad namnet "Gurkan" för hela världen. Fråga mig inte varför.

Gurkan visade sig vara mer arg om man försökte lyfta eller klappa honom, så jag lät honom vara. När vi hade bott in oss ett tag i stugan, den första vintern var slut och solen började värma marken igen, då fick Gurkan springa i en stor hage på gräsmattan. Oftast gjorde han aggressiva utbrottsförsök och en hel del lyckades. Troligen var det så han hade kommit ur sin bur vid föräldrahemmet...

Märkte snart att Gurkan var som allra lyckligast när han fick springa lös runt huset.
Kommer alltid att ha en klar bild hur han kommer skuttandes i hög fart emot mig, på morgnarna när jag kommit hem från jobbet. Och hur glad han faktiskt såg ut att vara.
Med åren blev han en lugnare och behagligare kanin, och under sista året var grannarna i Ölme alldeles förtjusta i den snälla, gosiga Gurkan. De skulle bara veta hur han en gång hade varit...

Sista åren har han levt på övertid, då medelåldern hos en kanin ligger på 8-9 år. Men att det finns kaniner som blivit 12-13 år, har jag hört talas om ett par gånger.
Så med hans många år i beräkningen visste jag att det någon gång skulle ta slut.

Idag var den dagen som Gurkan skulle lämna in.
Men inte kanske på det sättet jag hade trott. Igår kväll såg jag att det var något fel på hans ena bakben och när jag kollade närmare, så förstod jag att det måste ha gått av.
Jag ringde veterinären tidigt i morse, och klockan 09.55 drog Gurkan sitt sista andetag här i jordelivet.

Och nu skuttar han antagligen runt lös på en stor äng, gräver hål och träffar tjejkaniner.