Kaotisk installation

Igår så fick vi det då äntligen.
TV-abonnemanget som vi så länge väntat på. Två veckor utan dumburk gjorde mig mindre upprörd än vad jag först trodde, men det var inte utan känslor som jag återvände till soffan och TVn igår kväll.

Men, jag var ganska oroad över själva installationen. I allafall tills det var klart.
Under förmiddagen hade en minimalt svensktalande man ringt på sambons mobil och hjälpligt deklarerat att han under eftermiddagen skulle komma hem till oss.
Skit, jag var ju ensam idag. Hur sjutton skulle han hitta hit? Killen från Elon fick vi ju hämta sex kilometer härifrån i måndags, och han hade GPS!

Nåväl, jag får försöka vara så tydlig jag kan.
Efter klockan tre ringer min mobil, och någon som jag tror mig uppfatta som "Shemalad Mohammad Elhammad" ber mig vänta kvar i luren.
Jaha? Snart förstår jag varför.
"Hej, jag heter Kjell. Hrm.. Jag skulle visst ta en vägbeskrivning till montören här...eh?"

" Nämen hej Kjell! Jaa, vart kommer han ifrån då?"

"Ja, han är hemma hos mig nu och har nyss satt upp en parabol här, och jag ska försöka hjälpa till här så han kanske kan komma rätt till dig...hrm.."

Jisses, hur i all världen ska detta gå?
Nåväl, det gick ju nästan rätt i allafall, för nästa gång Shemalad Mohammad Elhammad ringer, så står han vid den gamla nedlagda fabriken på andra sidan viken.
Herregud, låter man inte anställda gå svenskakurs när de talar så här illa?
Som tur är verkar han förstå bättre än vad han talar, och fram kommer tillslut en rostig skåpbil med arabmusik dunkande ur bildörrarna.
Det är då jag inser att det är inte bara en illa svensktalande, det är två...
Berättar för Shemalad Mohammad Elhammad medans jag hälsar, att han var "därborta" när han ringde, samtidigt som jag pekar på nedlagda fabriken.

"Då du såg mig?", kraxar han fram. Njee, inte riktigt...

Hunden vår, anser dem vara i all likhet med terrorister, och beter sig så vaktigt och aggressivt att jag är tvungen att stänga in henne i vårt sovrum.
Att hon aldrig har agerat på det sättet tidigare, gör mig ju inte mindre oroad.
Utan att vara i vägen för mycket, men ändå hålla koll på vad som händer, hinner Shemalad Mohammad Elhammed ändock borra sönder ett fönster innan jag hinner ingripa. De går hela tiden runt, pekar på saker, pratar arabiska och skriker åt varann.
Hör hur Cheyenne morrar högt på andra sidan sovrumsdörren, och känner mig faktiskt ganska illa till mods.

Till slut är de äntligen klara, men börjar då bråka om något papper vi ska ha, men inte har fått. Det visar sig sedan att de har pappret själva, och att jag bara ska skriva på.
De sitter länge kvar i bilen utanför huset, medans jag raskt låser alla dörrar, stänger alla fönster och släpper ut min vakande jycke.

Nästa gång jag tittar ut har de äntligen åkt, och jag glömmer nästan allt som hänt sista timmen när jag långsamt hittar plats i soffan.
TV-soffan. :)