Kallelsen till Akademiska Sjukhuset i Uppsala dök upp i lådan för någon vecka sedan.
Lovade Hitler(min Förs.kassehandläggare) att ringa och meddela honom om när det var dags att åka iväg.
Han är lite smått galen just nu, och inväntar bara att december ska komma så han kan slänga ut mig på den öppna arbetsmarknaden - allt efter de nya reglerna.
Så vid våra samtal känner jag bara en enda stor och god lust att högljutt sitta och fisa och rapa i telefonen, allt för att deklarera mitt missnöje över hans existens.
Speciellt, ja alldeles särskilt, när han kommer till den återanvändbara frasen som han ALLTID drar till med innan det är dags att lägga på.
"Du är ju ung, unga människor är friska människor".
Och varje gång har jag bara lust att svara:
"Du är född, men det borde du inte ha blivit."
Ja, kalla mig gärna hemsk och omogen och bråkig, men jag vet snart inte hur jag ska få människan att förstå hur jag faktiskt mår, hur jag faktiskt har det.
Han sitter och bläddrar i läkarutlåtanden när vi pratar, papper som jag vet att det står precis hur jag mår i. Men lik förbannat lyckas han misstolka och tro att allt är frid och fröjd om en vecka, eller i värsta fall två.
Att jag ska kunna jobba 100% imorgon bara för att han säger det.
Jag vet inte vad som kommer att hända när jag är inlagd i Uppsala, och jag vet inte vad som kommer att ske nästföljande månader.
Jag vet bara att jag är glad att jag kan klä mig själv, gå på toaletten själv och knäppa på TVn.
Och så är jag glad att solen skiner lite just nu med. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar