Dessa hjärtans djur

Vilken tur jag hade när jag träffade min sambo!
Inte nog med att han är smart och snäll och rolig, han tycker precis lika mycket om djur som jag gör!
Tyvärr har dock livets gilla gång gjort sig påmind alltför ofta de sista två åren, men det är ju det man får finna sig i att leva med när man skaffar djur.

Vintern 2005 gick Albin ut en morgon och kom aldrig mer tillbaka.
En månad senare hittar grannen honom i sitt förråd. Han har gått in och lagt sig tillrätta i en låda med trasmattor, för att sedan somna in för gott.
Det såg väldigt fridfullt ut, och jag som varit så orolig kände mig glad över att ha funnit honom, och få kunna begrava honom.
17 år är kanske ingen ålder på en katt, men gotländska Albin hade blåsljud på hjärtat. Kanske var det därför, eller så var det bara dags för honom att fara vidare helt enkelt.

Januari 2006 vandrade min älskade Click till de evigt gröna ängarna.
Med sina nära 30 år, och "still going strong" kunde det ändå inte hjälpas att det var dags, då min kära häst började tappa sina tänder.
Det var en av vinterns vackraste vinterdagar den där dagen, och i Clicks ögon fanns ingen sorg, ingen smärta.
Bara kärlek och stolthet över vad just han lyckats åstadkomma i sitt långa liv.

Augusti 2007.
Med sina 16 år, var Lucky min gamla trotjänare sedan länge.
Alla djur är svåra att förlora, men en hund som stått mig så nära i så många år... Jag har inte känt sådan smärta sedan jag förlorade min far.
Vi kunde inte ha fått ett finare och bättre avslut för oss alla den där sensommarkvällen. Den finns fortfarande kvar att läsa på gamla bloggen, under sökord Lucky.
Men det gör fortfarande ont, samtidigt som jag vet att det var den dagen, den kvällen, som det var Luckys tur att vandra.

April 2008 var den allra jobbigaste gången.
För den gången var det inte åldern som tagit ut sin rätt, det var inte det normala i livets gilla gång.
Vi hade valt att köpa vårt första gemensamma djur i valpen Mazon, hunden som skulle ta över platsen som Lucky lämnade tom och bli Cheyennes nya bästa bror.
Men det blev inte alls som vi hade tänkt oss, bara tårar, bara ledsamheter, bara en jäkla massa pengar som lades ut, och en massa besvikelser åt alla håll och kanter.
Vi gjorde ETT fel.
Vi väntade för länge, innan vi hjälpte Mazon att somna in.
Allt för att vi ville tro och hoppas på alla veterinärer, alla experter och djurprofessorer som bad oss avvakta i väntan på det där miraklet som vi alla gick och trodde på.
Men det kom aldrig något mirakel. Mazons var dömd från början.

September 2008. Gurkan var verkligen urgammal. 15 år är otroligt mycket för en kanin.
Han fick ett långt och innehållsrikt kaninliv, och det blev ett snabbt avslut när det väl var dags. Det är så det ska vara.