Konkurs

Jag har hamnat i en sådan där krissvacka igen.
Ni vet en sådan som är jobbig hela tiden, och minsta lilla motgång eller nackdel känns som en kniv som vrids runt, runt inne i magen.
Och man vet inte om man orkar bry sig, eller hur man skulle komma ifrån den om man orkade bry sig. Den bara sitter där, snurrar och snurrar, smärtan är outhärdlig och situationen blir alltmer svår, jobbig, fruktansvärd och rent ut sagt olidlig.

Ofta får jag svackor.
Innan jag blev sjuk hände det aldrig, nu kan det hända lite då och då.
Det räcker med så lite för att dra igång det, jag blir lika förvånad själv över hur lite som får jorden att rämna för mig.
Och så blir jag så rädd.
Herregud, håller jag på att bli helt jäkla kockobello, eller vad är det frågan om?!
Så blir det en liten efterkris bara för att man mår uselt och blir oroad över sitt eget beteende.

Jag förstår att mycket av det kommer ifrån stress.
Stressen av att känna sig jagad av Försäkringskassan, stressen av att veta att jag måste bli frisk fort, stressen av att veta...
...att shit, jag har ju faktiskt en kronisk sjukdom. Den går inte att bota.

Vi såg filmen North Country häromdagen.
Har inte sett den sen den gick på bio, och det var längesen.
Blev innerst inne så upprörd av att följa "sidostoryn".
(Sidostoryn kallar jag det som kretsar runt den huvudsakliga storyn.)

Sidostoryn i North Country handlar om Glory och hennes kamp emot reumatismen.
Reumatismen vinner.