Just nu känns det rätt tråkigt

Vi skulle ha fått hem en fodertik idag, en blivande "lillasyster" till vår hund Cheyenne.
Cheyenne har varit ensamhund sedan vi tog bort Mazon i april, och det är inte optimalt för henne även om hon nu fungerar normalt igen. Hon äter, sover, verkar må ganska bra på utsidan och är väl egentligen en glad hund. Men det är hur hon blommar upp med andra hundar som gör att vi förstår att hon faktiskt behöver sällskap igen.

Så nu var det äntligen dags! Idag skulle vi få hem en helt underbar tik på prov, för att sedan ha på sk. helfoderavtal om allt klaffade.
Men igår fick vi besked om att ägaren ångrat sig, och ville ha kvar tiken hemma hos sig istället.
Vi hade det på känn så gott som hela tiden, och vi klandrar henne verkligen inte!

Men ändå fast vi innerst inne kände på oss att det skulle bli så här, så hade vi ändå vant oss vid tanken att ha två galet, stojande hundar som plöjde runt här hemma vid det här laget.
Så lite bittert känns det, hur svårt jag än har att medge det.
För jag förstår också vad jobbigt det skulle vara att lämna bort sin älsklingshund som man haft sedan den var en liten gosetoss.

Vi började titta på andra valpar redan igår kväll. Tanken gick om inte vi skulle köpa en ny valp istället. Men så ligger hela tiden minnet av Mazon i bakhuvudet.
Det har fasen gett oss men för livet det där.
Vi vet också att det kommer att födas fler valpar under januari på en annan kennel som eventuellt ska ut på foder.
Så vi får väl vänta och se vad som händer.

Just nu känns det rätt så tråkigt...