Finns det ställen kvar att leta på?

Som vi letat. Och ingen ring har kommit till rätta.

Igår tog jag kontakt med en sierska som sa sig se att ringen glidit av mitt finger utomhus, men inte hamnat på marken. Den skulle ha åkt ned i en kasse av något slag och låg där fortfarande.
Jag hjälpte sambon lite med några lätta soppåsar i tisdags, så jag kände mig väldigt ledsen efter detta. Kändes som en omöjlighet att finna ringen igen.

Men jag försöker att inte tappa modet, och letar fortfarande varje dag. Har fått jättemycket bra tips och idéer, men den har alltså inte funnits någonstans på dessa ställen.
Vi får väl helt enkelt gå igenom kassarna i soptunnan innan vi avfärdar sierskans teori...

Idag är det begravning för min farbror Olle.
Klockan 11 börjar den, och min bror kommer och hämtar mig en halvtimme innan. Sambon jobbar nämligen.

Begravningar är aldrig roliga. De är ju förvisso inte menade att vara det heller.
De är till för att vänner och familj ska få ett värdigt avslut.
Det brukar vara lättare att bearbeta och sörja efter begravningen. Den känns nästan som kulmen, även om sorgen och saknaden alltid finns kvar.

Jag trodde aldrig jag skulle kunna gå upprätt igen efter min pappas bortgång.
Jag trodde att jag för evigt skulle tyngas ned av det som kändes i hjärtat, kändes i kroppen. Jag trodde att det alltid skulle finnas en mörk fläck i mina ögon, som skulle avge hur illa jag saknade och hur ledsen jag var.

Ibland får jag de där känslorna åter, och jag kryper ihop och känner mig sådär ensam och övergiven som jag kände mig när pappa dog.
Men då brukar jag försöka att ta mig till graven, och där tänder jag ljus och inne i mitt huvud pratar jag med pappa om hur jag känner.
Jag berättar hur mycket jag älskar honom, jag ber om ursäkt för allt dumt jag gjort och gör, jag talar om att jag saknar honom outhärdligt och hoppas att han har det bra.
Och när allt det tunga och mörka skingrar sig lite, så brukar jag fråga honom om råd med saker som jag undrar över.

Får jag svar?
Nästan alltid när jag går därifrån, så känns allt lättare. Tårarna är torkade, och jag går ganska så rakt. Känner mig upprymd.
Det är kanske inga svar jag får, men uppenbarligen blir mitt sinne lugnare och mjukare när vi "talats vid".
Och ibland så skingras blockeringar när jag är där, som gör att jag tänker på ett annorlunda sätt när jag åker därifrån. Svaren uppenbarar sig ibland på så sätt.

Det är kanske inte pappa som svarar och visar vägen på något sätt, men att han ändå funnits där att lyssna gör att saker och ting känns lite lättare efteråt.
Men visst hade jag hellre suttit och pratat med honom öga mot öga över en kopp kaffe och en massa kaffebröd.