Magont och valpkurs

Den här dagen började INTE bra.
Jag hade tid för magnetröntgen tidigt på morgonen, men efter att suttit på toaletten halva natten så kände jag mig lite osäker på om jag skulle våga mig iväg och ligga på en brits i 90 minuter.
Jag visste ju inte heller om det var magsjuka eller det bara var magen som protesterade rent allmänt, men det verkade inte vara lika aggressivt som riktig maginfluensa.
Den finlandssvenske i andra sidan änden av luren på röntgenavdelningen tog inga risker.

"Du får inte komma hit!"

Och så fortsatte dagen några timmar under morgonen, med toalettbesök och en mage som började värka. Efter lunch hade toalettbesöken minskat(tack och lov), men magontet blev värre.
Provade att lägga mig en stund med TENS-apparaten som jag har fått låna hem ifrån smärtkliniken, och den hjälpte till så att jag fick sova bort eftermiddagen. Det var skönt.

På kvällen skulle lilla valpen få börja skolan, eller valpkurs som det så fint heter. Sambon var lite smånervös när han gick sin och Tequilas första lektion i allmänt hundvett.
Jag satt på parkett och frös och kände magontet komma tillbaka, men jag ville så gärna följa med och titta när det var första gången.

Vår lilla jycke föregick inte med speciellt gott exempel, och manade på till flera skall-reaktioner bland de övriga hundeleverna och ville inte alls göra så som hundtränaren sa att de skulle göra.
Första momentet var att, utan att prata, låta, göra några rörelser eller dra i kopplet, få hunden att ta ögonkontakt min sin förare. De andra sju ekipagen klarade detta galant mer eller mindre, men efter 10 minuter hade alla valparna tagit ögonkontakt och fått beröm och godis av sina ägare. Ja, utom Tequila då...

När de andra rara och beskedliga hundarna var på sina tredje och fjärde moment hade Tequila fortfarande inte en tanke på att kolla på sin käre husse.
Jag tittade på klockan, det hade gått 40 minuter sedan de började!
Hundtränaren peppade min käre sambo att inte ge upp och fem minuter senare hade även vår lilla Tequila gjort sig besvär att titta på husse, fått beröm och karamell. :)
Efter detta gick allt faktiskt mycket smidigare och lättare, men tänk om lilla madame någon gång kunde hålla tyst..!
Jag led med de andra stackars kursdeltagarna som kämpade med att försöka höra vad hundtränaren sa emellan illtjut, vargavrål och falsettskällande.
Hon är duktig på att göra sig hörd, den saken är klar.

På hemvägen gick vi in på Ica Maxi i våra gamla hemtrakter, och sambon började må dåligt.

"Jag har så ont i huvudet".

Jo men tro tusan det, efter de där helvetestimmarna. Stackarn!
Vi stannade för snabbmat på vägen hem, och väl hemma kom jag på andra tankar igen. Vad är det med min mage egentligen? Det känns jätteskumt.
Jag hoppas att jag får en lugn natt i allafall, för den förra räckte och blev över.