När våren kom med värme, ljus och fågelkvitter så kändes det som att mycket blev lättare. Jag kände mig lite mer glad, inte fullt så trött och orkeslös och jag tyckte mig någonstans där långt borta se ett ljus i tunneln.
Våren är kvar, det blir bara ljusare och ljusare för var dag och fågelkvittret är inte längre bara kvitter, det trängs skrikande måsar, änder, gäss och tranor utefter strandremsan.
Men ljuset i tunneln verkar inte komma något närmre, och åter igen har det börjat försvinna långt därinne i tunneln.
Jag hade en riktigt jobbig dag i måndags. Det var lite skönt att sambon jobbade, för då behövde jag inte ha ångest över att vi skulle åka någonstans eller göra något.
Jag kunde bara ligga still i soffan eller sängen, pressa in värktabletter med jämna mellanrum och hoppas på att det snart skulle kännas lite bättre.
Tisdagen började ganska bra, men allteftersom dagen fortlöpte, desto värre blev det. Jag hade uppenbara problem med besticken sittande hemma hos sambons morföräldrar, och jag kämpade för att hålla god min och inte få dem alla att märka något.
Idag har det varit jämna plågor hela dagen, men ändå så att jag orkar stiga upp och försöka "vara" åtminstone.
Imorgon är det Valborgsmässoafton. Jag hoppas att dagen ska bringa sol, mindre vind än förra året(för då var det full storm o vi kunde inte tända brasan), och mindre plågor.
Och kanske ett litet ljus i tunneln, även om det bara är för en liten gnuttig stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar