En tandvärk kommer sällan ensam?

Det har varit lugnt inne i käften sen jag var till Adonis i tisdags.
Visst har det isat och småvärkt lite där det lagades, men han sa att det kunde göra det ett tag efter så jag har stått ut.
Men han nämnde inget om att det skulle bli värre, och det har det tyvärr blivit.

Vaknade flera gånger i natt, och jag kände bara hur det molade inne i munnen. Samma sida som sist, men lite längre fram i munnen denna gång.
Det var bara ett ord som slungades runt inne i huvudet för varje gång jag kom till medvetande.

"Fan, fan, fan, fan..."

När sambons klocka ringde i morse och Cheyenne hoppade upp i sängen för att morgonmysa, då hade det faktiskt blivit värre ändå.
Jag tänkte att jag säger inget till sambon. Han blir så orolig, för ekonomin just nu ser inte bra ut och vi kan omöjligt orka med mer utgifter.
Jag har ännu inte fått räkningen för besöket hos tandläkaren i tisdags, men jag bävar och har ångest. Och jag tror sambon känner likadant.

Det är ju MIN räkning, men där jag kommer till korta på räkningssidan, så får ändå sambon lägga till.
Ibland har det varit tvärtom också, men oftast faller allt på sambon bara för att jag är sjukskriven och mina pengar inte räcker så långt.
Det ska ju inte vara så, men tyvärr så är det precis just så som det blir.

Läste någonstans att den största orsaken till skilsmässa eller uppbrott i förhållanden är just pengar och/eller ekonomi. Är ju galet att det blir så, men jag har ändå förståelse för att man efter många års ekonomiska konflikter inte orkar längre.
Jag hoppas verkligen att vi inte ska hamna i samma fälla, utan att allt ska reda ut sig så småningom.
Att jag ska bli frisk och kunna jobba igen, och att livet rullar på och vi får vara friska, nöjda och glada!
Hoppas måste man få göra i allafall.

Det verkar som att jag ska få gå en hel helg med tandvärk igen.
Jag är inte road.