Drömeffekt eller den nakna sanningen?

Vi tittade på ett hus förra lördagen. Jag kom hem på fredagkväll ifrån Uppsala, och på lördagen hade vi alltså en husvisning inbokad.
Det var kalasväder som lyste in genom sovrumsfönstret samma morgon, och mina leder mådde prima ballerina. Mer prima än ballerina, men allt av positiv natur är glädjande lyckorus. Och just den här dagen var en sällsynt sådan.

En handfull värktabletter - mer i förebyggande syfte än vid behov - slank ned i strupen till ett halvt glas mjölk ur CP-muggen.
Muggen har ingen CP-skada såvitt jag vet, den är inte heller speciellt funktionellt framtagen för människor med CP-skada. Men den ser lika mycket ut som jag känner mig mycket sjukligt störd varje gång som jag dricker ur den. Men den är mig behjälplig och kär, sina skönhetsfel till trots.

Innan vi åkte till drömhus nummer 53, svängde vi in och botaniserade i Handelsträdgården igen. Mer blomlådor, mer blommor att sätta i de nya blomlådorna, blommor till pappas grav och en blivande megastor amerikansk begonia hittade in i bilen, innan vi alldeles för sent vände näsan i riktning emot huset. Drömhuset.
På vägen smidde vi som vanligt planer på hur vi bäst skulle bete oss så obehagligt som möjligt för att skrämma bort potentiella husköparkonkurrenter. Att ljudligt nysa snorkråkor och högt åberopa att man har mögelallergi har inte haft någon effekt hittills, så vi måste agera fräckare. Kanske med genom en fastmonterad megafon på biltaket, meddela att vi har positiva provsvar på svininfluensan samtidigt som vi sladdar in på gårdsplanen?
Det är något att tänka på om det blir några fler tillfällen.

Drömhuset var makalöst drömaktigt, med jämn, grön gräsmatta, en lagom stort växthus med alla funktioner, massor av blommor och vackert anlagda rabatter. Porlet ifrån den angränsande älven kändes trolskt och rogivande.
Insidan var lika väl omhändertagen som utsidan, och allt kändes så väl genomtänkt.
Vi såg säkert allt inbakat i ett rosa skimmer och sockervadd, men hur vi än vände och vred oss för att se fantyg i hörnen, så såg vi bara drömhuset, med drömläget.
Dock i fel kommun, men...man kan ju inte få allt.

Idag var vi iväg på en andra visning. Vi tog med oss svärföräldrarnas kritiska ögon, för vi var rädda att vi fortfarande skulle gå runt med slöja för blick.
Denna gång var hussäljaren, tillika även husägaren den som tog emot oss och svarade på alla frågor. Vi blev kvar i 2,5 timme, drack kaffe och diskuterade hus, utgifter, skötsel, vägsamfällighet och hur goda kolakakorna var som bjöds. Alldeles sjukt goda!
På vägen hem var det fortfarande ett drömhus. Det ÄR verkligen ett drömhus!

MEN. Så infinner sig då den nakna sanningen.
Jag är fortfarande sjuk och ingenting varken känns eller är säkert huruvida saker och ting ska ske. Jag har fortfarande ingen medicin som fungerar med belåtenhet, och jag får bara vara sjukskriven det här året ut.
Vad i all världen händer om jag inte blir frisk innan årsskiftet??

Försäkringskassan har inga svar.
Jag får bara svaret att jag kan få sjukpengar till årets slut, sen "finns" jag inte i systemet längre. För då har jag sprängt alla lagar och gränser och kommer att fisas ut i rymden tillsammans med flera tusen andra sjuka i samma situation.
Vi kommer inte att kunna jobba, men vi kan heller inte vara sjuka. De flesta är inte berättigade till socialbidrag, eftersom de lever i samboskap eller är gifta.
Om ni bara visste vad jag längtar efter att bli frisk!
Att inte behöva känna den här oron, att inte behöva belasta sambon med alla hemmets åtaganden, att kunna arbeta och tjäna pengar utan att vara någon belastning för skattebetalare och regering. Jag hoppas ofantligt mycket på den nya medicinen som jag ska börja med nu, måtte den ge någon effekt!

Vi har verkligen hittat drömhuset. Men kanske det är så att med den nakna sanningen i bakfickan, så har vi inte varken möjlighet eller råd att förverkliga våra drömmar.
Det suger verkligen.