En lång dag har gått mot sitt slut

Jag har försökt skriva som jag brukar.
Lite i taget, spara, skriva vid ett senare tillfälle, spara, och fortsätta så tills jag är nöjd eller tills jag kommer på att "just ja, jag skriver ju i bloggen".
Detta inlägg påbörjade jag i förrgår, men det har inte kommit så långt. Som synes.

Denna dagen har varit lång och smärtsam. Jag kom inte ur sängen förrän 12 idag. Det knakade oroväckande i varenda led när jag rullade ur sängen.
Ja, ni läste rätt. Rullade.
Det är inte roligt att erkänna att man är som en tjock gammal surkärring, när man egentligt och riktigt ska vara en ärtig och ljuvlig 30-åring med huvudet på skaft.

I onsdags var jag in till min kurator.
Hon tillsattes efter att jag fått min RA-diagnos och är specialiserad på att "ta sig an" människor med bl.a. RA.
Jag har gått hos henne i 1,5 år nu, och ännu inte känt någon särskild anknytning eller egentligen något behov av att prata med henne. Snarare är det hon som verkar vilja prata med mig, och det kan hon väl få göra om hon vill.

Men våra samtal - som aldrig blivit mer privatiserade än till min sjukdom och mina tankar runt den - fick sig idag en chockartad vändning.
Helt plötsligt satt jag öga mot öga med kvinnan i glasögon med krokodilmönstrade bågar, lila velourbyxor och hempermanentad pagefrisyr och förväntades prata öppenhjärtligt om hur, och hur ofta jag och min sambo hade sex. Och hur jag kände och mådde när vi hade det.

Jag funkar ganska bra som både vapendragare och avväpnare i olika sammanhang, men det här övergick bara mitt förstånd.
Jag kände det som om hon klampat rakt in i vår sängkammare och satt där på sängkanten som någon 70-talsinspirerad Malena Ivarsson och mässade om njutning och orgasmer.
Hon verkade direkt förstå sitt övertramp och försökte rätta till det genom att berätta att hon minsann gått en sex & samlevnadskurs på Universitetet.
Jaha, OCH?
Därefter gick hon rakt på sak och började diskutera huruvida min biologiska klocka tickade, och att jag borde börja tänka mer på det här med barn om jag nu skulle vilja ha några.

Sen följde en listad demonstration om att äldre kvinnor har svårare att bli gravida, att överviktiga äldre kvinnor har svårare att bli gravida, att RA förvärras med åren och att man inte ska vänta för länge om man vill skaffa barn, hur lättare det blir komplikationer under en graviditet för äldre kvinnor och hur mina olika mediciner påverkar inför, under och efter en graviditet.
Lila, krokodilmönstrad, glättig och leende påvisade hon statistik efter statistik, samtidigt som jag bara ville sjunka genom jorden eller få en enkelbiljett till Acapulco.

När jag gick ut genom dörren efter "vår" timme visste jag med ens att våra framtida sessioner skulle bli alltför personliga. Precis så som jag inte vill ha dem.
Kanske har velourkvinnan insett att det finns gottigheter för vilken kurator som helst under mitt sköra skal, men också insett att de inte kommer fram hur som helst. Och att vi därför har suttit och kallpratat i 1,5 års tid.
Hon har väl väntat på att jag ska tina, men när det aldrig hände, beslöt hon sig för att använda tumskruvar och skendränka mig samtidigt.

På onsdagkväll öppnade jag min mail, och en god vän hade skickat bilder på söta bebisar i olika situtioner och grimaser.
Det var ju sött menat, och det var gulligt. Jättefina bilder.
Samtidigt brast alla tårkanaler i ögonen på en och samma gång, och jag gömde mig på toaletten och grät tills inga tårar längre fanns och jag kunde smyga ut utan att visa och oroa sambon över att jag var ledsen.
Velourtanten hade klarat första etappen emot min totala förödmjukelse.