Så mycket

Det är så mycket som jag vill skriva om.
Jag har så mycket tankar, funderingar och minnen jag skulle vilja plita ner och delge för er som orkar läsa. Men det vill sig inte alls, jag får inte med händerna, jag får inte med kroppen.
Det känns som om hjärnan håller på att sprängas av alla tankar, och jag vet inte hur jag ska få ut dem på ett vettigt sätt.
Jag känner mig yr och konstig, jag mår illa och det känns som om jag vore nedsänkt i cement, kroppen vill inte lyda och allt går så sakta.

Jag tycker inte om när det går sakta. Jag vill helst leva lite i ett tillstånd där jag själv inte hinner med riktigt.
Jag tycker om när det händer saker, mycket saker! Jag tycker om att ha mycket att göra, för då blir jag aldrig fast på det här sättet med alla de här tankarna och funderingarna.
Hur jag än försöker så fastnar allt inne i kruset och varje dag rinner det över.

Rent ordagrant känns min hjärna som ett kärnkraftverk för tillfället, enda skillnaden är att produktionen inte kommer någon vart. Men det är en jäkla elektricitet som fullkomligt forsar runt därinne.
Beror yrseln och huvudvärken på det eller är det bara biverkningar av de nya sprutorna?
Säkert en blandning.
Illamåendet och håret som jag tycker mig se mer på mina tröjor än på huvudet gör inte saken bättre. Och den här äckliga profilen, figuren...fy fan.

Vi är bjudna på bröllop i juli och när jag hörde det så blev jag så glad.
Åh, vad roligt, jag älskar bröllop! Och att få komma ut och träffa folk och att få klä upp sig..!
Men lika fort som glädjen infann sig, lika fort dog den när jag såg min feta nuna i badrumsspegeln. Helt död var den när jag såg mig själv i helfigurspegeln i sovrummet timmen senare.
Aldrig att jag går på bröllop så här.
Aldrig att jag går ut så här.
Det här är inte jag, jag kan inte visa mig när jag inte är jag.
Vad hände med mig, när försvann jag egentligen?

Jag har önskat mig så mycket sista åren, jag har bett om så mycket hjälp.
Nu önskar jag att det bara fanns en sak, en grej som jag kunde lägga alla önskningarna på, men det går inte.
Vad ska jag prioritera?

Jag hatar hur jag ser ut.
Jag vill gå ned till mina "trivsel-överviktskilon" igen. När jag ser min kropp nu, så förstår jag inte vad jag tyckte var fel då.
JAG VILL BLI FRISK.
Jag vill kunna jobba och känna att vår tillvaro är tryggad, att inte behöva känna den här obehagliga oron över ekonomi och framtid längre.

Sen kan jag skriva ytterligare tio saker till som jag känner borde prioriteras, men de får helt enkelt inte plats för mina böner och önskningar längre.
Men det skulle vara väldigt skönt att kunna skriva om dem åtminstone, kunna skriva om dem varje dag.
Det skulle vara så skönt för hjärnan att släppa på trycket igen.