Ångest och bekymmer

Vi väntar fortfarande på några tester. Vi hoppas att vi får svar den här veckan i allafall.
Tequila äter fortfarande inte, vi försöker med allt möjligt.

Igår kväll kom hon och ville gosa när jag satt med en ostmacka och jag tog genast tillfället att smussla i henne småbitar. Till min stora glädje tog hon dem och hoppade ned, och jag grinade nästan av lycka över att hon åt.
Lite senare kom jag på Cheyenne med att gå och smaska lite här och där, och då visade det sig snart att de små ostbitarna låg utspridda i både köket, vardagsrummet och hallen...*suck*
Jag som trodde att hon åt!

Idag tog hon tog ca åtta-tio kulor hundfoder, alltid något men inte tillräckligt.
Så fort testerna kommit så ska hon få antibiotika och kanske att det påverkar henne till det bättre så hon kan äta lite igen. Hon har ju aldrig varit stor i maten, men ätit lite varje dag har hon ju oftast gjort åtminstone.
Och så ska hon få magsyrehämmande medicin emot magsåren, förhoppningsvis upphör kräkningarna då med.

Men jag kommer inte att kunna sova en bra natt förrän hon är på bättringsvägen igen. Måtte det bara inte bli mer grejer än vad det är redan...

Mitt i allt som hänt som kostar en massa pengar, dvs bilen gick sönder, gräsklipparen gick sönder, sambon fick gå från jobbet, Tequila blev sjuk och jag blev sämre, så gjorde vi oss en otjänst i att boka en Gotlandsresa till i början på september.
Vi gjorde det förstås innan korthuset föll ihop, för vi hade ju inga utgifter den här månaden.
Men hur ska man kunna veta?
Och vi behöver verkligen få komma hemifrån lite.

Dock grusades ju planerna lite, för vi hade tänkt försöka övervinna Tequilas åksjuka och ta med oss hundarna på "semestern".
Men det törs vi inte nu när lilltösen är dålig och uppenbarligen blir sönderstressad i magen för mindre. Som tur är så har vi världens bästa hund-, katt-, kanin- och husvakt i sambons lillebror, och hundarna bara älskar honom!
Så enda stressen blir att vi inte är hemma, men hon kommer ju ändå att vara i sin hemmiljö där hon känner sig som tryggast. Och Fabbo Tommie är ju bäst i hela världen. :)

Och som tur är nr. 2 så är hemresebiljetten ombokningsbar, så blir det något så är det bara att vi sticker hem igen.
Men det känns svårt att se fram emot resan nu när allt det här med Tequila har hänt och pågår. Det är väldigt jobbigt och man går runt och tänker en massa negativa tankar och undrar hur allt ska sluta.
Åtta månader gammal och redan magsår, det är ju ingen höjdare direkt.

Jag vill försöka se framåt och tänka positivt, men oj vad svårt det är.
Jag hoppas att kunna få sova lite bättre i natt i varje fall. Att känna sig utvilad gör saker och ting mycket enklare, även om det är svårt och jobbigt omkring en.