Vad hände med sommaren?

Vilken skitsommar det har varit rent ut sagt!
Och nu tänker jag inte på vädret, utan allt annat som beslöt sig hända den här sommaren.

Jag började sommaren i Uppsala och fick ny medicin. Cellgifter igen, i sprutor denna gång.
Mådde jag bättre av medicinen i spruta istället för tabletter?
Näe. Faktum är att jag blev sämre.
Jag tappade så mycket hår, att när jag väl tog mig till frisören, så klipptes det bort 50%.
Jag har nog inte haft så kort hår sedan jag var liten och ville ha samma fula hockeyfrilla som mina äldre bröder - idolerna.
(Frisyren klipptes, men mamma tyckte så illa om det att hon tog mig till en annan frisör som snaggade mig in på bara skinnet.)

Och denna förbannade klådan...
Jag blev faktiskt glad när de tog bort medicinen.
Men då kom nästa bakslag, för trots alla jobbiga biverkningar så verkade skiten ha gjort något vettigt i kroppen. För efterkommande 1,5 månader har varit rena rama helvetet!
Jag har haft sååå ont, och jag har varit sååå stel.
Jag har grinat och svurit och ingått pakter med djävulen var dag.
Och helt lallo blir jag av alla smärtstillande som jag trycker i mig.
Sambon får göra allt här hemma.

Och nu har han ju förvisso tid, för den här sommaren fick ju även han gå från sitt jobb och därmed titulera sig arbetslös.
En sjukskriven och en arbetslös under samma tak, och till råga på allt blev valpen sjuk med!
Låter ju som att vi ska kunna göra kvarterets mest tragiska dockteater på den här historien...(kommer inte att hända, men ändå)

I morse ringde jag dessutom ortopedteknikern och frågade vad som hänt med mina sommarskor som jag provade ut och beställde i Maj.

"Jag ser ingen beställning på några skor i ditt namn, när gjorde vi den beställningen sa du?"

Jag har ju gått i vinterskorna hela sommaren, och det är ju snart September så varför gråta nu?
Bättre att bara skriva ett kort och koncist MORR.