"Hemma"

Jodå, vi har kommit hem. Säkert och sakta, men bestämt.
Har bara behövt lite tid att landa och känna av i kroppen. Det kändes okej i början, men sen blev jag sådär jobbigt trött och nu värker lederna i allmänt kaos i så gott som hela kroppen.

Så fort vi klev innanför dörren i måndagskväll var det glädje och stoj, för vi var uppenbarligen mycket efterlängtade av våra djur.
Vi hade saknat dem jättemycket med, och det var ett glatt och väldigt långt återseende först i trädgården, sen i hallen, sen i köket... :)

Vi var trötta och lade oss ganska omgående, och så fort jag vaknade på tisdagen dagen därpå så kände jag den igen. Den där stora stenen som ligger som en stor handske över axlar, armar och rygg. Så fort jag ställer mig upp känner jag mig så tung och orkeslös.

Jag vet att det inte beror på att Gotland är bättre eller att mina leder mår bättre där för att det är just där.
Jag vet att jag mår sämre här hemma för att här kommer alla måsten, alla jobbiga saker, allt jagande och all vardag som jag mest av allt bara vill fly ifrån.
Telefonen som bara ringer och ringer gör mig till ett vrak. Tider som ska passa eller bokas om, en sjuk hund som förhoppningsvis ska vara på bättringsvägen snart, och dessa jäkla leder som bara mår sämre av allt.

Men det går ändå inte att komma ifrån att Gotland var sommar och varmt, och Värmland - "hemma" - är höst och kallt. Visst lyser solen, men det är lik förbannat kallt.
Eller så är det bara det som jag känner.
För att allting runt omkring mig är så tungt och kallt och mörkt.

Nej, så illa kan det ju inte vara, det är ju faktiskt väderskillnad.
På Gotland gick jag runt i caprishorts och linne, här har jag långbyxor, raggstrumpor och fleecetröja i skrivande stund och ändå står solen högt utan moln utanför!
Det är fasen bättre på Gotland, så det så!