Ovärdigt

Det blev inte många blogginlägg i september. Skäms på mig.
Eller...nej. Det finns alltid en orsak till allt, och jag har haft många den senaste månaden. Det senaste halvåret också. Till och med de senaste tre åren om man ska vara krass. Något som jag dock försöker att inte vara, men ändå.
Det är sanningen på ett vitt papper.

Efter att ha varit i Uppsala sista gången för i år(ja, kanske faktiskt för ett bra tag framöver), så kom jag hem med en och en halv ytterligare diagnos i bagaget, samt en ny medicin att prova.
Försökskanin var det.
Men de har ju lyckats forska fram en färdig och en misstänkt diagnos på ett helt år, och det får väl anses som godkänt(?).

Jag känner mig dock mycket mer nere och deprimerad efter det senaste besöket, för nu vet jag att den här smärtan, den försvinner inte.
Jag som trodde att om jag bara fick rätt medicin, så skulle det vara guld och gröna skogar igen. Jag skulle jobba, träna, dansa, skratta, gifta mig och skaffa barn, och livet skulle fortsätta med ett leende i ett ständigt varmt och ljuvligt solsken.
Nu blev det inte så. Även om jag får rätt medicin som bromsar reumatismen, så kommer aldrig smärtan att försvinna.
"Kronisk muskelsmärta." Och där försvann alla odds.

Så utöver arbetsterapi, sjukgymnastrehab, kuratorbesök och reumatologbesök, så ska jag nu även gå i sk. smärtskola. Och lära mig att leva med smärtan. Lära mig leva med det som jag alltid fruktat allra mest.
Det är ironiskt att det som jag alltid har varit mest rädd för ända sedan barnsben, har blivit ett kroniskt monster som nu äter upp mig inifrån.

"Beskriv var det gör mest ont" vill alla veta.

Och jag svarar.
Överallt. Det gör ont överallt. Till och med i ansiktet.
Det gör ont när sambon kramar mig. Det gör ont att sova. Det gör ont att äta. Det gör ont när jag rör mig, spelar ingen roll hur lite. Ju mer jag rör mig, ju mer ont gör det.
Vanliga simpla benknäppningar(som en del kan framkalla frivilligt) känns som om ett ben i kroppen går av för varje litet jäkla knäpp.

"Hur länge sitter det i?"

Hela jäkla tiden. Det försvinner aldrig.
Det känns mindre ibland om jag vilat mycket och inte gjort något. Men det försvinner aldrig.

Och nu har skiten fått en namn också.