Vet ni med er någon gång att ni funderat på att ta ert eget liv?
Även om det bara var en kort sekund på fyllan för att ni blivit dumpade, eller för att ert barn dog i en bilolycka och ni inte såg någon ljusning i att leva vidare?
Kommer ni ihåg tankarna när de var som mörkast och mest svåra att genomlida, att det hade varit skönt att bara låta jorden uppsluka er, och allt tungt, mörkt och sorgset sköljdes bort och försvann?
Om ni har en liten känsla för vad jag menar, vad det är jag skriver och försöker förmedla, iscensätt er att gå runt med den känslan varje minut, varje steg, varje andetag i resten av ert liv.
Och tänk sen att det finns så otroligt många människor i livet runt oss som har det så.
Men att vi inte varken kan se eller förstå det, gör att vi inte tänker på det.
Vi tänker inte på att folk som står oss nära mår fruktansvärt dåligt, för vi har bara ork och ögon att se det vi vill. Ibland inte längre än näsan räcker.
Ibland ser vi fasaden, men vi orkar inte bry oss i den svaga ytan innanför. Ibland så förstår vi, men har inte ork nog att hjälpa fler än oss själva.
För visst behöver vi hjälpa oss själva först?
Är det inte så, att kan man inte hjälpa sig själv så kan man inte hjälpa någon annan? Eller är det bara en myt?
Är det något vi intalat oss, för att det ska vara lättare att slippa bry sig?
Visst behöver vi alla hjälp med något, och visst hjälper man sig själv först? Det är väl nästan mer en självklarhet än ett frågetecken. Eller?
Och OM vi nu ser, OM vi nu kan hjälpa, varför är det då så lätt att säga "SKYLL DIG SJÄLV"?
När vi ser, vi förstår och vi redan hjälpt oss själva. Varför är det då så lätt att strunta i att hjälpa, bara för att vi tycker att personen i fråga har satt sig i sin situation själv?
Varför kan vi inte se på alkoholisten i sina skitiga, trasiga kläder, utan tänder och förstånd, där han sitter på stadens parkbänk och väsnas med en starköl i sin fårade hand, och se på honom som den människa han är och också en gång var?
Varför kan vi inte med hjärta se på narkomanen som ligger avtrubbad på en sidogata, mager, blek och ensam, och se den människa som han kanske faktiskt vill, men inte orkar vara?
Antagligen för att vi anser att de satt sig i situationen själva, vi går förbi, kastar en omänsklig blick på dem och säger "SKYLL DIG SJÄLV".
Men vem är då mest mänsklig?
Vem har då mest hjärta, vem har mer förståelse utav dem och oss?
Hur kan vi tänka eller säga så till någon, som varje dag ser sitt liv i absolut mörker, som blir bemött av kyla, av smädesord och av människor som bara önskar dem väck? Av folk som anser att de endast har sig själva att skylla.
Och egentligen, vad vet vi om det?
Vi har ju ingen aning om hur de hamnat i den situation där de befinner sig. Och vi har ingen som helst aning om hur de har det, för så har vi aldrig haft det.
Men det är lättare att döma alkoholisten där han sitter, det är lättare att döma narkomanen där han ligger.
Men att döma det man inte ser är inte lika lätt. Därför dömer man efter vad och hur man tror.
Och allt medan vi dömer, så faller de där personerna, de där "vanliga" personerna bara längre ned i sitt djup.
De får det mörkare, tyngre och allt de önskar är att försvinna från det helvetet de upplever inombords.
Vad ska vi göra åt det?
Jag har inga svar.
Men om vi alla tänkte lite längre än den där näsan, lite längre än oss själva, om vi inte sa "SKYLL DIG SJÄLV" och gjorde det lätt för oss.
Kanske det är en god början åtminstone. Eller?