Det gör ont när jag ligger, när jag sitter och när jag rör mig. Relativt smärtfri är jag först när jag stått stilla en stund.
I två nätter har jag legat och grinat och tappert försökt uthärda, tänka på annat, hitta en ställning som avlastar lite. Men icke.
En bild på vår underbare Rufus, tillika även vårt kärleksbarn(det första), ger mig ändå lite glädje i allt det onda och mörka.
Det är bara att försöka se framåt nu, och hoppas på bättre tider.