Blödig

Jag är inne i en period där allt bara gör att jag börjar gråta. Spelar ingen roll hur, när eller var.

På Smärtkliniken vid senaste besöket delade jag väntrummet med en jämngammal tjej. Hon hade långt, tjockt hår ned till midjan, var smal med snygga kläder och fin make-up. Hon tittade upp när jag kom in, log och hälsade.
För det första så händer det inte så ofta att okända människor i ett väntrum hälsar och för det andra så var hon inte bara trevlig, hon såg så perfekt ut. Precis så som jag skulle vilja se ut för min ålder! Kände att jag hela tiden fick titta ned i valkarna i magen eller snett in i väggen under min oklippta lugg för att inte visa hur otroligt ledsen jag blev.

Och alla dessa barnvagnar som springer över högt och lågt. Jag önskar att det var jag som gick runt med dem alla. Det gör mig också ledsen.
Tidigare har jag stundtals känt lite irritation över grannungarna när de härjar sig hesa i skogen bakom huset, men nu tycker jag bara att det är roligt att höra dem ha så kul. Först kan jag skratta, men sedan gråter jag floder innanför husets väggar för att jag inte hade lika roligt när jag var liten. Eller för att det inte är mina tokiga, skrikiga ungar som har roligt.

Var på möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan häromdagen. Tårarna bara rann hela tiden, men de verkade inte ens ta notis om det.
Efter en kvart var jag "avklarad"(det var åtminstone så som jag kände mig) och tvingades ta trapporna ned till bottenplan. Hissarna krånglade.
Grinade över hur ont det gjorde för varje trappsteg och grinade än mer för att alla andra verkade kunna springa och ta flera trappsteg i ett kliv.

Mer bittra tårar av ömhet till den gamla tanten som stod nere vid hissen och tryckte för glatta livet på knapparna utan att det hände något. Blev så ledsen när ingen talade om för henne att hissarna var trasiga. Själv vågade jag inte gå fram för att jag var så rödgråten, ville inte att den rara tanten skulle se mig.
Sedan blev jag ledsen igen över att jag inte sagt något, för vem vet hur länge hon stod där och väntade på hissarna som aldrig kom?

Jag kanske bara är överblödig just nu, vi har ju alla våra olika perioder.
Men just nu så verkar jag inte kunna göra något annat än vara ledsen och gråta.